Frank Capras Bortom horisonten Ă€r en av 1930-talets mĂ„nga âkĂ€rlfilmerâ, den inflytelserika grogrunden för sĂ„ mycket som kommit att influera moderna filmer â eller Ă„tminstone filmer frĂ„n 80-talet, som filmer i vĂ„r tid, i sin tur, imiterar.
Ibland kÀnns den nÀstan som att man hittat Steven Spielbergs undangömda leksakslÄda. Pang-pÄ börjar den i en flygplats i Shanghai, dÀr VÄr Man (med hatt) jagas av en kinesisk milis. Han bordar ett flygplan och kommer undan, bara för att halvvÀgs hem finna att planet styrs av en kinaman med pistol.
Det var nu ingen hemlighet att Indiana Jones inspirerades av just den hĂ€r typ av 30-talsraffel, sĂ„ det Ă€r kanske ingen överraskning â men den som letar kommer Ă€ven finna John Hammond och Jawor, Apocalypse Now (1979) och Blade Runner (1982).
Inte för att det Ă€r det viktiga, förstĂ„s. Det Ă€r bara jag som med visst vankelmod sörjer de gamla filmernas död â i det att ingen tycks vilja se dem lĂ€ngre â trots att de till och med förstĂ€rker vĂ„rt nöje av de nya.
Det, och faktumet att Bortom horisonten förstÄs Àr en fantastisk film, kort och gott. Capra gjorde mÄnga inflytelserika filmer men av alla hans kÀndaste undrar jag om inte Bortom horisonten Àr den mest förbisedda. Den floppade nÀr det begav sig, och jag Àr inte sÀker pÄ att en modern publik skulle finna den exceptionellt underhÄllande heller, för den delen. De hade flockats till hans komedier och melodramer men detta var en mer seriös historia, om Àn i grunden precis lika eskapistisk och sentimental; han delade upp sina filmer pÄ det sÀttet, liksom Spielberg senare skulle göra.
Stommen av filmen, efter en rafflande inledning och ett dramatiskt slut, utspelar sig pÄ Shangri-La, som VÄr Man hittar med ett ekipage slumpmÀssiga frÀmlingar efter att de kraschat i tibetanska berg pÄ outforskad mark (de var pÄ det dÀr flygplanet jag nÀmnde tidigare). Det blir dÀrefter inga kidnappningsdraman eller bergsmonster utan koncentrerade meditationer över altruism och en fantastiskt effektiv studie i idealism.
I Shangri-La har man ju lyckats hitta sĂ€ttet att leva â man arbetar lagom, Ă€ter lagom, sover lagom, och Ă€r allt som allt âlagom lyckligâ. Ingen övertas av destruktiva kĂ€nslostormar, det finns inget habegĂ€r, sĂ„ alla kĂ€nner bara till fred. Det finns ingen sjukdom heller, faktiskt knappt nĂ„gon död â folk lever tills de Ă€r flera hundra Ă„r gamla.
Detta vÀcker intresset hos VÄr Man, som tekniskt sett Àr utrikesminister (!), och som ser krigets skugga torna upp sig och helst skulle vilja lÀgga ner alla vapen i hopp om att fienden skulle göra detsamma. Medan de andra figurerna slÄr sig till ro pÄ platsen, och medan hans bror anar orÄd och vill komma dÀrifrÄn, dras han lÀngre och lÀngre in i platsens mystik, och finner sig snart vara en mer och mer central del av den.
Filmen berör flera Àmnen, och sÀger flera saker, och alla dessa Àmnen och saker Àr inte helt avsiktliga. Drömmen om att vapenvÀgra fram fred Àr fenomenalt naiv; historien skulle snart visa hur lite dekorum spelar roll för de som verkligen vill ha makt och konflikt, Àven om det Àr en lÀrdom som tycks ha fallit undan maktens minne sedan dess.
à andra sidan Àr filmen medveten om att Shangri-La Àr just en fantasi, en dröm om en mÀnsklighet i harmoni, kanske en som till nÄgon mÄn förnekat delar av sin mÀnsklighet. Filmen bÀr en kÀnsla av storögd underdÄnighet som man kan ta lite för givet (detta var ju mÄnga Ärtionden innan de ironiska generationerna) men just pÄ grund av det spelar den nÄgra fantastiska trick pÄ oss. FrÀmst fÄr den oss att falla för Shangri-La sjÀlva, för vi vet att i en film frÄn 1937 behöver vi inte sÄ mycket logik eller vetenskap. Vi ser prÀsterna (eller vad man ska kalla dem) och tycker att det de sÀger lÄter bra.
Man kan nöja sig med att se filmen som en fantasi â inte bara en fantasi om fred pĂ„ jorden utan Ă€ven en kolonialistisk fantasi, och det av guds nĂ„de â men jag tycker den, avsiktligen eller ej, Ă€r mer komplex Ă€n sĂ„. VĂ„r mans bror, som aldrig gillar platsen och som Ă€r den som envisas med att vilja ta sig dĂ€rifrĂ„n, tycks bli utmĂ„lad som den envise strebern, mĂ€nniskans dĂ„liga sida, hennes oförmĂ„ga att lyssna och tro, hennes knutenhet till rĂ€dsla och konflikt.
Men i ett Ă„r som 1937 vet jag inte om den tolkningen kan stĂ„ ensam. Han Ă€r aldrig utmĂ„lad som antagonist och hans enda synd Ă€r att han Ă€r otrevlig, vilket i sin tur kommer frĂ„n hans frustration. FrĂ€mst av allt Ă€r det han sĂ€ger vettigt â vi vet inte om Shangri-La ens fungerar, eller vad som pĂ„gĂ„r bakom kulisserna. SĂ€llskapet har blivit kidnappade men finner sig snart lyckliga. Ă ena sidan kan vi ta berĂ€ttelsen som den Ă€r, som en slags vuxensaga â Ă„ andra sidan ser vi en perfekt studie i hur ideologi fungerar i mĂ€nniskan, sĂ€rskilt i en totalitĂ€r stat (som Shangri-La nĂ€r allt kommer omkring ocksĂ„ Ă€r).
Ă ret var som sagt 1937 och hur ska man kunna se Shangri-La hĂ€r utan att tĂ€nka pĂ„ Riefenstahl eller Mao-mani? Jag vet inte om James Hilton â som skrev romanen â nĂ€rde nĂ„gon dröm om en enpartistat, men filmen tillkĂ€nnager att vi trots allt som hĂ€nt i historien söker en bĂ€ttre plats att leva livet pĂ„, och vi vill tro att en annan vĂ€rld Ă€r möjlig.
SÄ, visst, i filmen Àr det en dröm. Delvis. à andra sidan finns en hungrig seriositet i VÄr Mans syn pÄ Shangri-La. Han kan tidigt slÄ hÄl pÄ ideologiernas motsÀgelsefullhet, men finner ÀndÄ att han tror pÄ denna plats.
Det Ă€r ocksĂ„ lĂ€tt att förstĂ„ varför. Hans medpassagerare â flertalet av vilka fungerar som comic reliefs â börjar som motstridiga och konfliktfulla, men finner i Shangri-La harmoni och till synes evig lycka. VĂ€rldens mödor finns inte kvar, för de tillhör just vĂ€rlden â i Shangri-La gĂ„r det inte att âjobba ihjĂ€l sigâ. Det gĂ„r bara att leva, andas, en dag i taget, et cetera. FrĂ„gor om mĂ€nniskans potential och fria vilja och sÄ⊠ja, det tar vi vĂ€l en annan dag.
Filmen drar dem till en viss grĂ€ns, om Ă€n inte över den, till förmĂ„n för ett lyckligt slut. Capra balanserar pĂ„ grĂ€nsen mellan allegori, som om det vi sett pĂ„ nĂ„got vis inte kan verifieras, och han lĂ€mnar kvar ett och annat mysterium som kan vara en logiklucka om man vill se det sĂ„. PĂ„ liknande sĂ€tt kan man sĂ€ga att mĂ€nniskan Ă€r en dĂ„re för sina krig, men kanske ocksĂ„ att drömmen om fred pĂ„ jorden Ă€r lika galen â och mĂ€nniskan Ă€r för bristfĂ€llig för att nĂ„gonsin vara helt sund. BetĂ€nk VĂ„r Mans brors reaktion nĂ€r han ser nĂ„got som bara inte kan hĂ€nda i vĂ„r vĂ€rld; han möter ett konstigt öde, men ett som ocksĂ„ har nĂ„gon slags klang av sanning, som i en drömfilm av Buñuel.
PÄ samma sÀtt Àr Bortom horisonten en mÀrklig film som driver mellan fantasi och fanatism, drömmens fagra land och trons fasta övertygelse. Det Àr en film som vet att vi alla vet hur landet ligger, och vad som Àr förutsÀttningarna för ett mÀnniskoliv dag för dag. Det Àr en film som dÀrefter öppnar dörren pÄ glÀnt till idén om ett annat liv, en annan vÀrld. Jag tror att det Àr en film som handlar om frÄgorna vi möter nÀr vi gÄr till det rummet.
FREDRIK FYHR
<- Sagan om ringen: HĂ€rskarringen.
-> JFK.
4 svar pĂ„ âđ Bortom horisonten (1937)â