Min recension frĂ„n 2001, dĂ„ jag var femton Ă„r och gav den ”3 av 5”.
Ett av mina motton nÀr det gÀller syn pÄ film Àr att undvika alla sortens jÀmförelser och lÄta en film stÄ enbart för sig sjÀlv. Det Àr kanske dÀrför jag inte ger Batman Forever en tvÄa. Denna Batmanhistoria Àr fÀrgad av knarkljus, flummiljöer och fullkomligt sanslösa karikatyrer. Det Àr ganska skoj. KÀnslan av serietidning Àr förstÀrkt betydligt.
Jim Carrey spelar loser som arbetar pÄ ett av Bruce Waynes företag. Hans galna idéer gör honom avskedad och i GÄtans förklÀdnad ska han ta gruvlig hÀmnd. Samtidigt ska en annan skojig filur ta ut hÀmnd pÄ Batsy. NÀmligen ex-advokaten Tommy Lee Jones, som fÄtt halva sitt ansikte omdekorerat med lite frÀtande syra och nu gÄr under namnet Two-Face. De slÄr efter en stund ihop sig och bildar en hejdlös och sanslöst fjollig duo.
PĂ„ âden goda sidanâ ser vi klassiske pojkhjĂ€lten Robin, i gestalt av pryde Chris OâDonnel, och snygga (och hĂ€pnadsvĂ€ckande porriga) journalisten Nicole Kidman.
Okej.
Jag ser Batmanfilmerna som tvÄ serier. Först har vi Tim Burtons Batman och Batman Äterkomsten. Sedan har vi Joel Schumachers Batman Forever och Batman & Robin. Och det kanske ska vara sÄ. Men eftersom mÄnga av skÄdespelarna Àr kvar i alla filmer kan man ju undra om detta Àr en direkt fortsÀttning pÄ Burtons filmer och inte en sjÀlvstÀndig film. Och det Àr dÀr jag blir lite osÀker pÄ den hÀr filmen.
Det hÀr Àr mycket mer av en fjantfilm Àn Burtons filmer. Den ska vara serietidningsunderhÄllning men nÀr man sitter och ser pÄ den kÀnns det som om man Àr en bulle som jÀser i en ugn. Den Àr ganska oengagerande. Den fÄr en att kÀnna sig fet.
Sedan har vi ju den stora invĂ€ndningen: Chris OâDonnel. Man kan ju argumentera att Robin hör ihop med Batman och bör vara med i en Batmanfilm, men jag tycker att Robin Ă€r sĂ„ pass fjantig att han inte hör hemma i en nĂ„gorlunda seriös film. SĂ€rskilt inte om han gestaltas av den fruktansvĂ€rt bleka Donnel som faktiskt Ă€r irriterande.
Jag Àr lite kluven, men ÀndÄ ganska sÀker. Batman Forever Àr en ytlig serietidningsactionfilm som, oavsett hur det Àr tÀnkt, inte bör jÀmföras med Tim Burtons tvÄ tidigare filmer.
Batman Forever, 2019.
Av alla Batmanfilmer som gjorts sÄ tror jag att Joel Schumachers tvÄ filmer Àr de som Äldrats bÀst. Tim Burtons tvÄ första filmer Àr vad de Àr, man kan tycka si eller sÄ om dem men de tycks vara mer eller mindre opÄverkade av tidens tand. PÄ liknande sÀtt kommer 60-talsserien alltid vara 60-talsserien, och Christopher Nolans fanclub kommer, likt alla sekter, vara kvar ett tag.
Men det Àr mer liv och rörelse i Schumachers filmer, man vet inte riktigt vad man ska göra med dem. Man kan se om dem i nyfikenhet, kanske faktiskt hitta nÄgot nytt. Till skillnad frÄn de andra har de fortfarande en slags potential.
Okej, jag vet. Batman & Robin kommer förmodligen aldrig att bli sedd som en bra film â vilket Ă€r helt rĂ€ttvist â men förr eller senare bör vi komma fram till att den filmen hatats av fel orsaker. Vi mĂ„ste komma bort frĂ„n tanken att löjligheten Ă€r problemet. Att Batman inte fĂ„r vara löjlig.
NÄgon gÄng. Ack, saker tar tid, men kanske⊠en dag. En dag kanske man kan andas i sÄdana hÀr franchises igen.
Hur jag föraktade den dĂ€r löjligheten nĂ€r jag var tonĂ„ring gĂ„r att ana i min lite nervösa text om Batman Forever. Jag hittar det utmĂ€rkta, helt generiska avfĂ€rdandet, fjantfilm. Batman ska inte vara fjantig ju, usch och fy. Och vad ansĂ„g jag att skurkarna var? En âsanslöst fjolligâ duo. Iiiih, gaygerms! Minst av allt vill femtonĂ„ringen ha nĂ„got att göra med Chris OâDonnel [sic]. Han Ă€r âirriterandeâ, ty han Ă€r personen som filmen föreslĂ„r att den femtonĂ„rige killen ska identifiera sig med. Tuff utan att röka, svĂ€ra eller mörda folk. Gillar trikĂ„er och sysslar med gymnastik, typ. Ja, vafan liksom, han Ă€r Robin. Redan pĂ„ dagisnivĂ„ indoktrinerar vi stackars pojkparvlar varandra om denna liksom naturgivna lag â man vill ju vara Batman, inte Robin. Den som blir Robin har blivit betad och vet det.
NĂ€r det begav sig visste jag troligen inte att Joel Schumacher var homosexuell, ej heller att han var en av fĂ„ Hollywoodregissörer som inom det stora studiosystemet lyckades göra filmer för en bred publik med queerinslag, om de nu var stora eller smĂ„. ĂkĂ€nda blev BatmandrĂ€ktens bröstvĂ„rtor (och Schumachers oblyga inzoomning pĂ„ Val Kilmers Bat Butt) och dĂ€rutöver hade filmen sĂ„ mycket blinkande lampor, sökljus och neon att man ansĂ„g filmen vara nĂ„got utöver det vanliga â idag vet jag inte hur extravagant den kĂ€nns, men dĂ„ ansĂ„g man Forever vara rentav âsurrealistiskâ.
SjÀlv hade jag uppenbara problem med att slÀppa Tim Burton, vars tvÄ första filmer hade prÀglat min barndom pÄ ett uppenbarligen vÀldigt djuprotat sÀtt. Jag var nio Är nÀr Forever kom och det kan ha varit min första riktiga filmbesvikelse. Ingenting var vad jag hade hoppats att det skulle vara. Jag svarade inte pÄ filmens visuella drag, tydligen. Val Kilmer, vem det nu var, lÀmnade mig kall. Inte ens Jim Carrey, som var en gigant vid den hÀr tiden, gjorde nÄgot jag inte hade vÀntat mig. Jag var till och med för liten för att förstÄ vad jag borde ha kÀnt för Nicole Kidman.
Jag tror att jag helt enkelt missade Batman Forever, fastĂ€n jag sĂ„g den. Jag har sett om den och om den, lĂ„ngt fler gĂ„nger Ă€n jag kan rĂ€kna, men Ă€ndĂ„ aldrig riktigt övervĂ€gt den, inte helt pĂ„ riktigt sett den. I tvĂ„ Ă„rtionden kĂ€nde jag den som âden som kom efter Burtons och som inte var lika dĂ„lig som Batman & Robinâ.
Det Ă€r inte omöjligt att jag sett om filmen sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger just för att jag misstĂ€nkt att det finns nĂ„got i den som jag missat. Men det har tagit mig fram till nu, över tjugo Ă„r senare, att börja förstĂ„ tjusningen med den. SĂ€rskilt i HD, pĂ„ en hemmabioduk och ett rimligt ljudsystem, Ă€r upplevelsen mer organisk â ens blick kommer inte undan Schumachers neobarocka stil, den dramatiska musiken av Elliot Goldenthal överrumplar en; rytmiskt sitter filmen, scen efter scen, och det Ă€r svĂ„rt att gĂ„ till köket och hĂ€mta mer popcorn. NĂ„gon bra glugg kommer inte. Batman Forever Ă€r ett jĂ€kla jehu till film, nĂ€r allt kommer omkring, och hade jag sett den för första gĂ„ngen idag hade jag förmodligen varit oĂ€ndligt mer generös mot den Ă€n vad jag varit fram tills nu.
Till viss del beror det hĂ€r pĂ„ den svĂ„ra fatigue som jag, och förhoppningsvis du ocksĂ„, upplever vad gĂ€ller allt vad superhjĂ€ltar heter. Ăven Batman, kĂ€nner jag, har fĂ„tt sitt space. Robert Pattinson-eller-vem-som-helst i alla Ă€ra, men Batsy behöver in i grottan och sova i idet nĂ„gra Ă„r.
Tycker jag, dÄ.
En av anledningarna Àr att publiken nu mer Àn nÄgonsin utvecklat en fobi mot tanken pÄ att Batman skulle tillÄtas humor mer Àn ett stenkast ifrÄn galgen. Det gravallvar som sedan 2000-talets mitt kÀnnetecknat lÀderlappar och James Bonds verkar fortfarande vara kutym, trots att trolltider och SNL-spooferi borde föreslÄ att vi inte kan ta nÄgot pÄ allvar lÀngre.
Behöver vi en ny Batmanfilm sĂ„ behöver vi en i linje med Batman Forever, en filmupplevelse som vĂ„gar vara rolig. Den visar upp hur möjligheterna ser ut för en lenare, mjukare och mer behaglig Batman, i en mer kravlös och opretentiös Batmanfilm. Den Ă€r inte för den sakens skull ytligare â faktum Ă€r att Val Kilmers Bruce Wayne har ett mer konkret psykologiskt djup Ă€n vad Michael Keaton hade, och (hĂ„ll i er nu) Schumacher behandlar sin tematik pĂ„ ett mer effektivt och balanserat sĂ€tt Ă€n vad Christopher Nolan förmĂ„dde i The Dark Knight (en ambitiös men i grunden förvirrad film, rent tematiskt).
Men av nĂ„gon anledning har vi fĂ„tt för oss att saker inte kan tas pĂ„ allvar förrĂ€n ingen skrattar och att hĂ„rt och brutalt Ă€r detsamma som vuxet och seriöst. Men en vuxen mĂ€nniska kan vara barnslig och man kan fĂ„ fram djupa budskap pĂ„ lĂ€ttsamma och inbjudande sĂ€tt. Jag vet inte vad det Ă€r för terapeutisk masochism som leder folk till att vilja gĂ„ igenom golgator i Batmans namn â jag ville det sjĂ€lv, bevisligen, en gĂ„ng i tiden â men jag vet att jag nuförtiden hellre skrattar med honom. All you need is love, batboys
FREDRIK FYHR