Vilken underbar film detta Àr. Liksom StjÀrnornas krig eller Jurassic Park innan den Àr det en film för unga hjÀrtan att upptÀcka.
Det lĂ„ter kanske lite mĂ€rkligt, i en tid dĂ„ Sagan om ringen inte verkar ha nĂ„got sĂ€rskilt momentum – jo, jag har hört att det ska lanseras en ny TV-serie men det ska det ju alltid. Efter att ha memats till döds i snart tvĂ„ Ă„rtionden, efter tre Hobbitfilmer ingen mĂ„dde bra av och till sist ocksĂ„ efter Harvey Weinstein, sĂ„ tycks magin i HĂ€rskarringen ligga i skuggsidan, ute ur loopen, inte filmerna ”vi” för tillfĂ€llet ”tĂ€nker pĂ„”.
Det Ă€r förstĂ„s dĂ„ man bör passa pĂ„ att ta reda pĂ„ vad det dĂ€r var, det dĂ€r som tiden tycks ha glömt. SĂ„ jag plockade pĂ„ mig en Blu-Ray som innehöll bioversionen av HĂ€rskarringen. Nej, inte alla tre filmer, inte nĂ„got extra mumbo-jumbo-pack, inte de förlĂ€ngda versionerna, inte fĂ€rgförĂ€ndrade eller pĂ„ nĂ„got sĂ€tt vidarelaborerade utgĂ„vor. Bara Sagan om ringen: HĂ€rskarringen, första generationens Blu-Ray, ett stenkast frĂ„n DVD och VHS. Det jag ville ha var de tre timmarna som jag upplevde dem dĂ„ – internet sĂ€ger mig att det var natten till den nittonde december 2001.
Det var grejer det. Jag kan inte sÀga exakt hur hypen vÀxte sig sÄ stor att jag var dÀr pÄ midnattspremiÀren, men jag var det. Jag var femton, pÄ plats med fler vÀnner Àn jag nog nÄgonsin haft sedan dess i mitt liv. Salongen var proppfull. Jag hade ingen relation till Tolkiens böcker, men jag kÀnde igen en sensation nÀr jag kÀnde doften av den. Det hÀr skulle tydligen vara nÄgot extra. Jag vet inte hur jag kunde veta det. Rykten om Peter Jacksons projekt hade förstÄs hemsökt varje filmkrok och videosylta pÄ nÀtet, och alla Àlskar en flopp i Hollywood. Men som ett muller frÄn Domedagsberget fanns det nÄgot dunkelt löfte inbÀddat i de hÀr ryktena. Djungeltrumman lÀt. NÄgonstans pÄgick nÄgot som bara inte kunde vara nÄgot annat Àn magiskt.
Jag skulle se HÀrskarringen pÄ bio en gÄng till, men dÀrefter vande jag mig vid de förlÀngda versionerna pÄ DVD, inte minst eftersom de kom ut pÄ utgÄvor som för en tonÄrig, svÄrflörtad filmnörd var generande perfekta (jag tror de hade en dokumentÀr om cateringfirman). Liksom mÄnga brÀnde jag ut de filmerna, och det fanns gott om Är dÄ jag ansÄg att Tolkiens nationalromantik klingade illa i en tid av neofascism och nationalistiskt nonsens. Jag vet faktiskt inte nÀr jag sÄg nÄgon av filmerna sist.
SÄ jag drog pÄ filmen. Och jag kunde inte sluta titta.
Detta var klart och tydligt bara tredje gĂ„ngen i mitt liv jag sett den gamla hederliga bioversionen, och för första gĂ„ngen kunde jag förstĂ„ vad Jackson menade nĂ€r han sa att det var bioversionerna, inte de förlĂ€ngda, som var de ”riktiga” versionerna av filmerna. Detta Ă€r en film som Ă€r gjord för att bli sedd en lĂ„ng kvĂ€ll pĂ„ biografen. Inga omvĂ€gar, inga rastplatser. Bara absolut framĂ„trörelse, med en symfonisk dynamik som pĂ„minner om gamla skolans Disneyfilmer. Scen efter scen, rörelse efter rörelse, ton efter ton, en överraskning leder till nĂ€sta. Detta Ă€r en film att sjunka in i och galoppera fram genom. Medan vi far finns det tusen saker att vila ögonen i, och kĂ€nna förundran för.
Jag mindes plötsligt hur det var att sitta dĂ€r i den stora salongen, med spĂ€nningen surrandes i öronen – en ungdomlig spĂ€nning, ska tillĂ€ggas, för jag tror inte det var mĂ„nga i salongen över 25. Ljuset gick ner och vi som satt dĂ€r, liksom andra satt över hela vĂ€rlden, fick för första gĂ„ngen höra Howard Shores melankoliska toner, och Galadriels röst nĂ€r den viskar: ”The world has changed.” Det kĂ€ndes som en underdrift.
De tre timmar som följde Ă€r och förblir nĂ„gra av filmhistoriens kortaste. PĂ„ nĂ„got mirakulöst sĂ€tt Ă€r filmen bĂ„de tung och lĂ€tt, bĂ„de allvarlig och avslappnad, bĂ„de rĂ„ och elegant. Jag tror det Ă€r en frĂ„ga om upptĂ€ckarlusta – vi kastas in i MidgĂ„rd hĂ€r som nĂ€r barn i bokslukarĂ„ldern knĂ€cker en pĂ€rm och plötsligt sjĂ€lva kastar en filt över axeln i en enorm, frĂ€mmande vĂ€rld som vĂ€xer sig större för varje steg vi tar. VĂ€rlden som Ă„terskapats framför vĂ„ra ögon hĂ€r Ă€r sĂ„ minutiös och övervĂ€ldigande att det Ă€r omöjligt att inte bara handlöst falla ner i den. Jackson ser dĂ€refter till att lĂ„ta varje scen innehĂ„lla minst en twist, sĂ„ att vi aldrig vet vad som kommer hĂ€nda hĂ€rnĂ€st – bland annat för att vi inte har nĂ„gon aning om hur reglerna ser ut. Redan nĂ€r Bilbo försvinner i tomma intet skulle vi kunna stanna i Fylke hela filmen, bara för att ta reda pĂ„ vart han tog vĂ€gen. Men det blir istĂ€llet bara en av mĂ„nga överraskningar. FrĂ„n en hejdundrande födelsedagsfest till den mystiska ringen, till ringvĂ„lnaderna – det plötsliga Ă€ventyret, den nya destinationen, till Vidstige; detta Ă€r en film som springer stafett mellan olika platser och figurer, medan vi hela tiden tvingas Ă€ndra riktning pĂ„ vĂ„r blick, och det Ă€r precis dĂ€rför den kan uppfattas som sĂ„ vansinnigt underhĂ„llande.
Inte undra pĂ„ att detta blev en sensation över en natt – det Ă€r en film som verkar leva sitt eget liv. De flesta skĂ„despelarna var redan kĂ€nda – och de som inte var det blev det genast – men de försvinner in i den hĂ€r filmens textur, de Ă€ts upp av sina rollfigurer. Jag vet vem Elijah Wood Ă€r men konstigt nog tĂ€nker jag aldrig pĂ„ honom nĂ€r jag ser Frodo. Jag vet att Viggo Mortensen Ă€r en engagerad skĂ„despelare som kan prata mĂ„nga sprĂ„k, men det verkar som att han inte Ă€r starkare Ă€n Aragorn, som jag accepterar som en riktig person. Till och med den stolta Galadriel flyr frĂ„n Cate Blanchett, som Ă€r en av de bĂ€sta och mest karismatiska skĂ„despelarna som vandrar denna jord. Inte ens Christopher Lee, som borde kunna utpekas som en av The Usual Suspects i en sĂ„dan hĂ€r film, finns till beskĂ„dan hĂ€r. Jag ser bara Saruman. Allt som ögat kan se verkar faktiskt vara vid liv hĂ€r, som om trĂ€dgrenarna flyr skĂ€rmen och hettan frĂ„n drakens eld svider mot huden.
Jag minns att jag var helt insjunken i filmen nĂ€r jag sĂ„g den första gĂ„ngen, Ă€ven om jag ocksĂ„ minns att jag vaknade lite ur mitt rusiga koma halvvĂ€gs ungefĂ€r, nĂ€r Arwen utbrister ”If you want him – come and claim him!” Det gick upp för mig, medan en magisk flod av vad som verkade vara rusande spökhĂ€star drĂ€nkte de skriande ringvĂ„lnaderna, att jag var del av nĂ„got historiskt. Till sist var den hĂ€r, tĂ€nkte jag. Min generations version av George Lucas saga frĂ„n lĂ€nge sedan, i en galax lĂ„ngt bort. (I en annan del av historien invĂ€ntade jag Lucas’ prequelfilmer, men jag kĂ€nde förstĂ„s igen ”kungen” nĂ€r jag sĂ„g den – och det rĂ„dde inget tvivel om att Sagan om ringen var kungen).
Jag minns att jag gick och lade mig den natten, vid den för mig bortĂ„t surrealistiska tiden fyra pĂ„ morgonen. Jag stirrade upp i taket – jag minns det specifikt, för det satt av nĂ„gon anledning ett par sjĂ€lvlysande stjĂ€rnor fastklistrade dĂ€r sedan lĂ„ng tid tillbaka. Framför ögonlocken blixtrade bilderna frĂ„n filmen. Mitt hjĂ€rta hade hoppat till sĂ„ pass mĂ„nga gĂ„nger att min puls fortfarande kĂ€nde av det. Jag var lillgammal nog att stoltsera med min förmĂ„ga att se igenom filmer, och visst var det nĂ„gra saker jag kunde se komma i storyn, och kanske att jag inte var exakt lika tagen av filmen som alla andra var (jag behövde sĂ„klart fĂ„ vara lite annorlunda) men jag kunde inte förneka filmens styrka, eller hur jag reagerat pĂ„ den. Ofattbart nog trodde jag att Frodo skulle kola vippen alla gĂ„ngerna det verkade som att han skulle göra det, tĂ€nkte jag förstummat.
Jag var ocksĂ„ fascinerad över hur jĂ€mn och enhetlig filmen var – trots att den hade flera actionscener, vad som pĂ„ Hollywoodska kallas set pieces, sĂ„ byggde den inte upp mot nĂ„gon final. Filmen tog inte slut sĂ„ mycket som den tog en liten paus. Efter tre timmar kĂ€ndes hela filmen fortfarande som en rivstart, som om vi bara börjat och fĂ„tt upp andan. De dĂ€r spökhĂ€starna dundrade pĂ„ med alvers viskningar och prasslet frĂ„n skogen under bröstkorgen nĂ€r jag till sist somnade. Jag hade haft en upplevelse som inte skulle lĂ€mna mig, och troligen inte heller nĂ„gon annan som suttit i den dĂ€r salongen. I efterhand kommer jag att tĂ€nka pĂ„ vad Roger Ebert sa om bioupplevelsen – att vi i publiken inte bara tittar pĂ„ en film, vi bĂ€r vittnesmĂ„l. NĂ€r filmer som HĂ€rskarringen dyker upp sĂ„ vet man precis vad han menar.
SĂ„, sĂ„ mycket för nostalgi. För att vĂ€nda pĂ„ steken sĂ„ kan jag sĂ€ga att jag aldrig riktigt fann samma glĂ€dje eller mervĂ€rde i de tvĂ„ fortsĂ€ttningarna, Sagan om de tvĂ„ tornen och Sagan om konungens Ă„terkomst. Jag vet att Ă„sikter typiskt sett gĂ„r isĂ€r om vilka av dessa tvĂ„ filmer som Ă€r de bĂ€sta i sagan, men för mig Ă€r denna debatt frĂ€mmande. Svaret för mig Ă€r inte bara att den första filmen var bĂ€st utan att de andra tvĂ„, pĂ„ ett sĂ„ sjĂ€lvklart sĂ€tt, inte kommer i nĂ€rheten av dess magi. Jag sĂ„g fortsĂ€ttningarna pĂ„ deras respektive midnattsvisningar. Som bioupplevelser var alla tre nĂ€tter lika spĂ€nnande och de tvĂ„ uppföljarna var för all del hejdundrande stycken underhĂ„llning och storslagna produktioner i sin egen rĂ€tt. Jag var tacksam för att vara tillbaka i vĂ€rlden och spĂ€nd över att fĂ„ se hur det skulle sluta. Men Ă€ven om de hade hĂ€stkrafter sĂ„ saknade jag i dem den primala kĂ€nslan av magi och förundran som funnits i den första filmen. Det verkade som att uppföljarna egentligen redan hade allt pĂ„ det klara – efter första filmen var konflikten etablerad, och resten var… ”bara krig”, typ? Med ett signifikant undantag – Gollum – sĂ„ kĂ€nde jag att uppföljarna hade mindre att ge Ă€n vad den första filmen hade.
Av samma anledning hade jag ocksÄ kÀnt att HÀrskarringen, trots att den slutade pÄ en cliffhanger, var en mÀrkligt tillfredsstÀllande film. Jag mindes hur jag lÄg i den dÀr sÀngen och lÀngtade efter fortsÀttningen, men jag var ocksÄ oerhört tillfreds över vad jag just varit med om.
Denna dynamik var tydligare för mig den hĂ€r gĂ„ngen. Medan uppföljarna Ă€r upptagna med intriger och planer och strategier sĂ„ berĂ€ttar HĂ€rskarringen egentligen allt vi behöver veta och vad allt handlar om. HĂ€r fĂ„r vi, mycket mer Ă€n i uppföljarna, vĂ€ltra oss i mytologins textur. Vi fĂ„r stanna i de vidunderliga vyerna, övervĂ€ga den minutiösa scenografin, sjunka in i vĂ€rlden och fundera pĂ„ vad vi ser. Vi hĂ„ller oss pĂ„ en jĂ€mn narrativ ström – till skillnad frĂ„n uppföljarnas zipp-zappande narrativ – och liksom i ”Trollkarlen frĂ„n Oz” introduceras vi för figurer lĂ€ngsmed vĂ€gen, den ena mer förunderlig Ă€n den andra.
Trots vĂ€rldens storlek och Ă„lder har vi en konflikt som Ă€r omöjlig att missförstĂ„ – vi har ringen, en av filmhistoriens bĂ€sta McGuffins; en sak som kan ge en allt, som bara lyder en skurk, och som bara kan förstöras pĂ„ ett sĂ€tt, vilket Ă€r nĂ€stan omöjligt. Den har en egen vilja och kan inte besegras. Alla karaktĂ€rer reagerar pĂ„ ringen pĂ„ olika sĂ€tt – de frestas eller blir besatta. Att komma i kontakt med ringen beskrivs som en utmaning. Vissa klarar den, andra inte. Ringen Ă€r en behĂ„llare av ren mĂ€nsklig rĂ€dsla. Den hĂ€nger runt nacken pĂ„ en liten kille som hade kunnat vara vem som helst av oss i publiken.
Detta tar oss till den centrala sak som HĂ€rskarringen gör, vilket uppföljarna inte gör: Denna film ger oss berĂ€ttelsens sjĂ€lva hjĂ€rta och sjĂ€l – Frodo, den obetydliga hob som av en slump (faktiskt ur fokus i bakgrunden av en scen) plockar upp en ring som visar sig styra resten av hans liv. Som ingen annan fantasyfilm övertygar denna sĂ„ fort om en vĂ€rld som Ă€r sĂ„ stor och sĂ„ rik, men den gör det i slutĂ€ndan bara för att lĂ€gga mer tyngd pĂ„ Frodos axlar. Varför beslutar han sig för att ta ringen till Mordor, och kasta det i Domedagsbergets eldar nĂ€r ”man inte bara gör det” hursomhelst?
Tja, han Ă€r vĂ€l helt enkelt en hyvens kille. Kanske Ă€r han ocksĂ„ lite för lantligt aningslös för att verkligen förstĂ„ vad han ber om. Han vet bara att jobbet mĂ„ste göras om han vĂ€l sĂ€ger att han ska göra det. Ett ord Ă€r ett ord. Den övervĂ€ldigande betydelsen i uppgiften – att vĂ€rlden hĂ€nger pĂ„ hans axlar – Ă€r nĂ„got han mĂ„ste försöka ta med samma hĂ„llning som om det rörde sig om en skörd potatisar.
Han kommer falla och falla – och ramla, rulla runt, halka och dratta omkull en gĂ„ng till – och till sist kommer han klaga pĂ„ att han fĂ„tt en olycklig hand. Men vid det laget Ă€r det för sent och han vet det. Oavsett smĂ€rtan kommer han genomföra sitt jobb eller dö. Jag tror att det ligger i vĂ„r natur att hoppas pĂ„ att kunna kĂ€nna samma sak i en liknande situation. Vi mĂ„ drömma stort, men i slutĂ€ndan vill vi alla vara Frodo.
Den perfekta symbolen för den hÀr filmens styrka och mening, och varför den pÄ ett sÄ ovÀntat sÀtt fungerar som en enskild filmupplevelse, finns om man jÀmför filmens början med dess slut. I början ligger Frodo vid ett trÀd och lÀser en bok. Han har inte tillstymmelsen till en aning om att han ska kastas ut pÄ ett Àventyr. I det hÀr lÀget kommer hans liv sluta mÄnga lÄnga Ärtionden senare, och han kommer vara en gammal hob i sin dödsbÀdd, trött efter ett liv utan större överraskningar.
Men i slutet av den hĂ€r filmen har han lidit, grĂ„tit, nĂ€stan dött och varit genom helvetet om och om igen – och han vet att han bara börjat. Han stirrar ut över Mordors karga ödemark som om han vant sig vid synen. SĂ„ fortsĂ€tter han knata pĂ„ rakt ut i det. NĂ€r bilden sjunker mot svart och eftertexterna kommer sĂ„ vill vi veta hur det ska gĂ„ – ja, naturligtvis – men vi kĂ€nner ocksĂ„ styrkan i den hĂ€r bilden, och förstĂ„r poĂ€ngen som just den hĂ€r filmen lyckas fullborda. Frodo gĂ„r pĂ„. Vi vet att han helst skulle slippa. Vi har sett Fylke, och det Ă€r inget dĂ„ligt stĂ€lle att leva pĂ„. Men Frodo gĂ„r pĂ„.
FREDRIK FYHR
<- Aska och diamanter.
-> Bortom horisonten.
3 svar pĂ„ âđ Sagan om ringen: HĂ€rskarringen (2001)â