💿 En midsommarnattsdröm (1935)

Har någon lyckats filmatisera Shakespeares midsommarnattsdröm ordentligt?

Jag tvekar. Av alla filmatiseringar som gjorts så skulle man ju kunna tro att det här var den enda och slutgiltiga. Eller, om inget annat, en riktig gammal hederlig klassiker, kanske ett gyllene erans mästerverk rentav. Shakespeare! Klassisk musik! Påkostad balett! Stjärnor överallt!

Men faktiskt undrar jag om jag inte överskattar den lite bara genom att säga att den är ”okej”.

När det begav sig var En midsommarnattsdröm en stor prestigesatsning från Warner, och mer eller mindre Hollywoods första stora seriösa Shakespearefilm. Tyska teaterregissören Max Reinhardt stod för regin, men han kunde ingen engelska, varpå medregissören William Dieterle fick agera tolk. Olivia de Havilland spelade Hermia, vilket hon också gjort i Reinhardts teateruppsättning. Lustigt nog var detta hennes första filmroll. Rollistan i övrigt bestod till stor del av stjärnor som aldrig hade gjort Shakespeare förut och som aldrig skulle komma att göra det igen.

James Cagney, till exempel, som Botten. Vad ska man säga? Han ger det sitt allt, som han alltid gjorde. Trist nog måste han spela halva filmen inuti ett åsnehuvud som ser ganska obehagligt ut.

Mest gnäll fick Dick Powell som Lysander, eftersom han ansågs vara en pretty boy-crooner som fick Bardens varje ord att låta som en förvirrad reklam för tvättsåpa. Okej, men värre är faktiskt Mickey Rooney som Puck. Den som tycker att Jar Jar Binks är den jobbigaste karaktären i filmhistorien bör överväga. Rooney spelade Puck också i Reinhardts teateruppsättning, men jag finner hans popularitet här ofattbar. Inte nog med att ungen inte vet vad han säger, han är i sig inget mindre än en outhärdlig skrikande liten gris.

Och överlag är också En midsommarnattsdröm en riktigt konstig film. Graham Greene hade helt rätt när han sa att Reinhardt hade problem med att förstå filmmediet – det finns en styltighet här som inte bara kommer från faktumet att vi ser en filmad pjäs och påkostad scenografi. Alla skå-de-speeeelare ar-ti-ku-ler-ar var-je sta-vel-se som om de höll tal i kyr-kan och den ena verkar inte klokare över vad den andre håller på med. Ensemblen leder inte karaktärerna åt något håll, varken samman eller framåt, och berättelsen i sig har ingen cinematisk puls.

Till viss del har det att göra med pjäsen i sig. Jag har som sagt aldrig sett en helt lyckad filmatisering av midsommarnattsdrömmen. Ett avgörande problem är ofta det tungfotade skådespelet i slutet, som bara kan fungera på en scen men som alla filmer av någon anledning jämt vill ha med. Ärligt talat tycker jag att skogsvarelserna är det enda som bär på en genuint filmisk potential – de mänskliga figurerna borde vandra in i den där skogen som om de kom från ingenstans. Vi kan spara dramat på hovet till våra Hamlets och Macbeths.

Det är också där som filmen räddar sitt eget skinn till någon mån. Det går helt enkelt inte att underkänna en midsommardröm som har den här dekoren, de här effekterna, den här musiken. När älvorna kommer flygandes genom luften – med koreografi av den ärade Bronislava Nijinska – är det som om vi plötsligt ser på Murnaus Faust (1926), och skogen lämnar sitt studioskap och börjar existera på någon alternativ djuprotsnivå där vi inte längre bemödar oss med att göra skillnad på fantasi och verklighet. Som en jätteprick över ett super-i har vi därpå musiken, som famöst lånades av Mendehlsson, vars berömda fanfarer ger filmen en retroaktiv Fantasia-feeling.

Då, när filmen är som murrigast och mysigast, är det lätt att vara förlåtande mot nästan alla dess inslag, för då lever filmen, och hade det bara varit för dessa stunder hade den varit den kanske bästa Shakespearefilm som gjorts. Tyvärr är dessa stunder bara bråkdelar av hela filmen, som är en över två timmar lång upp och ner-resa genom djupa toppar, där lättja bär en allvarsskrud och sötman är mustig, och även höga dalar, där smärtan är för enkel och tramset för trögt.

FREDRIK FYHR