Cloud Atlas var en film som irriterade mig bortom tid och rum nĂ€r jag sĂ„g den första gĂ„ngen – jag skrev en lĂ„ng recension och ventilerade mina kĂ€nslor för vad jag tyckte om denna ”Tree of Life-light”, denna ”McDonaldâs-versionen av en djup, existentialistisk film.”
Det Ă€r fascinerande att gĂ„ tillbaka till gamla texter – Ă€nnu mer fascinerande att gĂ„ tillbaka till gamla texter man inte insett blivit gamla. Det har gĂ„tt sex Ă„r sedan jag skrev recensionen och… tiderna förĂ€ndras. Eller en sjĂ€lv förĂ€ndras i alla fall. Jag vet inte om jag ska beundra mitt sex Ă„r yngre jag för sin envisa… standard, liksom. Jag vet inte om den försvann, eller om jag blivit mer rimlig ju fler filmer jag sett. Nuförtiden tycker jag inte att det finns nĂ„got fel med en ”Tree of Light-light”. Varför skulle inte en sĂ„dan film fĂ„ finnas?
Det Ă€r lĂ€tt att fĂ„ för sig att man varit likadan jĂ€mt, och alltid tĂ€nkt och kĂ€nt som man gör just i stunden, men nĂ€r jag började den hĂ€r sidan hade jag inte samma syn pĂ„ filmmediet som jag har idag. DĂ„ tyckte jag förmodligen att filmer behövde göra vissa saker för att ”nĂ„ upp” till en viss ”nivĂ„”. De behövde vara pĂ„ ett visst sĂ€tt för att vara acceptabla att prata om i en ”kvalitativ” kontext. Liksom.
Numera Àr min instÀllning mycket mer pragmatisk och vetenskaplig: Filmen Àr vad den Àr, lÀgg bort dig sjÀlv. NÀr du Àr död och begraven kommer folk fortfarande kunna titta pÄ Cloud Atlas eller nÄgon annan film. Vi ska vara underdÄniga, inte överlÀgsna. Nyfikna, inte dömande. Acceptera en films rÀtt att finnas och uttrycka sig som den vill, sedan se om man hÄller med dess led. Som man gör med en person, i bÀsta fall.
SĂ„ samvetet har skavt lite grann sedan dess, för det kĂ€nns ju sĂ„ trist att dissat en sĂ„ vĂ€lmenande och ambitiös film som det hĂ€r. Samtidigt har jag inte vĂ„gat se om filmen för jag har varit mer eller mindre sĂ€ker pĂ„ att jag skulle kĂ€nna samma sak igen – ofta vill jag gĂ„ tillbaka för att se om jag ”missat nĂ„got” i filmer andra ser mer i Ă€n jag, men nĂ€stan lika ofta konstaterar jag att sĂ„ inte Ă€r fallet.
Jag har lĂ€rt mig andas ut dĂ€r ocksĂ„. Jag behöver inte lĂ€ngre kĂ€nna att andra har inflytande över vad jag hĂ„ller pĂ„ med. Jag behöver ingen ”hype” eller ”buzz” i mitt liv. Alla filmer Ă€r vĂ€lkomna, och jag kommer att uppskatta Avengers Endgame som bĂ€st nĂ€r jag ser den i vinter eller sĂ„. Kanske nĂ€sta Ă„r, rentav. Filmer Ă€r inte nyheter för mig, de Ă€r historia.
NĂ€r jag tĂ€nker efter. En av de oavsiktliga förtjĂ€nsterna med den hĂ€r sidan har blivit att sĂ€tta fingret pĂ„ hur rimligt seriös filmkritik kan se ut nĂ€r den inte har nĂ„got att göra med ”media”. Eller karriĂ€rism, för den delen. Sidan Ă€r en förlĂ€ngning av det filmskriveri jag sysslat med hela mitt liv – det vore förstĂ„s jĂ€tteroligt att fĂ„ betalt för det, eller kunna kalla det ens jobb, men jag har en stark kĂ€nsla av att ingen kommer svĂ€nga förbi mitt kontor och be mig skriva pĂ„ kontraktet. Dels ska ju sĂ„nt, som bekant, ”förtjĂ€nas”. Stegar ska klĂ€ttras i, nivĂ„er avanceras i, överhuvudtaget mĂ„ste man komma in pĂ„ andra sidan muren först, och man ska helst vara begĂ„vad pĂ„ ens lĂ€st i tredje, fjĂ€rde hand. Business first baby. VĂ€ssa klorna.
Dels sĂ„ Ă€r jag i ett mediasammanhang pĂ„ ungefĂ€r samma nivĂ„ som den hemlöse luffaren som stĂ„r och orerar om vĂ€rldens undergĂ„ng medan alla gĂ„r förbi. Man kan ju inte hĂ„lla pĂ„ och bry sig sĂ„ mycket! KarriĂ€rism i mediasvĂ€ngen stavas tvĂ€rtom konsten att bry sig om saker som inte tekniskt sett betyder nĂ„gonting – trender, trailers, tweets; det finns ju sĂ„ mycket pĂ„ ytan att hĂ„lla sig upptagen med att ingen förvĂ€ntas orka borra sig ner ens nĂ„gra meter under den. Vem behöver en ”lĂ„ng analys” som ”ingen orkar lĂ€sa” nĂ€r man kan hashtagga lite trendord? MĂ€rk vĂ€l att jag inte raljerar – denna instĂ€llning Ă€r den öppet gĂ€llande.
Ja, jag Ă€r sĂ„ pass oförtjust i hipphet att jag behagar skriva ”mĂ€rk vĂ€l” eller ”den öppet gĂ€llande” om dessa ord passar i sammanhanget. Samtidigt har jag aldrig – hoppas jag – blivit en överlĂ€st outsiderelitist som anser att allt Ă€r en hipsterkonspiration, och att var och varannan sak som nĂ„gon kan sĂ€ga om nĂ„gon film Ă€r ett missförstĂ„nd orsakat av att vĂ€rlden influerar sig sjĂ€lv genom fĂ„fĂ€nga dumskallar i makt, förledda av MĂ€nniskans Stora Ondska.
Detta Ă€r, i korthet, en projicering. Den riktige elitisten pekar pĂ„ de som bara lĂ„tsas vara elitister – ”Tvi vale, era hjon! Ni tror ni Ă€r sĂ„ in-ze-knöw men det Ă€r faktiskt jaaag som förstĂ„tt allt!” – och grinar över att han inte Ă€r den med makt över allt och alla. RĂ„der nĂ„gon kognitiv dissonans i detta huvud finns det garanterat nĂ„gon som tĂ€nkt nĂ„got nĂ„gon gĂ„ng som kan ”förklara” hur det ”rimligen” ”mĂ„ste ligga till”. Ett resonemangspussel för pusslandets skull – en snuttefilt för ĂŒberintellektuella jĂ€ttebebisar som inte vĂ„gar tĂ€nka eller kĂ€nna sjĂ€lva, nĂ€r det ironiskt nog Ă€r vad de sjĂ€lva tror de gör.
Nej sÄvitt jag kan förstÄ Àr alla mÀnniskor i grunden idioter och de framsteg eller framgÄngar vi Ästadkommer Àr tillfÀlliga, mer eller mindre slumpmÀssiga, eller resultatet av absurda, kanske till och med naturvidriga, anstrÀngningar. Har vi det bÀttre nu Àn pÄ stenÄldern? Vad spelar det för roll för stenÄldersmÀnniskan? SjÀlv Àr jag övertygad om att min dator lever ett bÀttre liv Àn jag sjÀlv.
De tvĂ„ drag som mer Ă€n nĂ„got annat fĂ„r mig att misstĂ€nkliggöra en annan person Ă€r tvĂ€rsĂ€kerhet och stolthet. Den som vet hur nĂ„got Ă€r, och som dessutom uttrycker en ofantlig stolthet över sig sjĂ€lv, Ă€r mer eller mindre sinnesförvirrad. Den som pĂ„ allvar tror pĂ„ sin förmĂ„ga att stolt och Ă€rbart leva ett hedervĂ€rt liv utan förödmjukelse och idel framgĂ„ng efter idog strĂ€van… well, nĂ€r apokalypsen kommer sĂ„ följer jag inte med den personen i alla fall. ”Bara den starkaste överlever!” tutar han medan han rusar mot faran, rakt in i en dimma full av dödlig kvicksand, dĂ€r han bubblar bort. Men innan han försvinner hinner han förklara att det faktiskt var precis vad han menade göra frĂ„n början, och att det hela följer en naturlig ordning.
SĂ„ jag tĂ€nker pĂ„ Nietzsche, jag tĂ€nker pĂ„ Schopenhauer, och kanske jag tĂ€nker pĂ„ Hitler i sin bunker (jo, de hör visst ihop) och kanske pĂ„ Alexander Bard eller nĂ„n sĂ„n och jag tĂ€nker i samma stund pĂ„ riddaren i Monty Python and the Holy Grail (1974), redo att ta sig an fighten Ă€ven runthoppandes pĂ„ ett ben. Tapper Ă€r han allt. TyvĂ€rr har han en kritiskt utvecklad oförmĂ„ga att se sig sjĂ€lv ur ett objektivt perspektiv. Ju mer han försöker, desto fjantigare blir han, precis som alla som vĂ€grar inse sin futilitet – inte i det stora loppet, inte i ett universellt perspektiv, utan bara som mĂ€nniska. MĂ€nniskan Ă€r dum, svag och förvirrad. Det tydligaste exemplet Ă€r de som fĂ„tt för sig att de Ă€r starka och sĂ€kra genier.
IdĂ©er om styrka, precision och sjĂ€lvförsörjning som stolta dygder gĂ„r förstĂ„s att se humorn i för vilken normalfuntad mĂ€nniska som helst – men de Ă€r ocksĂ„, naturligtvis, skadliga. Religion fĂ„r ofta ta skiten för allt hemskt som görs i vĂ€rlden men religion Ă€r bara ett fartyg för viljan till konkret, tvĂ€rsĂ€ker handling. Detsamma gĂ€ller för politik. Det verkliga problemet Ă€r mĂ€nniskans oförmĂ„ga att handskas med sina egna tankar.
Kort sagt: Filosofi Àr boven i dramat. Filosofi Àr, i sin bredaste definition, det enda som ger mÀnniskans liv pÄ jorden nÄgon typ av mening. Det Àr dÀrför filosofin lett till sÄvÀl religion som politik. Alla intellektuella idéer Àr filosofiska idéer, och de utgör driften som kan sammanföra mÀnniskor för att plÄga samhÀllskroppen. Detta eftersom den ger oss intellektuella premisser och förestÀllningar som vi sjÀlva mÄste ta ansvar för. Och eftersom mÀnniskan inte Àr sÄ begÄvad sÄ kan hon oftast inte handskas med dem speciellt bra. Alla stora idéer Àr atomkraft, kort sagt.
Jag tycker inte att jag Ă€r en pessimist hĂ€r – fĂ„r jag vĂ€lja sjĂ€lv skulle jag kalla mig sjĂ€lv optimistisk fatalist; saker har en naturgiven tendens att misslyckas, men just eftersom allt Ă€r i sin ordning kan man vara glad. Det Ă€r inte min tro, inte min övertygelse, bara en hyggligt dimmig uppfattning, att ju mer vi accepterar vĂ„r egen dumhet, desto lyckligare kommer vi vara.
SĂ„… Cloud Atlas, var det?
Jo jag sĂ„g om filmen, som jag tidigare nĂ€mnde att jag skulle göra, och upplevelsen var behagligare Ă€n jag förestĂ€llt mig. Jag gick in med instĂ€llningen att jag bara skulle fokusera pĂ„ det som var positivt, men jag misslyckades – sĂ„klart – för jag Ă€r ju som bekant bara en fĂ„fĂ€ng, klantig mĂ€nniska.
Tekniskt sett hĂ„ller jag fortfarande med mig sjĂ€lv om de flesta punkter jag tog upp nĂ€r det begav sig, med vissa undantag. FrĂ€mst skulle jag (om jag kunde) ta tillbaka vad jag sa om filmens generella rörighet – tonmĂ€ssigt Ă€r filmen ojĂ€mn, ja, och vill mer Ă€n den kan, men tekniskt sett Ă€r filmen klippt sĂ„ bra den kan vara, intrigerna Ă€r sammankopplade pĂ„ ett logiskt sĂ€tt och mycket cross-cutting sker med matchande klipp. Med tanke pĂ„ filmens vackra budskap gĂ„r den att se som en modern, rĂ€ttfĂ€rdigad version av Griffiths intoleranta opus Intolerance (1916).
I slutĂ€ndan var jag rĂ€tt trött pĂ„ filmen Ă€ven denna gĂ„ng, det ska erkĂ€nnas – framför allt lider jag av intrigerna i sig, eftersom jag finner dem generiska och tomma. Men jag Ă€r Ă„tminstone lugnare om saken idag. LĂ€rdomen hĂ€r Ă€r att vrede Ă€r en lyx. HĂ€r och nu idag kĂ€nns Cloud Atlas som en varm kudde av hopp och godhet och positiva mĂ€nskliga förmĂ„gor. Filosofiskt har filmen en del problem och motsĂ€gelsefulla krux, men jag vill inte gĂ„ in pĂ„ dem nu. Filmen formulerar gott och ont som Apollo och Dionysus, utveckling och upplösning kontra regression och specifikation, progressivitet och inklusion kontra konservatism och kategorism – men dĂ€r de flesta filmer handlar om hjĂ€ltar som vill skapa ordning och skurkar som vill skapa kaos sĂ„ skildrar Cloud Atlas det motsatta: De goda söker förinta ordningen till förmĂ„n för ett grĂ€nslöst spektrum, medan de onda vaktar sakernas tillstĂ„nd. Kanske detta Ă€r en av anledningarna till att mĂ„nga, dĂ€ribland jag sjĂ€lv, störde sig pĂ„ filmen. De flesta mĂ€nniskor har konservativa nerver de inte alltid vet om förrĂ€n de triggas.
Filmens övergripande kĂ€nsla Ă€r den av att det Ă€r gott att leva, och att denna kamp mellan kaos och ordning Ă€r mer eller mindre evig – fler bomber ska detoneras, fler krig ska bryta ut, nĂ„gon kommer alltid vara dĂ€r att bryta freden; nĂ„gon dag kommer mĂ€nniskan inte finnas kvar, en annan kommer solen slockna. För en fatalistisk optimist (eller om jag sa det tvĂ€rtom, det Ă€r inte sĂ„ noga) Ă€r denna vision sympatisk. Det finns en inverterad skönhet ocksĂ„ i destruktivitetens hĂ€nder nĂ€r de slĂ„r – de förvirrade tvĂ€rsĂ€kra, de rĂ€ttroende, de uppvaknade, de ”insiktade”, de med smilet i mungipan och ett övervakningssystem i hjĂ€rnan. OcksĂ„ de gör sĂ„ gott de kan, antar jag.
Hur bra det blir i en film, som film betraktat, kan förstÄs diskuteras. Till slut blir det i Cloud Atlas som att titta pÄ sÄ mÄnga saker att det gÄr upp i ett allt. Alla Àr alla och allt Àr allt och överallt Àr överallt och hela tiden Àr hela tiden. Det Àr vackert, Àven om det till sin natur ocksÄ Àr ganska odramatiskt. Ett hav Àr en massa droppar, ack ja, men dÄ spelar det ju inte heller sÄ stor roll vad alla rinner runt och bubblar om.
Men sÄ, dÄ, om den ofantliga filmen Àr misslyckad sÄ Àr den ju inte heller mer Àn ofantligt mÀnsklig. Kanske den rentav Àr lyckad för att den Àr misslyckad. Som att den goda, lyckade konsten alltid Àr falsk, och att det bara Àr i det patetiska som vi hittar spÄren av oss sjÀlva. Kanske en robot kan göra ett mÀsterverk, men bara en mÀnniska skulle kunna Ästadkomma Cloud Atlas. DÀr kan vi kanske verkligen tala om poesi.
FREDRIK FYHR
PS.
Den hÀr texten Àr spontanskriven, och fungerar som en slags vikarie för veckans videosöndag. Som jag tidigare förklarat sköter jag den hÀr sidan nu lite som jag behagar, frÄn vecka till vecka.