Jo, en ung kvinna försvinner. Alla Ă€r misstĂ€nkta, sĂ€rskilt rötĂ€ggen som har âDet Var Faktiskt Inte Jagâ skrivet i pannan. Det finns poliser och advokater och ett trĂ€sk som draggas. Det finns till och med en synsk kvinna som hjĂ€lper polisen. SmĂ„staden Ă€r kall och bister och full av ugglor i mossen. SnĂ„lvinden drar över det dĂ€r trĂ€sket, dĂ€r andedrĂ€kten syns. NĂ„gon varnar för storm. Ă ska och dunder kommer pĂ„ bestĂ€llning.
Men The Gift Ă€r inte filmen som uppstĂ„r i ens huvud nĂ€r man berĂ€ttar de hĂ€r sanningarna. De Ă€r omstĂ€ndigheter bland flera. Det rĂ„kar bara vara sĂ„. Jo, en ung kvinna försvinner. Folk försvinner varje dag. Ăven nĂ€r det inte Ă€r ett mysterium kan det vara svĂ„rt att begripa.
Filmens verkliga försvinnande, dess egentliga konflikt, Àr begraven djupare Àn kroppen pÄ botten av trÀsket. Det försvinnandet rör Annies man. Han dog i en olycka pÄ verket han arbetade. Orten vi rör oss i har, sÄklart, ett verk eller annat. Annie lÀmnades ensam att ta hand om sina tre söner.
Detta har hĂ€nt innan filmen börjar. Vi fĂ„r inte ens en flashback som ger oss den Ă€lskade och saknade. Mannen Ă€r borta, liksom alla döda. HĂ€ndelsen spökar genom hela filmen, men Sam Raimi â som regisserat â har en sĂ„ finkĂ€nslig hand att vi inte lĂ€gger mĂ€rke till det förrĂ€n filmen Ă€r över.
Annie Ă€r en spĂ„dam. Jo, hon har kort som hon vĂ€nder upp och ner. Folk kommer och vill veta vad hon ser. Men hon bor i ett vanligt hus som hon mĂ„ste stĂ€da som alla andra. Hennes tre pojkar gĂ„r i skolan och en och annan kommer hem med blĂ„mĂ€rken. Livet Ă€r vad det Ă€r. De pengar Annie har kommer frĂ„n socialtjĂ€nsten och frĂ„n de âgĂ„vorâ hon fĂ„r. En replik förklarar för oss att det Ă€r olagligt att ta betalt för spĂ„domar â filmen Ă€r full av sĂ„dana sluga repliker, som elegant förklarar saker för oss bara vi har öronen spĂ€nda.
Ăr Annies syner verkligen pĂ„ riktigt?
Förmodligen. Det verkar sĂ„. En film har friheten att föreslĂ„ att en sĂ„dan âgĂ„vaâ Ă€r möjlig att ha.
Det rÄkar liksom bara vara sÄ. Polisen kan följa hennes kryptiska meddelanden och finna vad de söker. Resten Àr ett mysterium som inte behöver förklaras.
Det vore inte fel att kalla The Gift för en thriller, eller till och med en skrÀckfilm, men i sjÀl och hjÀrta Àr det en sydstatsgotisk melodram i Tennessee Williams-traditionen. Det betyder, i enklaste ordalag, att den utspelar sig pÄ vischan, handlar om diverse fÀrgstarka figurer, flera av vilka har hutlösa lik i garderoben, och att de flesta mer eller mindre tror pÄ voodoo.
Fördelen med ett sÄdant drama Àr att den kan rÄka handla om spöken, sierskor och helvetiska monster, utan att för den sakens skull göra en sÄ stor sak av det. Liksom nÀr de gamla TV-sÄporna dÄ och dÄ svÀngde in pÄ en avkrok och började handla om utomjordingar eller demonisk besatthet sÄ Àr det helt enkelt saker som ryms i paketet.
SÄ, fastÀn filmen handlar om övernaturliga mordgÄtor har den allt ljus pÄ karaktÀrerna. En av Annies besökare Àr en kvinna, misshandlad av sin man, men för rÀdd för att leva utan honom. Mannen, i sin tur, Àr precis lika sympatisk som man kan tro och Àr fullt övertygad om att Annie Àr en hÀxa som gett staden en förbannelse. Hon Àr ocksÄ stÀndigt uppvaktad av en skrÀmd, psykiskt instabil figur som aldrig kan sluta prata om sin pappa och en viss blÄ diamant.
Det finns fler karaktĂ€rer. Alla tar sina platser och fyller ut canvasen pĂ„ ett helt tillfredsstĂ€llande sĂ€tt. Vissa Ă€r mer misstĂ€nkta Ă€n andra, Ă€ven om alla inte alltid fĂ„r âsĂ„ mycket att göraâ, som den kritiska klichĂ©n lyder.
Men man ska inte stirra sig blind pĂ„ intrigen. The Gift utspelar sig i det mĂ€nskliga. Cate Blanchett spelar Annie, och rollistan i övrigt bestĂ„r av Hilary Swank, Giovanni Ribisi, Keanu Reeves, Katie Holmes, Greg Kinnear, Kim Dickens, Gary Cole, Rosemary Harris, J.K Simmons och John Beasley â alla har Ă„tminstone ansikten du kĂ€nner igen, och man kan vara sĂ€ker pĂ„ att de har lockats till filmen för att manuset (av Billy Bob Thornton och Tom Epperson) inte gĂ„tt att tacka nej till. I deras ögon fĂ„r de nog oerhört mycket mer att göra Ă€n vad de skulle fĂ„tt i nĂ€stan vilken annan film som helst. Thornton ska ha byggt storyn, för övrigt, pĂ„ sin mormor, som tydligen ska ha varit synsk. Filmen Ă€r rakt igenom mĂ€nsklig.
The Gift Àr ocksÄ gjord i en intressant skarv i Sam Raimis karriÀr. FrÄn att ha slagit igenom i kultiga genrefilmer som Evil Dead-trilogin och Darkman (1990) hade han arbetat sig fram till den evigt underskattade, halvklassiska thrillern En enkel plan (1998). Den filmen hade en karg, vintrig feeling som redan bar pÄ spÄr av den gotiska sÄpan.
The Gift var helt klart ett Ă€nnu mer definitivt steg Ă„t det hĂ„llet â en nödtvunget lĂ„ngsam och rakt igenom subtil och underdriven film, totalt lyhörd till sina karaktĂ€rer och vad de sĂ€ger. Genom sin totala lojalitet till materialet lyckades han hĂ€r göra en film dĂ€r en övernaturlig spĂ„kvinna och ett dramatiskt mordmysterium bara lyckas bli nĂ„got som slinker ivĂ€g i förbifarten, medan vi ser dessa mĂ€nniskor försöka ta hand om sin vardag.
Det Ă€r tveklöst Raimis mest subtila, minst konventionella och mest utmanande film â kanske den Ă€r för subtil för sitt eget bĂ€sta, eftersom Cate Blanchett (naturligtvis strĂ„lande) ser till att göra Annie till filmens konstanta fokus, trots att hon kan göra mycket lite för att pĂ„verka nĂ„gonting som hĂ€nder omkring henne. Till syvende och sist Ă€r det lite frustrerande att hennes erfarenheter â hennes döda man, det trauma hon bearbetar, det liv hon försöker leva â förblir en instĂ€ngd, privat affĂ€r, nĂ„got vi aldrig fĂ„r ta del av.
Till nĂ„gon mĂ„n Ă€r det förstĂ„s poĂ€ngen. Hennes âgĂ„vaâ Ă€r inte nödvĂ€ndigtvis en strikt förbannelse, men den gör henne ensam dĂ€r hon stĂ„r, omringad av andra mĂ€nniskors problem och förehavanden, som alla trollpackor i alla tider. Filmen mer Ă€n antyder, pĂ„ tal om det, att hon faktiskt Ă€r en hĂ€xa. Men Raimi har ett sĂ„dant beundransvĂ€rt pokerface som regissör att den informationen passerar under nĂ€san pĂ„ oss utan att vi ens reagerar pĂ„ den.
Alla de hĂ€r sakerna gör The Gift till en sĂ€regen upplevelse, bekant men ocksĂ„ vĂ€ldigt frĂ€mmande, formellt konventionell men i praktiken originell. Alla regissörer nĂ„r, om de Ă€r engagerade nog i sin egen gĂ€rning, grĂ€nstrakterna för vart de kan ta sina uttryck. The Gift Ă€r för all del inte perfekt â upplösningen Ă€r förutsĂ€gbar och det Ă€r egentligen bara detaljerna lĂ€ngs vĂ€gen dit som Ă€r det spĂ€nnande med den â men den representerar den hĂ€r speciella platsen för Raimi, punkten dĂ€r han nĂ„r en kreativ vĂ€gs Ă€nde. Hans fascination för det gotiska, och sublimt övernaturliga, stod ju tydlig att se redan i Evil Dead (1981). The Gift Ă€r, pĂ„ gott och ont, den visionen i en helt fullvuxen form.
Det var kanske inte nÄgon slump att han följde upp den med Spider-Man.
FREDRIK FYHR