Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

đŸ“œ Biosommaren 1999: Vecka 26-30

đŸ“œ Biosommaren 1999: Vecka 26-30

Den Av carlfredrikfyhr

BILLBOARDLISTAN 3 JULI 1999

  1. Jennifer Lopez – If You Had My Love
  2. Ricky Martin – Livin’ La Vida Loca
  3. Pearl Jam – Last Kiss
  4. Whitney Houston – It’s Not Right But It’s Okay
  5. 98 Degrees – The Hardest Thing
  6. Backstreet Boys – I Want It That Way
  7. Maxwell – Fortunate
  8. TLC – No Scrubs
  9. 702 – Where My Girls At?
  10. Sixpence None The Richer – Kiss Me

Singeletta i Sverige (sjunde veckan): A-Teens – Mamma Mia.

Etta pĂ„ svensktoppen (femte veckan): Björn Afzelius – FarvĂ€l till slĂ€kt och vĂ€nner.

Resan genom 90-talets biosomrar har tagit mig genom en typ av kognitiv tidsmaskin. FrĂ„n filmer jag minns vagt, till filmer som jag minns att jag sjĂ€lvmant gick och sĂ„g, filmerna som eventuellt definierade mig, vidare genom de första besvikelserna och nu, 1999, till de första filmerna jag hade (eller försökte ha) nĂ„gon slags legitim Ă„sikt om. Skiftet sker nĂ„gonstans sommaren 1999. Jag kan inte minnas att jag skrev nĂ„gon recension pĂ„ Mumien, till exempel,  som nybliven trettonĂ„ring. LĂ€ngst in i juli 1999 ser vi dock premiĂ€ren för en rad filmer som jag helt enkelt ”covrade”, som man sĂ€ger pĂ„ journalistiska. Inte absolut allihop, och inte pĂ„ en gĂ„ng, men Ă€ndĂ„. HĂ€r, just dessa veckor i juli, anlĂ€nder den kull av filmer som Ă€r de första jag pĂ„ riktigt ”tar mig an”. Exceptionellt, smĂ€rtsamt brĂ„dmoget, men Ă€ndĂ„.

AMERICAN PIE 

LÄt mig inte smussla med saken. PÄ sistone har jag roat mig med att grÀva upp gamla recensioner som mitt tonÄrsjag skrev, och jag har inget att sÀga om American Pie som jag inte sa för nitton Är sedan eller sÄ, nÀr filmen kom pÄ VHS och jag efter mycket om och men kuvade mig. Jag ansÄg att jag lyckats undvika filmen in i det sista, sÄ lÄngt det var rimligt att göra, men nu (eventuellt runt tiden nÀr American Pie 2 kom pÄ bio) hyrde jag den, som man ju gjorde förr, och skrev ner följande recension:

Det Àr inte lÀtt att vara filmintresserad.

Det Àr inte lÀtt att ha film som ett intresse.

Man kan ju tro att vÀrlden Àr full av mÀnniskor att prata film med.

Fel. Mycket fel.

Jag tror att av alla i vĂ€stvĂ€rlden har 20%, kanske mindre, ett filmintresse medan resterande 80% ”gillar att se pĂ„ film”. Och jag sĂ€ger inte att det Ă€r nĂ„got fel med att gilla att se pĂ„ film. Men det Ă€r en stor, mycket stor, skillnad mot att ha det som intresse.

Och det Àr just dÀrför filmer som American Pie blir stora biosuccéer.

Folk Ă€lskar den hĂ€r filmen. Jag tycker det Ă€r lĂ€ttsam underhĂ„llning som inte stannar i hjĂ€rnan sĂ€rskilt lĂ€nge. Men skulle jag sĂ€ga det skulle folk sĂ€ga att jag skröt, eller att jag bara sĂ€ger sĂ„ för att vara speciell, eller ”gör bĂ€ttre sjĂ€lv!” Jag ger mig och inser fakta! Folk skiter fullstĂ€ndigt i klippning, foto och budskap! Okej!

Nu mÄste jag sÀga att just American Pie inte Àr en sÄ idiotisk film som, ska vi sÀga, Scary Movie. Det Àr en charmig film om ett gÀng high school-kompisar som lovar att förlora oskulden innan college. Den Àr rolig, ganska vÀlspelad och lÀttsam, lÀttviktig och lÀtt att ta till sig. Och det Àr det enda folk bryr sig om. SÄ visst! Ge folket det de vill ha, men jag skulle önska att lite fler i Hollywood skulle tÀnka lite mer pÄ de andra tjugo procenten som vill ha mer Àn bara nÄgra timmars tidsfördriv.

OvanstĂ„ende text verkar vara skriven av mitt nuvarande det, hĂ„rt undertryckt av 20 Ă„rs överjag. År 2019 vet jag inte hur lĂ€ttsam och lĂ€ttviktig American Pie egentligen Ă€r, för den har en viss elak Ă„dra den Ă€rvt frĂ„n 80-talets DeltagĂ€nget-era. Mest av allt Ă€r jag glad över att lĂ€ttglömda filmer Ă€r just lĂ€ttglömda, och att jag tack och lov inte behöver bry mig om hur mĂ„nga procent av hur mĂ„nga mĂ€nniskor Ă€r intresserade av ditt eller datt.

ARLINGTON ROAD

Den hĂ€r filmen har jag sett om för Ă€ndamĂ„let. Jag minns att jag sĂ„g den nĂ€r den kom pĂ„ video, men det var lĂ€ngesedan jag kom ihĂ„g nĂ„got annat av den Ă€n slutet. Det Ă€r en hygglig thriller, nĂ€stan precis lika smart som dum, dĂ€r Jeff Bridges spelar en professor i terrorism som efter att ha förlorat sin fru (som jobbade hos FBI) bor ensam med sin tioĂ„rige son. Nyinflyttade grannarna Tim Robbins och Joa Cusack verkar trevliga
 men de kan vara konspiratoriska terrorister! Medan huvudpersonen luskar reda pĂ„ sanningen – Ă€r de skumma eller Ă€r han bara paranoid? – kan den som Ă€r allergisk mot logikluckor fĂ„ spel. Ingenting i den hĂ€r filmen hade kunnat fungera utan en mĂ€ngd lĂ„ngsökta tillfĂ€lligheter, lösa trĂ„dar, irrationellt beteende och oförklarade logikluckor.

Samtidigt har filmen ett effektivt driv och en otippat effektiv kritik mot konformism – ingen lĂ€r gissa slutet, och det Ă€r ingen slump att jag kommer ihĂ„g det. Det Ă€r den typ av mainstreamfilm frĂ„n 1999 som lĂ€mnar en lite förbryllad i efterhand, eftersom sĂ„ mycket boogeymanneri efter 9/11 riktades mot antingen Mellanöstern eller CIA. HĂ€r, i en Twin Towers-vĂ€rld, har Timothy McVeigh fortfarande ett visst strĂ„lkastarljus, och fler mĂ€nniskor Ă€r uppmĂ€rksamma pĂ„ faran som finns ute i bushen, bland ”vanligt folk”. Idag vet vi tyvĂ€rr vad som hĂ€nder nĂ€r den uppmĂ€rksamheten gĂ„tt förlorad.

THE BLAIR WITCH PROJECT

Jag var Ätta Är första gÄngen jag sÄg Alien (1979) och det var ingen biggity. Jag tyckte det var spÀnnande att sitta uppe och vÀnta pÄ att nÄgot skulle hÀnda, och kÀnna tillfredsstÀllelsen i nÀr det hÀnde.

Mardrömmar fick jag dÀremot av ostiga och mer eller mindre barntillÄtna TV-program om hemsökta gungstolar.

LivrĂ€dd var jag för The Haunting och i min recension av den filmen gĂ„r jag igenom saken nĂ€rmare. Saken, det vill sĂ€ga vad vi blir rĂ€dda för och vad vi inte blir rĂ€dda för. Jag sĂ„g trailern för The Blair Witch Project om och om igen, pĂ„ gamla hederliga QuickTime. Av nĂ„gon gudsförgĂ€ten anledning kom det att bli den första barnförbjudna film jag sĂ„g pĂ„ bio, en oktoberkvĂ€ll 1999, manad som av micmacindianerna i ”JurtjyrkogĂ„rden” att smussla in mig sjĂ€lv. Ja jag var livrĂ€dd redan av trailern men jag var tvungen att ta chansen och se filmen pĂ„ bio. Jag visste att det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt var viktigt.

OcksĂ„ Blair Witch Project har jag skrivit en tĂ€mligen uttömmande recension pĂ„. Jag gav filmen 3.5 stjĂ€rnor dĂ€r men skulle ge den fyra idag – den hör hemma i mĂ€sterverkhyllan, och stĂ„r som ett exempel pĂ„ nĂ„got mycket ovanligt i filmhistorien. Ett filmat rollspel, lanserad pĂ„ ett sĂ€tt som av en hĂ€ndelse gick hem som löpeld, en film som rör sig i mellanrummen mellan fiktion och verklighet, via den rörliga bilden i sin rĂ„aste form.

Kort sagt huga.

DEEP BLUE SEA

Allihopa nu, en gĂ„ng till: My head is like a shark’s fin!

Jag sĂ„g Renny Harlins bitiga popcornskrĂ€llare pĂ„ bio nĂ€r det begav sig (svensk premiĂ€r hade den i november) och tĂ€nkte inte mer pĂ„ den dĂ„ Ă€n att den var en helt OK bioupplevelse, sĂ€rskilt om man var tretton. Men med Ă„ren har jag och Deep Blue Sea utvecklat en relation som jag tror att den har med fĂ„ andra. Det har blivit den dĂ€r av slumpen utvalda följeslagarfilmen. Jag minns att det var den första film jag köpte pĂ„ DVD, det första kommentarspĂ„r jag lyssnade pĂ„ (varför jag sĂ„g filmen om och om igen) och i tonĂ„ren brukade jag av nĂ„gon oklar anledning alltid se den pĂ„ min födelsedag. NĂ€r den nu har 20 Ă„r pĂ„ nacken ser jag den som nĂ„gon slags genuin jĂ€drans klassiker, om Ă€n pĂ„ en strikt personlig nivĂ„ – det Ă€r inte den enda film jag har en konstig relation till, men den Ă€r kanske den mest uppenbara.

BILLBOARDLISTAN 10 JULI 1999

  1. Jennifer Lopez – If You Had My Love
  2. Destiny’s Child – Bills, Bills, Bills
  3. Pearl Jam – Last Kiss
  4. Ricky Martin – Livin’ La Vida Loca
  5. Whitney Houston – It’s Not Right But It’s Okay
  6. Backstreet Boys – I Want It That Way
  7. 702 – Where My Girls At?
  8. Will Smith feat. Dru Hill & Kool Mo Dee – Wild Wild West
  9. Maxwell – Fortunate
  10. 98 Degrees – The Hardest Thing

Singeletta i Sverige (Ă„ttonde veckan): A-Teens – Mamma Mia.

Etta pĂ„ svensktoppen (sjĂ€tte veckan): Björn Afzelius – FarvĂ€l till slĂ€kt och vĂ€nner.

DROP DEAD GORGEOUS

Ett exempel pĂ„ rikedomen i filmĂ„ret 1999 Ă€r att mĂ„nga smĂ„ filmer som kom i förbifarten vĂ€xt sig till att bli vad man fĂ„r kalla kultfilmer – alltsĂ„ filmer som faktiskt har en liten men oerhört engagerad mĂ€ngd fans. Vissa av dessa Ă€r genrefilmer som Galaxy Quest och Mystery Men, och ett par Ă€r ungdomsfilmer – Drop Dead Gorgeous Ă€r en av de mest intressanta eftersom den Ă€r gjord som en mockumentĂ€r, och Ă€r en satir. Filmen utger sig för att vara en dokumentĂ€r om en skönhetstĂ€vling i en amerikansk smĂ„stad, och handlar om dess blÄögda deltagare, snikna arrangörer och pilska domare. Kirsten Dunst spelar den extremt snĂ€lla vinnarpotentialen, Denise Richards den elaka motstĂ„ndaren vars vidriga mor (Kiristie Alley) leder tĂ€vlingen och det hela Ă€r en underhĂ„llande, om Ă€n lĂ„ngt ifrĂ„n jĂ€mn, serie skĂ€mt som vĂ€xlar mellan det groteska och det subtilt trovĂ€rdiga.

Det Ă€r absolut den typ av film som pĂ„ gott och ont inte skulle göras idag. Det skojas friskt med lantisstereotyper och en flora av figurer och fenomen – allt frĂ„n förstĂ„ndshandikappade till anorexia – som utan minsta tvekan skulle passera som kategoriskt okĂ€nsligt eller direkt inhumant; det Ă€r inte sĂ„ mycket en frĂ„ga om politiskt korrekta normer (sĂ„dana har alltid funnits) utan snarare att vi för tillfĂ€llet inte vet hur vi ska driva med oss sjĂ€lva lĂ€ngre, satiren Ă€r onekligen död i informationssamhĂ€llet, och det Ă€r just den rĂ„a och uppriktiga satiren man verkligen saknar nĂ€r man ser den hĂ€r filmen. Jo, mycket Ă€r i krassaste laget hĂ€r, men syftet med Drop Dead Gorgeous Àr inte att hĂ„na folk. I det lĂ„nga loppet Ă€r det en film som frĂ€mst handlar om urholkat kommersialiserade vĂ€rden, korruption och smĂ„pĂ„vedömen och en mĂ€nsklighet som blandat ihop kultur med konsumtion. Som en skildring av naiva ungdomar pĂ„ jakt efter mer och mer egoboost, allt via system som bara finns för att generera pengar, Ă€r filmen rena rama fröet för mycket av den intellektuella död vi ser idag.

EYES WIDE SHUT

Eh, jaha? Hm. Detta var ju prekÀrt.

Visst, jag förstÄr. Stanley Kubrick dog i mars 1999 och i juli gick Eyes Wide Shut upp. Det hÀnger ihop. Det mÄste ha varit sÄ.

ÄndĂ„ kĂ€nns den hĂ€r filmen, i det hĂ€r sammanhanget, konstigt nog sitt ”rĂ€tta”, som nĂ€r Homer Simpson rĂ„kar sĂ€tta pĂ„ ”Twin Peaks”. Oooookej.

Jag menar, missförstĂ„ mig rĂ€tt. Vi kommer till den hĂ€r filmen nĂ„gon dag. Absolut. Men hĂ€r och nu inser jag plötsligt precis hur udda och konstig filmen mĂ„ste ha kĂ€nts nĂ€r den kom. Kubricks filmer Ă€r aldrig sĂ„ tidlösa att de inte anlĂ€nder med helt keffa vibes. Man kan bara tĂ€nka sig ett par som gĂ„r för att se American Pie och finner att biljetterna Ă€r slut – vad gĂ„r brevid? Well, Eyes Wide Shut, med Tom och Nicole, no less… tja, det Ă€r ju ocksĂ„ en sexkomedi, typ… satans dessa 80 procent! Hursomhelst.

THE HAUNTING

SÄ nÀr folk frÄgar mig vilken som Àr min favoritfilm brukar jag ha tvÄ svar, beroende pÄ situationen. Antingen sÀger jag 2001, för det Àr den bÀsta film jag kan argumentera för att jag nÄgonsin sett. Eller sÄ sÀger jag The Haunting, för det Àr nog, pÄ nÄgon emotionell och pÄ-rak-arm-nivÄ filmen som Àr nÀrmast mitt hjÀrta. Jag skulle kunna sÀga Psycho ocksÄ, men vem som helst skulle kunna sÀga Psycho. Just The Haunting Àr vÀldigt mycket jag.

Det man lÀnge fick dras med var dock svaret: Va?! Den sög ju!

Neeeeej inte den jĂ€vla nyinspelningen, sĂ„klart! Gud, ve och fasa, inte nyinspelningen. Den hĂ€r gĂ„ngen spar jag mitt mycket upprörda tonĂ„rsjags recension – den salvan Ă€r helt enkelt för lĂ„ng för att citeras hĂ€r. Men alla kan vara sĂ€kra pĂ„ att Jan De Bonts gudsförgĂ€tna remake inte blivit bĂ€ttre med Ă„ren. Jag har sett filmen tre-fyra gĂ„nger och det Ă€r tre-fyra gĂ„nger för mycket.

INSPECTOR GADGET

Arrrrgh! Just nÀr vi trodde att saker inte kunde bli vÀrre.

Den hÀr filmen Àr sÄ dÄlig att den faktiskt fÄr Wild Wild West att framstÄ som en helt rimlig skapelse, full av nÄd och glÀdje.

Mot slutet kommer dock en scen, det ska sÀgas, som utspelar sig helt under en orangefÀrgad fallskÀrm. Det Àr eventuellt filmÄret 1999:s mest 1999-osande stunder. Blir inte mer orange Àn sÄ.

Det finns ingenting att sÀga om den hÀr filmen som nÄgonsin skulle kunna vara mer intressant

BILLBOARDLISTAN 17 JULI 1999

  1. Destiny’s Child – Bills, Bills, Bills
  2. Jennifer Lopez – If You Had My Love
  3. Pearl Jam – Last Kiss
  4. Christina Aguilera – Genie In A Bottle
  5. Ricky Martin – Livin’ La Vida Loca
  6. Backstreet Boys – I Want It That Way
  7. Whitney Houston – It’s Not Right But It’s Okay
  8. Will Smith feat. Dru Hill & Kool Mo Dee – Wild Wild West
  9. 702 – Where My Girls At?
  10. Smash Mouth – All Star

Singeletta i Sverige (ny!): Lou Bega – Mambo No. 5 (A Little Bit Of…).

Etta pĂ„ svensktoppen (sjunde veckan): Björn Afzelius – FarvĂ€l till slĂ€kt och vĂ€nner.

LAKE PLACID

SĂ„ solid var biosommaren 1999 att den tillĂ€t inte bara en utan tvĂ„ monsterfilmer i sleepy b-filmsstuk. Jag har inget emot Lake Placid egentligen men den Ă€r colan till Deep Blue Seas pepsi, eller vice versa om man vill. De Ă€r inte motstĂ„ndarlag, det Ă€r inte tal om Finland och Sverige i Hockey, utan snarare… som att de Ă€r pĂ„ tvĂ„ sidor av stan. Jag bĂ€r gĂ€rna Renny Harlins film pĂ„ en T-shirt. Lake Placid Àr mer kall, avstĂ€ngd, som en sten, nĂ„got som inte leder ström, det hĂ€nder inget i mig nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ den hĂ€r filmen. Men jag vet att det för mĂ„nga Ă€r tvĂ€rtom. Vissa Ă€r mer trĂ€skgröna Ă€n marinblĂ„, medan andra föredrar plaskröj framför svettmjugg… hmmm, nĂ€ det Ă€r möjligt att plaskröj och svettmjugg inte Ă€r riktiga ord men om ni sett de hĂ€r filmerna och inte förstĂ„r vad jag menar sĂ„ kan jag inte hjĂ€lpa er.

MUPPETS FROM SPACE

Det hĂ€r var tydligen en muppflopp, Ă€ven om jag inte riktigt förstĂ„r varför. Det har att göra med att jag aldrig varit mycket till muppare. Storyn handlar om ett kidnappat stycke Gonzo (som fĂ„tt kontakt med sina kosmiska slĂ€ktingar) och man försökte helt klart göra en Toy Story-film av mupparna, dĂ€r Kermit och kompani ger sig av pĂ„ Ă€ventyr för att rĂ€dda honom… vilket ju Ă€r storyn i alla Toy Stoy-filmer, mer eller mindre. Nu alltsĂ„ Mupp Story… men jag vet inte, var det verkligen fel tĂ€nkt? Jag tycker det hĂ€r Ă€r en helt OK matinĂ©film. Den som vet vad som egentligen gör en muppfilm till en bra eller mindre bra muppfilm fĂ„r gĂ€rna höra av sig, för jag Ă€r lite nyfiken.

RUNAWAY BRIDE

Har ni sett den hĂ€r filmen, jag menar pĂ„ riktigt, frĂ„n början till slut? Den Ă€r tvĂ„ timmar lĂ„ng! GĂ€nget frĂ„n Pretty Woman lĂ„g bakom, sĂ„ marknadsfördes den, och gissa om Richard Gere och Julia Roberts vet om det. Vad romantiska komedier betrĂ€ffar Ă€r denna helt okej antar jag, och Gary Marshall han göra flera oerhört mycket sĂ€mre filmer, men formellt har den nĂ„gon konstig, blubbig tyngd som gör den lite… trög, liksom. För varje kul scen finns en irriterande, och Gere och Roberts slackar sig igenom hela filmen som en duo dryga as som aldrig riktigt verkar bry sig om vad de hĂ„ller pĂ„ med. Naturligtvis behöver vi inte nĂ€mna heller filmens helt psykotiska syn pĂ„ Ă€ktenskapet som nĂ„got slags dealbreaker – gift dig eller dö, kvinna! Men till Jullans credit sĂ„ gjorde hon Mona Lisas leende nĂ„gra Ă„r senare dĂ€r hon propagerade för att helt skita i att gifta sig.  SĂ„ hey.

BILLBOARDLISTAN 24 JULI 1999

  1. Will Smith feat. Dru Hill & Kool Mo Dee – Wild Wild West
  2. Destiny’s Child – Bills, Bills, Bills
  3. Christina Aguilera – Genie In A Bottle
  4. Pearl Jam – Last Kiss
  5. Jennifer Lopez – If You Had My Love
  6. Backstreet Boys – I Want It That Way
  7. Whitney Houston – It’s Not Right But It’s Okay
  8. Ricky Martin – Livin’ La Vida Loca
  9. Smash Mouth – All Star
  10. 702 – Where My Girls At?

Singeletta i Sverige (andra veckan): Lou Bega – Mambo No. 5 (A Little Bit Of…).

Etta pĂ„ svensktoppen (Ă„ttonde veckan): Björn Afzelius – FarvĂ€l till slĂ€kt och vĂ€nner.

SUMMER OF SAM

Denna Spike Lee-joint har jag tidigare skrivit om – och mycket att tillĂ€gga finns kanske inte just hĂ€r. Det var en ful ankunge i biosommaren, vilket var konstigare nu Ă€n dĂ„. I skrivande stund har Tarantinos Once Upon a Time in Hollywood just gĂ„tt upp i USA, varpĂ„ branschtidningarna kliar sig i huvudena medan de desperat försöker pressa fram clickbait om DiCaprios karriĂ€r eller referat om intĂ€kter, som om nĂ„gon bryr sig. Shit man, 1999 var en film bara en film, först och frĂ€mst kunde man se den eller inte. Big deal!

TWIN FALLS IDAHO

En knasig liten indiefilm om en kvinna som blir kĂ€r i ena huvudet pĂ„ en siamesisk tvilling. Återigen, man kan inte klaga pĂ„ utbudet, och Ă€ven om den hĂ€r filmen inte Ă€r perfekt (den har en myriad av smĂ„ punktfel jag stör mig pĂ„, och en generellt pretentiös instĂ€llning till sig sjĂ€lv) sĂ„ Ă€r det förundransvĂ€rt att sĂ„ hĂ€r smĂ„ och ovanliga filmer gick, projicerade pĂ„ vita dukar, ihop med L.L. Cool J:s hajfenor och Julia Roberts miljondollargrin. Filmer som dessa görs fortfarande, visserligen, men de kan inte riktigt ha samma produktionsvĂ€rden och framför allt passerar de förbi anonyma, osedda, i skvalet som Ă€r vĂ„rt VOD-jox.

THE WOOD

Det hĂ€r Ă€r en till underskattad film, en av mĂ„nga ”svarta” filmer som mig veterligen aldrig importerades till Sverige, ty de blĂ„gula filmgudarna verkade ha nĂ„gon slags apartheid-impuls. Bara Julia Roberts, Richard Gere och han den dĂ€r roliga Edi Mörfi tack jo very match – The Wood slank in pĂ„ DVD sĂ„ sent som 2001 i Sverige, och Ă€r överlag inte en film som nĂ„gon kommer ihĂ„g.

Riktigt synd!  Det Ă€r verkligen en lĂ€ttsedd och underskattad ”söndagsfilm” om tre boyz n ”the wood”, det vill sĂ€ga Inglewood; nĂ€r en av dem fĂ„r kalla fötter pĂ„ sitt bröllop börjar Omar Epps minnas tillbaka till tonĂ„rstiden, deras första försök till att nĂ€rma sig det motsatta könet och hans egna minnen av tjejen som gick honom förbi.

Jo, det Àr vÀl beprövade scenarion som gÄs igenom i den hÀr filmen, men den Àr Ätminstone mer finkÀnslig Àn Friday och framför allt mer seriös Àn American Pie, filmen som alla ju minns och som bekant sÄg. DÀr den filmen kÀnns kalkylerad och inte sÄ lite sammanplockad av olika delar frÄn filmer som redan gjorts, har The Wood en helt annan charm. Den Àr subtilt gripande för den Àr Àkta och genuin, tydligt sprungen ur genomlevda berÀttelser; trots bekanta tricks och tropes Àr det nÄgot i filmens kÀrna som hela tiden Àr Àkta, och det gör hela skillnaden.

Att filmen kĂ€nns sĂ„ tillfredsstĂ€llande trots sin lĂ€ttsamhet kan ocksĂ„ ha att göra med att den fungerar som en poetisk kontrast till de mĂ„nga vĂ„ldsamma (och eventuellt vĂ„ldsförhĂ€rligande) skildringar av ”gettolivet” som kom pĂ„ 90-talet. Som jag varit inne pĂ„ tidigare Ă„r (se Phat Beach) sĂ„ gick en dekadens i denna subgenre. The Wood föreslĂ„r att den sĂ„ kallade ”gettofilmen” Ă€r över, och den fungerar som en pĂ„ sitt ansprĂ„kslösa sĂ€tt vacker och livsbejakande liten epilog.

FREDRIK FYHR

BILLBOARDLISTAN 31 JULI 1999

  1. Christina Aguilera – Genie In A Bottle
  2. Will Smith feat. Dru Hill & Kool Mo Dee – Wild Wild West
  3. Destiny’s Child – Bills, Bills, Bills
  4. Pearl Jam – Last Kiss
  5. Jennifer Lopez – If You Had My Love
  6. Backstreet Boys – I Want It That Way
  7. Smash Mouth – All Star
  8. 702 – Where My Girls At?
  9. Whitney Houston – It’s Not Right But It’s Okay
  10. Ricky Martin – Livin’ La Vida Loca

Singeletta i Sverige (tredje veckan): Lou Bega – Mambo No. 5 (A Little Bit Of…).

Etta pĂ„ svensktoppen (nionde veckan): Björn Afzelius – FarvĂ€l till slĂ€kt och vĂ€nner.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *