Jag har en mörk hemlighet, det Àr nÀstan ett slags tabu: Jag Àr inte överdrivet förtjust i komedier. Det Àr inte en meriterande sak att erkÀnna, eftersom komedin Àr inte bara en av filmens tvÄ grundlÀggande kÀrngenrer utan en central del i hela berÀttelsekonstens historia. Alla berÀttelser Àr i slutÀndan ett drama eller en komedi, sÄ att sÀga att man inte Àr sÄ förtjust i den ena typen Àr, för en filmperson, lite grann som att rÀcka upp handen och erkÀnna Palmemordet. Kommer nÄgon ens tro en?
NĂ€, sĂ„ lĂ„t mig specificera. Jag tycker naturligtvis om nĂ€r filmer Ă€r roliga. Jag blir dĂ€remot nervös pĂ„ förhand nĂ€r jag vet att en film har avsikten att vara rolig. Jag blir mycket gladare nĂ€r en film blir rolig, liksom av sig sjĂ€lvt. Jag tror nyckeln Ă€r att börja i glĂ€dje och inte just skratt. Man kan egentligen berĂ€tta vilken historia som helst â hur djup som helst, hur tragisk som helst â om man börjar med glĂ€dje. Har man roligt med sin berĂ€ttelse, nĂ„gon form av distans eller sjĂ€lvironi, sĂ„ kommer humorn automatiskt. NĂ€r man vĂ€l förlöjligat sig sjĂ€lv kan man börja se vad man har som faktiskt Ă€r vĂ€rdefullt. DĂ„ har man brutit isen, och man har nĂ„got att arbeta med.
Eller, jag Ă€r Ă„tminstone övertygad om att det Ă€r sĂ„. MĂ€rkligt nog har tesen sĂ€llan prövats. Komedier vill gĂ€rna börja i enfald och hĂ„lla enfalden vid liv filmen igenom, sĂ„ att ingen i publiken ska behöva oroa sig för att de ser pĂ„ nĂ„got ambitiöst eller pretentiöst (mĂ„nga vet inte skillnaden). Dramer vill inte alltid âsmutsa ner sigâ med skratt och trams. Roliga filmer som Ă€r lite dramatiska ocksĂ„ fastnar lĂ€tt i ett slags priviligierat ingenmansland, dĂ€r man ska navelskĂ„da cement i tegelvĂ€ggar pĂ„ en gata dĂ€r inga ekonomiska bekymmer bor.
Eight Taels of Gold Àr dÀremot en rolig film som handlar om ganska kÀnsliga och djupsinniga saker, och som handlar om dem utan att sÀnka humorgarden. Betrakta denna dialog mellan en man och en kvinna i Kina:
Hon: âĂr det sant att man kan Ă€ndra sin hudfĂ€rg i USA? Jag skulle vilja det, sĂ„ jag blev mindre mörk.â
Han: âĂh. Jo. Det Ă€r sant. Man tar hud frĂ„n rumpan. Den Ă€r ju sĂ„ len och vit. SĂ„ anvĂ€nder man det pĂ„ ansiktet.â
âMen⊠betyder inte det att man kommer att gĂ„ runt och ha sin rumpa som ansikte?â
âJo. Jo, men det Ă€r inte sĂ„ farligt. SĂ„ lĂ€nge man inte pruttar.â
Jag vet inte om jag gör mig sjĂ€lv nĂ„gra tjĂ€nster om jag sĂ€ger att jag skrattade sĂ„ att jag grĂ€t Ă„t denna replikvĂ€xling â kanske man mĂ„ste se filmen för att förstĂ„, men jag vill Ă€ndĂ„ slĂ„ ett slag för allt som kommuniceras hĂ€r. Mest uppenbart kommenteras förstĂ„s vithetsnormer, och den typ av kulturella ockupation som alla icke-vita kulturer pĂ„ daglig basis egentligen befinner sig under. Men det som gör dialogen sĂ„ rolig Ă€r hur den vrider om idealiserad skönhet till bokstavligt talat rumphuggen fysik, samtidigt som den gestaltar könsroller pĂ„ ett sĂ€tt som Ă€r ganska kĂ€rleksfullt, liksom barnsligt, dansa tryckare och prata prutt.
Mannen dÀr Àr Sammo Hung, som pÄ 70-talet var akrobatisk kung fu-hjÀlte i komiska hopp-och-sparkfilmer som byggde lika mycket pÄ skojfriskt vÄld som lurkig bonnhumor och hysterisk slasptick. Till skillnad frÄn Jackie Chan, Hungs mest kÀnda protegé, förstod Sammo poÀngen med att lÀgga akrobatiken pÄ hyllan nÀr Ären började stacka sig. I Eight Taels of Gold spelar han en helt dramatisk roll i en hyggligt dramatisk film, och man skulle inte kunna tro att han en gÄng i tiden slog volter mellan takbjÀlkar.
BerĂ€ttelsen följer en stomme som amerikanska filmer hade hyvlat ner till förutsĂ€gbar mekanik â huvudpersonen (Sammo) lĂ„tsas vara rik, hamnar i en ovĂ€ntad situation, trĂ€ffar en kvinna som ska gifta sig med nĂ„gon annan, romantik uppstĂ„r sakteligen, vem ska hon vĂ€lja och kanske nĂ„gon springer i slutet (Sammo cyklar).
Skillnaderna hĂ€r Ă€r mer Ă€n bara de uppenbara, Ă€ven om de ocksĂ„ bör nĂ€mnas. Sammo Ă€r en taxichaffis i New York som Ă„tervĂ€nder till Kina, dĂ€r alla tror att han Ă€r rik och lyckad â han gĂ„r runt med en sedelbunt som i verkligheten Ă€r alla pengar han Ă€ger. Han eskorterar sin barndomsvĂ€n och hennes lille son och en vĂ€ldigt provinsiell typ av roadmovie följer. Vi ser platserna han vĂ€xte upp pĂ„, förstĂ„r vad han flytt frĂ„n â hans kĂ€nsla av oduglighet, som kommer dels frĂ„n det dĂ€r mĂ€nskliga fenomenet som Ă€r att inte höra in, dels frĂ„n landsbygden han kommer ifrĂ„n (som lĂ€mnar mycket att önska â elektricitet, till exempel), dels frĂ„n Kina som det sĂ„g ut nĂ€r vi förstod att han flytt.
Han har kommit hem, eller Ă„tminstone tillbaka, satt sina fötter pĂ„ hemlandets marker igen â men han vet inte vart han ska ta vĂ€gen. Kvinnan han trĂ€ffat ska gifta sig inte med vem som helst utan en stilig, hel och ren affĂ€rsman som har en restaurang i Chinatown â han ser Ă„tminstone skenbart ut som den personen Sammo lĂ„tsas vara. Men nĂ€rmare undersökningar visar att hans engelska Ă€r mycket dĂ„lig, och att han inte har tid att ta kurser för att fĂ„ krogen att gĂ„ runt.
Det Àr pÄ mÀrkliga, ovÀntade sÀtt som den hÀr filmens subtila lager krÀnger sig. Den börjar som en drÄplig flabbekomedi, men slutar pÄ en symbolisk bild. Utan att vi mÀrkt det har vi slutat skratta, lyssnat noggrannare, upptÀckt det mÀnskligt kvidande i de dÀr roligheterna, tagit del av en mÀnniskas berÀttelse, sett konturerna av hans land och fÄtt en kÀnsla för hur det varit dÀr fram till denna punkt. Allt genom det dÀr skrattet, humorn som sÀgs vara det universella sprÄket och som hÀr Ätminstone bygger broarna.
FREDRIK FYHR