AbortfrĂ„gan skulle Ă„terkomma i Webers filmer, men innan dess – dödsstraffet! Var det inte det ena sĂ„ var det det andra. 1916 var dödsstraffet en av de stora sociala debatterna, och innan första vĂ€rldskriget kom hade nio amerikanska stater avskaffat dödsstraffet och tjugosju infört livstidsstraffet som möjlighet. Detta trots protester frĂ„n bland annat Theodore Roosevelt, som ansĂ„g att dödsstraffet behövdes för att upprĂ€tthĂ„lla ett ”manligt” samhĂ€lle.
Innan 1916 var över hade Weber gjort tvĂ„ lĂ„ngfilmer om saken – The Eye of God och The People vs. John Doe – men som vanligt rĂ€cker det inte med att förstĂ„ henne som en av ”the good guys”, kĂ€mpandes den goda saken. Liksom hon var mot abort, men för preventivmedel, tycktes hon vara mot dödsstraffet men för dödshĂ€mnd.
Trots att bĂ„da filmerna Ă€r förlorade idag sĂ„ Ă€r det intressant att Webers förtecken var sĂ„ starka att den information som finns om dem rĂ€cker för att vi ska förstĂ„ en hel del. The Eye of God handlar om en man som sitter i dödscellen, full av Ă„nger. I tillbakablickar fĂ„r vi veta att han nĂ€stan lĂ„tit en oskyldig man ta hans straff – men ”guds (onda) öga” har stirrat ner honom och till slut mĂ„ste han ”ta straffet för vad han gjort”. En recension i Variety ansĂ„g att filmens sista scen, dĂ€r mannen spĂ€nns fast i elektriska stolen, var ”rather too gruesome”.
Ingenting tycks föreslĂ„ att Weber pĂ„ nĂ„got sĂ€tt argumenterade mot dödsstraffet i The Eye of God – det enda och slutgiltiga argumentet verkar vara att fel person kan dömas, en tanke som Ă„terkommer i The People vs. John Doe, Webers mer koncentrerade dödsstraffsfilm, som hade premiĂ€r i december 1916.
Sommaren sĂ„g istĂ€llet premiĂ€ren av Shoes, ett av Webers stora verk – och hĂ€ndelsevis ett av fĂ„ som fortfarande gĂ„r att se idag. Det hela Ă€r en kristallklart berĂ€ttad moralistisk tragedi om en fattig ung kvinna som Ă€r för fattig för att kunna köpa ett par nya skor, varpĂ„ de hon har lĂ„ngsamt blir trasor – dĂ€refter dras hon till prostitution.
Till saken hör att Eva, som flickan heter, Ă€r en sĂ„ kallad ”shopgirl” – kassörska, kort och gott, vilket pĂ„ den hĂ€r tiden var mer kontroversiellt Ă€n det Ă€r idag. I ett samhĂ€lle dĂ€r kvinnor inte ens hade röstrĂ€tt ansĂ„gs det inte oproblematiskt att de ocksĂ„ var arbetsföra – men de unga kassörskorna blev under 1910-talet ett vĂ€xande samhĂ€llsinslag.
Kassörskorna var oerhört underbetalda, och de omgÀrdades av social oro, bÄde religiös och patriarkal. Kommersialismens lÀttja hotade religionens makt, och i det att kvinnorna spenderade dagarna i stan var de inte under uppsyn av sin familj. Redan 1911 kunde en studie notera att mÄnga av kassörskorna baxnade under de hÄrda arbetspassen, och att det fanns en bidragande mental press dÄ de sÄlde de dyra varor de sjÀlva ÄtrÄdde, men inte hade rÄd med.
Weber var bra pĂ„ att utnyttja denna oro, liksom hon var det tidigare. Som Shelley Stamp uttrycker det sĂ„ ”förklĂ€dde hon radikala idĂ©er i konservativa förestĂ€llningar” – och om Shoes; ”medan filmen reproducerar mycket av Ă€ngsligheten kring kvinnlig arbetskraft, konsumentkultur och sexualitet sĂ„ engagerar den Ă€ven [empati] som saknas i de flesta sociologiska studier och som faktiskt Ă€r unik i filmens vĂ€rld … Shoes demonstrerar filmkonstens distinkta roll i progressiva debatter, en intertext som skapar en komplex konversation om vad för roll filmen har i det progressiva samhĂ€llet.”
Kort sagt: Filmer ska engagera samtidigt som de aktiverar, manipulera fram kÀnslor samtidigt som de tvingar fram handling.
Ett av Webers typiskt intuitiva drag var att anlita den glĂ„miga Mary MacLaren i huvudrollen. MacLaren var lĂ„ngt ifrĂ„n den typiska skĂ„despelaren man sĂ„g i Hollywood – tvĂ€rtom sĂ„g hon alldaglig och nĂ€stan lite trĂ„kig ut, och om inget annat Ă€r hon oĂ€ndligt moloken genom hela Shoes. Weber var förstĂ„s ute efter en realistisk effekt, och det lyckades hon ocksĂ„ med – MacLaren ser ut som vem som helst, och bĂ€r pĂ„ lika mycket autonomi och integritet som utsatthet och sĂ„rbarhet. Hon Ă€r en perfekt protagonist för den hĂ€r svidande sociala melodramen.
Intrigen i Shoes Àr rak och budskapet konkret – Eva (MacLaren) arbetar i den lyxiga affĂ€ren, har trasor pĂ„ fötterna, tar lĂ„nga fotbad om kvĂ€llarna; dĂ€r en typisk skĂ„despelare pĂ„ den hĂ€r tiden hade ojat sig mycket och tagit sig för pannan bĂ€r MacLaren pĂ„ ett ingrott plĂ„gat utseende – det ser ut som att hon ojat ner sig till botten, som en sten slipats blank. I det fattiga hemmet tar hon hand om sin far och mor och tre systrar – eftersom hennes pappa bara ligger och lĂ€ser Ă€ventyrsromaner hela dagen. Familjekassan Ă€r skral, och trots att hennes mor gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng lovar henne pengar för ett par nya skor lyckas hon aldrig avvara dem.
Om nÀtterna plÄgas Eva av mardrömmar om sin fattighet, vilken hon varje dag pÄminns om nÀr hon stÄr i kassan. PÄ lunchrasten Àter hon en neslig macka pÄ en bÀnk, dÀr hon avundsjukt tittar pÄ kvinnor ur den bekvÀma övre medelklassen som trÀffas för att shoppa ihop.
I en sĂ€rskilt ömklig scen betraktar hon deras skor och jĂ€mför med sina egna – deras Ă€r hela och fina, hennes Ă€r trasor, men en dubbelexponering föreslĂ„r Evas tanke; vi Ă€r inte sĂ„ olika varandra, dem och jag, och det Ă€r samma skor – den perfekta varan precis utom rĂ€ckhĂ„ll; Eva ser inte (eller?) att ett par skor Ă€r livsnödvĂ€ndiga attribut. För shoppingögat Ă€r det bara en Ă„trĂ„vĂ€rd sak.
Evas arbetskamrat Ă€r en mer lĂ€ttfotad flicka som bekantat sig med mĂ€n pĂ„ tveksamma sĂ€tt. Prostitution, Ă„tminstone som den beskrivs i Shoes, var ett alternativ som syntes pĂ„ öppen gata, nĂ€stan lika vedertagen som socialbidrag. Eva uppvaktas av en slemmig man som stryker runt affĂ€ren. Vi kĂ€nner med henne instinktivt nĂ€r hon undviker honom, samtidigt som vi förstĂ„r att hon Ă€r dömd att förr eller senare ”gĂ„” till honom.
Webers raka rör fĂ„r filmen att se enkel ut, men den Ă€r extremt detaljerad och har mĂ„nga fler lager och betydelser ju djupare man letar – Webers filmer Ă€r som en hĂ„v som sveper upp hela sin dĂ„varande samtid med alla dess nyanser och texturer. Vad vi ser i Shoes Ă€r dĂ€rför inte bara en feministisk och socio-politisk film frĂ„n sin samtid – vad vi ser i den Ă€r ocksĂ„ framvĂ€xten av det moderna samhĂ€llet och den urbana mĂ€nniskan, den socio-kapitalistiska mĂ€nniskan, kuggen i Metropolis eller fĂ„ngen i skĂ„despelssamhĂ€llet, beroende pĂ„ vem man frĂ„gar.
Om man kan leva sig in i filmen, och förstĂ„ den historiska linjen som leder fram till vĂ„r, Ă€r Shoes ocksĂ„ extremt sorglig och drabbande, kanske Webers mest berörande och angelĂ€gna (av de som finns att se). Tidsmaskinen vi mĂ„ste in i krĂ€ver som alltid sin knepiga omstĂ€llning – vi mĂ„ste se detta som en socialt engagerad publik 1916 skulle ha sett det – men det ger en mĂ€ktig genklang tillbaka till vĂ„r tid. Ăven om det var förr i tiden som ”farorna” och ”problemet” med kvinnor i arbetslivet diskuterades sĂ„ dog inte den patriarkala oron ut – den har levt kvar Ă€nda tills nu pĂ„ sistone, i #metoo, nĂ€r handen bets. Tanken att kvinnor kan behandlas lite hur som helst, eftersom de ”pĂ„ eget bevĂ„g” gĂ„tt in i (det manliga) arbetslivet och fĂ„r ”skylla sig sjĂ€lva”, inte bara börjar hĂ€r (i en bred modern mening), den diskuteras öppet, dĂ€r den dĂ€refter förskingrats genom lager av falsk jĂ€mlikhet.
Som alltid kan man vĂ€nda ut och in pĂ„ Webers motsĂ€gelsefulla tematik – Ă„ ena sidan Ă€r filmens mĂ€n de klara antagonisterna, pĂ„ ett eller annat sĂ€tt skor de sig alla pĂ„ kvinnors kroppar och arbete. Ă andra sidan verkar Weber inte intresserad av tanken pĂ„ att kvinnor skulle fĂ„ reellt inflytande i samhĂ€llet – tvĂ€rtom kritiserar hon inte mĂ€nnen för att de Ă€r omoraliska eller direkt kriminella; hon anklagar dem för att vara ansvarslösa, eftersom de bĂ€r makt och ansvar över ”sina” kvinnor och borde vara schysstare. Som sĂ„ ofta kan man undra hur Weber tĂ€nkte, om det verkligen var sĂ„ hon tĂ€nkte, eller om hon höll sina verkliga Ă„sikter för sig sjĂ€lv i en tid dĂ„ hennes verkliga visioner bara var dyra drömmar.
I vilket fall som helst sĂ„ Ă€r Shoes – med all sin klarsynthet och all sin komplexitet – ett av filmhistoriens mest drabbande skildringar av patriarkalt förtryck, Ă€n mer vital för att den Ă€r över 100 Ă„r gammal och sĂ„ lĂ€nge gĂ„tt sĂ„ mĂ„nga förbi.
FREDRIK FYHR
FortsÀttning följer
Ett svar pĂ„ âđ Lois Weber del 8 (The Eye of God, Shoes)â