Vad var The Matrix?
Jag tror det kanske var kulmineringen av nĂ„gon form av spirituell kris i slutet av millenniet. Punkten dĂ„ vi sa: ”Det Ă€r sant. Vi vill inte ha den hĂ€r vĂ€rlden lĂ€ngre.”
Internet, globalism, ickebinĂ€ra revolutioner – de nya horisonterna bredde ut sig. Det fysiska blev metafysik och alla var post-existentiella varelser som försökte lösa overklighetens mysterium. Jim Carrey försökte i Truman Show (1998), Jodie Foster i Kontakt (1997). Vi lĂ€ngtade efter utplĂ„ning – i katastroffilm efter katastroffilm – i den sĂ€llsamma vĂ€ntan pĂ„ Ă„Ă„Ă„Ă„Ă„r tvĂ„Ă„Ă„Ă„ tuuuusennnnnn.
(Och med 9/11 fick Ätminstone Hollywood sin apokalyps, sin slutgiltiga reboot, sitt behov av remakes, men mer om det Àn en annan dag)
Ă r 1999 var filmer kort sagt intresserade av möjligheter, overkligheter i revolt mot verkligheterna, tanken att denna vĂ€rld kunde vara nĂ„got helt annat. Det Ă€r en optimistisk lĂ€ngtan som ter sig Ă€nnu mer lĂ€ngtansvĂ€rd idag nĂ€r filmer snarare tycks ha ett massivt fokus pĂ„ Det Verkliga. Idag befinner vi oss i en Ă„terpolitiserad vĂ€rld, en dĂ€r retorik Ă„terigen Ă€r en valör. Vi lever i en remake dĂ€r 30-talet slĂ„ss mot 70-talet om vem som ska ta plats, medan alla klĂ€r sig som pĂ„ 90-talet, den sista tiden vi minns att vi hade kul. I en sĂ„dan vĂ€rld blir filmens nya hegemoni representation, som Ă€r idolisering i ordets verkliga bemĂ€rkelse. Det Ă€r viktigt att en superhjĂ€lte fĂ„r vara kvinna, eller afrikan – men vi ser dem som mĂ„lningar pĂ„ vĂ€ggen, utan att ha sjĂ€lva vĂ€ggen i Ă„tanke. Vi anser, tydligen, att det Ă€r viktigare att de Ă€r superhjĂ€ltar Ă€n att de Ă€r nĂ„got alls, sĂ€rskilt vanliga mĂ€nniskor.
I The Matrix, och genom den kultur som ledde fram till den, sĂ„g vi oss omkring pĂ„ fotfolksnivĂ„ – vi hyllade den vanlige, vi erkĂ€nde egot kontra detet och superegot, att vi Ă€r fast hĂ€r pĂ„ jorden i vĂ„r krĂ„ngliga sits. Numera ser vi uppĂ„t, till symboler. Se sĂ„ hela och perfekta de Ă€r! Superegots rĂ€ddare. Den nya vĂ€rldsordningen Ă€r möjlig!
Man kan sĂ€ga att filmen idag förlorat jagets estetik – i en tid som i övrigt Ă€r sĂ„ fixerad vid det subjektiva Ă€r det högst ironiskt att vi suktar filmer som ska vara kartongplatta, fĂ€rgboksytliga och sĂ„ instrumentellt inbjudande som möjligt. Marvelfilmer Ă€r bara det mest uppenbara exemplet pĂ„ viljan att ”verklifiera” fantasi, bĂ„de som koncept och ideologi – fantasin Ă€r en verklighet dĂ€r superhjĂ€ltar Ă€r vardag, en som ska vara sĂ„ realistisk att vi inte lĂ€ngre behöver drömma om andra vĂ€rldar. PĂ„ liknande sĂ€tt ska verklighetens mĂ„ngfalder inkluderas, sĂ„ att realismen blir den nya fantasin, och den krassa, trista, vardagen – med alla sina politiska verkligheter – den enda spelplanen.
Vi Ă€r alltsĂ„ inpluggade i The Matrix nu mer Ă€n nĂ„gonsin. Vi Ă€r redo att betrakta The Matrix som verkligheten, sanningen, den enda vĂ€rld att vara i. Vi vet att det Ă€ndĂ„ aldrig kan bli pĂ„ riktigt… jag vill Ă„tminstone tro att vi vĂ€l lĂ€rt oss det vid det hĂ€r laget. Men vi vill att det ska vara… nej, det kan inte vara ”meningsfullt” heller. LĂ„t sĂ€ga att vi vill att det ska vara meningsskapande.
Det sĂ€gs att nörden blivit accepterad, men det betyder bara att ocksĂ„ nörden pluggats in, blivit en idol, nĂ„gon att se upp mot, nĂ„gon som en gĂ„ng var en person men som nu sugits upp av ett ord och inte lĂ€ngre existerar i kött och blod. De verkligt subversiva krafterna inom kultkulturerna, de som tĂ€nker och kĂ€nner och söker och vill och som bara gör det pĂ„ egen maskin och inget annat, Ă€r lika ignorerade och osynliga som de alltid varit. De anses finnas – kanske, om nĂ„gon motvilligt vill svara – dĂ€r nere i skiten nĂ„gonstans, i mörkret ingen orkar tĂ€nka pĂ„, nĂ„gonstans kring bebisen och badvattnet hos althögern och ryska spambots. Det Ă€r goda tider att vara rebell, i ordets sannaste bemĂ€rkelse.
Med det sagt sĂ„ har jag aldrig varit ett större fan av just The Matrix. Jag respekterar dess plats i den moderna filmhistorien (20 Ă„r Ă€r fortfarande mycket lite) och jag uppskattar dess centrala idĂ©er. Men jag har sett filmen uppemot tio gĂ„nger – en rimlig uppskattning – och vi har aldrig riktigt blivit kompisar.
Det gick fel redan frĂ„n början nĂ€r jag sĂ„g filmen pĂ„ en vietnamesisk VHS-bootleg (”khá»n náșĄn Äáș·t”!) eftersom jag var inte kom in pĂ„ biografen. DĂ€refter utvecklade jag nĂ„gon slags antagonistisk vrede mot alla som tyckte om den – det var den första filmen jag ansĂ„g var ”överskattad”. Jag vet inte varför jag brydde mig sĂ„ mycket. Folk hade inte hört talas om John Woo, nĂ€… shocker.
Idag försöker jag se filmen frĂ„n början och stĂ€nga av hjĂ€rnan till nĂ„gon mĂ„n, Ă„tminstone till hĂ€lften, men… nĂ€e, jag vet inte jag. Det Ă€r fortfarande en svĂ„r film för mig att hitta fotfĂ€ste i. Filmen har ett fantastiskt oomph. Den Ă€r hĂ€rligt smaragdgrön och har specialeffekter som fortfarande fĂ„r en att sĂ€ga majgadd. Man borde hitta pĂ„ ett nytt begrepp för de kittlingar som The Matrix har att erbjuda. Det Ă€r egentligen bara en kĂ€nsla, en kĂ€nsla av nĂ„got inbjudande och förföriskt, men samtidigt hĂ„rt och kompromisslöst. Hade det inte varit för att det redan fanns ett namn förstĂ„s – S/M, hĂ€r klarkodat i lack och lĂ€der och hela baletten. Till och med ordet ”Matrix” rimmar med dominatrix, och smisk, och floppy disk.
Man kan kasta sin fiskelina Ă„t ett hĂ„ll i den hĂ€r filmen och fĂ„ upp en massa sĂ„nt skrot, men jag blir inte klok pĂ„ godtyckligheten. Ingenting hĂ€nger riktigt ihop med det andra i den hĂ€r filmen. Vi börjar med ett mysterium som sedan avslöjas. Konflikten verkar inte ha nĂ„gon tydlig koppling till storyn, och storyn bygger pĂ„ exposition som Ă€r lika grandios som anonym. Jag har alltid kĂ€nt att The Matrix Àr som ett pussel ingen pusslat ihop, och varje scen Ă€r sin egen bubbla utan vidhĂ€ftning till resten. Ingenting arbetar för en helhet hĂ€r – jag vill verkligen tycka om filmen för nĂ„got den gör, men varje gĂ„ng jag greppar tag om den sĂ„ har jag inget i handen.
Mitt krux Ă€r att jag alltid vill bedöma en film utifrĂ„n sina egna premisser. Jag vill jĂ€mföra en film med sig sjĂ€lv. Jag vill att den ska leva upp till sina egna idĂ©er och vara sĂ„ bra den kan. DĂ€rför hĂ„ller jag inte med de som sĂ€ger att filmen bara Ă€r en cool Ă„ktur, en actionrökare, en upplevelse. Den Ă€r de sakerna, men den Ă€r inte bara de sakerna. Ge mig True Lies (1994) eller Sudden Death (1995) och jag ser dem med tummen upp. Inget mer finns att se dĂ€r. The Matrix har dĂ€remot helt andra ambitioner – lĂ€s pretentioner – och de Ă€r lika grandiost formulerade som de Ă€r svĂ„ra att förstĂ„. Eller rĂ€ttare sagt tillkrĂ„nglade.
Det hĂ€r frustrerade mig redan som yngling – den hĂ€r kĂ€nslan av att filmen egentligen inte var sĂ„ krĂ„nglig som den verkade, men att den försökte vara sĂ„ dimmig och svĂ„r som möjligt, som en barnteater drĂ€nkt i knallpulverrök. Man behöver inte ha lĂ€st filosofi eller engelsk grammatik – Ă€ven om jag har gjort det – för att se igenom saken tydligare idag. Jag accepterar en replik som ”I realized the truth” eller ”The truth was obvious”. Men nĂ€r Morpheus sĂ€ger ”I came to realize the obviousness of the truth” Ă€r det overkill. Det betyder inte mer om du sĂ€ger det pĂ„ det sĂ€ttet. Det Ă€r bara sjĂ€lvmedvetet hoprörd gröt.
Manusets forcerade poesi talar för en desperation som ligger och kvider i alla filmer som Wachowskisystrarna gjort – desperationen i att vilja sĂ€ga nĂ„got stort och viktigt, men att bara förstĂ„ det sprĂ„k som tillhör effektsökeri och förgĂ€ngliga kickar. (Christopher Nolan, medelst fanboys, har liknande problem, om Ă€n inte riktigt lika extrema).
Med det sagt sĂ„ har jag alltid rĂ€tt stor behĂ„llning av The Matrix varje gĂ„ng jag ser den… fram till sista tredjedelen ungefĂ€r, nĂ€r filmen, liksom alla filmer med strukturella problem, mĂ„ste börja rasa ihop lite grann. Eftersom The Matrix inte Ă€r en verklig plats, och eftersom alla föraktar den, Ă€r den till sin natur ospĂ€nnande. Eftersom maskiner Ă€r maskiner har de ingen personlighet att hota oss med. Eftersom agenterna inte uttrycker sig mer Ă€n de mĂ„ste, och eftersom de Ă€r syntetiska, kĂ€nns de inte som ett organiskt hot. Manuset kan försöka förklara det för oss hur mycket det vill. Bilden ljuger inte.
Men, för den som vill prata manus – Neo har inga erfarenheter eller nĂ„gra personlighetsdrag som vi kan klĂ€nga oss fast vid. Att han Ă€r ”the one” har inte heller nĂ„gon betydelse – det Ă€r inte mer Ă€n en mekanisk plot point, som en liten röd legobit som rĂ„kar passa i ett duploslott. Hade Neo haft nĂ„got att vinna eller förlora pĂ„ att lĂ€mna eller stanna kvar i The Matrix, hade han haft nĂ„gon slags subtil relation till maskinerna… men alla poler Ă€r pĂ„ olika platser, och filmen Ă€r kort sagt inte pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans.
Uppföljarna Àr intressanta kapitel. Den första, Matrix Reloaded (som jag brÄdmoget recenserade som sjuttonÄring) utvecklade sÄvÀl de filosofiska idéerna som vÀrldsbygget och konflikten. Mitt sjuttonÄriga jag mÄ dölja det till nÄgon mÄn, men jag har alltid gillat Reloaded lite grann, och anser att den Àr rÀtt jÀmlik sin föregÄngare, om Àn via andra plus och minus. Den allra sista filmen, Matrix Revolutions, sÀtter dÀremot fingret pÄ just hur tom berÀttelsen i sin kÀrna Àr. NÀr maskinerna anfaller Zion, vilket Àr sjÀlva kÀrnan i den hÀr trilogins konflikt, Àr det slÄende lÄngtrÄkigt att se. PÄ nÄgot sÀtt vilar denna lÄngtrÄkighet nÄgonstans i kÀrnan av första Matrix ocksÄ. Jag kÀnde det redan för 20 Är sedan, Àven om jag var för liten för att sÀtta fingret pÄ det, att filmen Àlskades pÄ grund av ett missförstÄnd.
Idag förstĂ„r jag att en del av filmens charm Ă€r att se ”vĂ„r” vĂ€rld gradvis avslöjas framför vĂ„ra ögon – att The Matrix representerar en twist, och att det Ă€r ballt hur vi gĂ„r frĂ„n ena sidan av spektrumet till det andra. Att ju mer vi fintas bort av grammatisk gymnastik desto hĂ€rligare kĂ€nns det i magen, att det kĂ€nns bra att vara dum inför en film som har makt över en (skĂ„da sadomasochismen!) Sedan kommer slam-bang-finalen som en slags belöning för att vi orkat vada igenom all avslöjad verklighet. Men sedan kom uppföljarna och de flesta kĂ€nde att det blev för overkligt, ironiskt nog, och att det var spektaklet pĂ„ ytan, det som kittlade ens sinne i nuet, som var det enda som egentligen attraherade.
SĂ„ filmen Ă€r en cool Ă„ktur men den bygger upp ett sĂ„dant momentum inför en punkt dĂ€r den inte gĂ„r i mĂ„l sĂ„ mycket som den imploderar – vi leds till att tro att vi ska fĂ„ nĂ„gon summa att greppa tag om, men istĂ€llet blir alla idĂ©er hetluft som försvinner i dammet av krossat kakel och specialeffekter. Det Ă€r – och förblir – lite irriterande nĂ€r det finns hundratals filmer som Ă€r riktigt djupa och insiktsfulla utan att de försöker ens hĂ€lften sĂ„ mycket.
FREDRIK FYHR
The Matrix fyller 20 Ă„r i Ă„r.