<- vecka 11.
18-19 mars
HOUSE OF GAMES (1987) & THE GAME (1997)
TvÄ Davids, tvÄ spel, tvÄ mer eller mindre underskattade thrillers.
David Mamets briljanta regidebut House of Games – som hette En bricka i spelet pĂ„ svensk bio och som nyligen annonserats pĂ„ Criterion Blu-Ray – har inte fĂ„tt nĂ„got vĂ€rdigt efterliv. Fortfarande verkar folk rycka pĂ„ axlarna Ă„t den (ofta utan att sjĂ€lva ha sett den) samtidigt som den gĂ€ngse Ă„sikten Ă€n en gĂ„ng fastslĂ„s, dvs att Mamet frĂ€mst var en bra manusförfattare och ingen regissör. UngefĂ€r som om Aaron Sorkin skulle ge sig pĂ„’t. Mamet var, för övrigt, 80- och 90-talets Sorkin, sĂ„ pass mycket att jag inte Ă€r sĂ€ker pĂ„ att alla ens minns Mamet lĂ€ngre. Kanske hela han Ă€r underskattad.
Hursomhelst. House of Games Àr en exceptionellt intelligent och fascinerande thriller full av ambitiösa psykoanalytiska undertoner. Lindsay Crouse (Mamets fru vid tillfÀllet) spelar en framgÄngsrik författare och psykonalaytiker som lÀr kÀnna en grupp professionella bedragare, med sexuellt laddade Joe Mantegna i spetsen. Hon blir mer och mer indragen i ett rollspel som blir mer och mer dödsallvarligt, innan det mynnar ut i en minst sagt besk upplösning.
Mamets manus Ă€r sĂ„klart dialogdrivet och har en pjĂ€sliknande struktur, men han kommer undan all teatralitet genom det briljanta draget att lĂ„ta temat om illusioner bli del av filmens visuella stil â Intrigen Ă€r stĂ€ndigt pĂ„gĂ„ende och oavbrutet snĂ„rig, men den som tycker den Ă€r förutsĂ€gbar missar poĂ€ngen; filmen gĂ„r ut pĂ„ att ingenting Ă€r vad det ser ut att vara. Dessutom har Mamet laddat sina karaktĂ€rer med flera subtila psykologiskt neurotiska och paradoxala drag som han inte vĂ€ljer att förklara rakt ut, och som istĂ€llet gör att filmen gĂ„r att se flera gĂ„nger för att hitta nya meningar i. Den gĂ„r att se som en föregĂ„ngare till Christopher Nolan, som skulle komma att laborera med intrigen pĂ„ ett liknande sĂ€tt, och absolut som en prelud till 90-talsthrillers som De misstĂ€nkta. I alla lĂ€gen Ă€r Mamets film betydligt mer subtil, elegant och substantiell eftersom den förutsĂ€tter att Ă„skĂ„daren Ă€r intelligent nog att ifrĂ„gasĂ€tta bilderna och inte bara acceptera allt som menlös underhĂ„llning.
Mars handlar som bekant om att gĂ„ tillbaka till det förbisedda och se det igen. David Finchers The Game kommer till mig osökt – nu Ă€r det en film som har sina rigorösa försvarare, sĂ„ den ligger vĂ€l egentligen nĂ„gonstans mellan underskattat och ren kult. Jag har sjĂ€lv aldrig varit nĂ„gon större beundrare av filmen, men det Ă€r en sĂ„dan dĂ€r film som Ă€r ohyggligt lĂ€tt att se pĂ„, dras med i, fnula pĂ„, helt glömma bort och sedan vilja se igen. Anledningen till att man glömmer saker Ă€r för att filmen i slutĂ€ndan har sĂ„ mycket att ge en. Men regissörer som David Fincher har en förmĂ„ga att skapa bilder och stĂ€mningar som lockar en, som om nĂ„got i sjĂ€lva lockelsen har en starkare kraft Ă€n, tja, substansen i ett bra manus eller sĂ„.
Storyn i en liten lĂ„da: Michael Douglas spelar kall affĂ€rsmiljardĂ€r som pĂ„ sin födelsedag gĂ„r med pĂ„ att delta i ett âspelâ anordnat av ett mystiskt företag. Snart vĂ€nds hans vĂ€rld upp och ner; det börjar med att TV:n pratar med honom, och det Ă€r bara början – vĂ„r stackars antagonist ramlar snart ner i ett lustiga huset-Ă€ventyr dĂ€r ingenting lĂ€ngre gĂ„r att bli klok pĂ„. Varning för lĂ„ngsökta vĂ€ndningar! Extra varning för en absurd twist i slutet! Extra-extra varning för malplacerade moralkakor… och det gĂ„r att se filmen som helt meningslös frĂ„n den punkten man tappar trĂ„den (vilket det finns stor risk att man tidigt gör). Men jag ska inte sticka under stol med att medan The Game Ă€r en befĂ€ngd film sĂ„ bĂ€r den sin befĂ€ngdhet stolt. Finchers foto och ljusarbete Ă€r förföriskt och det bor en liten postmodern ironiker i honom, en cynisk anti-nörd, som verkar vilja utmana oss – ”Hur mycket kan du bry dig om det hĂ€r egentligen?” sĂ€ger den. It’s ”only” a movie, hm?
20-21 mars
HASSEL: PRIVATSPANARNA (2012) & SISTA KONTRAKTET (1998)
Nej, för att fortsĂ€tta, ingen film Ă€r förstĂ„s bara en film, utan nĂ„got mer Ă€n sĂ„. Jag uppfattar en slags blasĂ©, ”can’t be bothered”-attityd hos mĂ„nga ”lirare” i den svenska filmbranschen, sĂ„vĂ€l kritiker som upphovsmĂ€n. Ta MĂ„ns MĂ„nsson till exempel – en film som Toppen av ingenting verkar drivas av ett skissartat ”vi fĂ„r vĂ€l se vad det blir”-filmskapande som kan driva mig till vansinne. Det Ă€r den typ av kreativitet som panikslaget rusar till marginalerna, stannar dĂ€r, hukar ihop sig till en liten boll och leker med spindelnĂ€t och dammrĂ„ttor.
ĂndĂ„ hade jag tĂ€nkt programmera Toppen av ingenting hĂ€r för vĂ€rlden Ă€r större Ă€n min, och hur man vrider och vĂ€nder pĂ„ det Ă€r MĂ„ns MĂ„nsson Ă€r en av de mest överraskande regissörerna i den nya svenska indievĂ„gen (eller vad man ska kalla den). Jag hade tĂ€nkt lĂ€gga den ihop med Hassel: Privatspanarna, som jag inte sett men lĂ€nge varit vĂ€ldigt sugen pĂ„ att ta mig an. MĂ„nssons halvdokumentĂ€ra Hassel-uppföljare, gjord som nĂ„gon slags retrofetischerad kommentar till Palmemordet (vi fĂ„r vĂ€l se vad det blir, as it were) – jag har inte sett den, och kan dĂ€rför inte sĂ€ga mycket mer Ă€n vad som finns att lĂ€sa i den hĂ€r utförliga artikeln. Men att filmen Ă€r spĂ€nnande och sevĂ€rd i sig sjĂ€lv tycker jag Ă€r uppenbart – Ă€ven om filmen skulle visa sig vara kass sĂ„ skulle den, i och med vad den Ă€r, fortfarande vara sevĂ€rd.
Typ som Sista kontraktet. Svensk filmindustris ”Palmemordet – The Movie!” som Kjell Höglund baserade pĂ„ en roman av en pseudonym (John W. Grow) som mig veterligen ingen till dato lyckas lista ut identiteten pĂ„. These strange things happen all the time, som PT Anderson uttryckte saken.
Filmen har Ă„ldrats varken bra eller dĂ„ligt, för den var aldrig speciellt bra, men Mikael Persbrandt hade bara tagit sina första steg som Gunvald Larsson och hade kvar sin ungdomliga utstrĂ„lning av ”balettbutch” – nĂ„got slags David Fincher-komplex placerar honom i huvudrollen hĂ€r, som polis och tvĂ„barnsfar, som vĂ€rvas av SĂ€po och bara rĂ„kar ramla över konspirationernas konspiration: NĂ„gon tĂ€nker döda statsministern! Spoiler alert, han lyckas inte förhindra mordet. (Det hade varit nĂ„got!)
NĂ„, men ”vad” Ă€r ju förstĂ„s inte lika intressant som ”hur”. Produktionen av den hĂ€r filmen fick pĂ„gĂ„ i en medial kuvös eftersom Sundvall överöstes av brev frĂ„n konspirationsteoretiker, vilket fĂ„r ses som poetisk rĂ€ttvisa eftersom Sista kontraktet ocksĂ„ Ă€r en filmatiserad konspirationsteori – denna har lite sossevibes och gĂ„r ut pĂ„ att mordet iscensattes av amerikansk sĂ€kerhetstjĂ€nst ihop med mĂ€ktiga affĂ€rsmĂ€n. Rollen som Lee Harvey Oswald spelas av en Christer Pettersson-lookalike – ja, Sista kontraktet Ă€r Ă„tminstone till hĂ€lften en redig Oliver Stone-ripoff… men den slutar förstĂ„s i ”slĂ€pp pistolen för helvete”-territorium. Jag vet inte om det nĂ„gonsin gĂ„tt att göra en film om Palmemordet, men 1998 var det Ă„tminstone omöjligt att inte göra den utan polisfilmsklichĂ©er och dumma hemmafruar (det otacksamma köksoket dras hĂ€r av Pernilla August).
Men, Ă€ndĂ„, vissa filmer Ă€r bra för att de finns. NĂ€r det begav sig ansĂ„gs filmen vara en upphaussad flopp och besvikelse men det var dĂ€rmed sagt ingen b-film – budgeten lĂ„g pĂ„ över 20 miljoner kronor – och efter vĂ„r digitala revolution mĂ„ste jag sĂ€ga att det finns en charm i att se svensk film som kunde göras med de hĂ€r ansprĂ„ken.
22 mars
THE PICK-UP ARTIST (1987) & THE NIGHT BEFORE (1988)
Den tjugoandra mars Ă€r en fredag – fredag firas med en one-off double feature med tema ”random 80-tal”. Ingen av de hĂ€r filmerna Ă€r speciellt bra men de kan vara fantastiskt roliga i AW-sammanhang.
The Pick-up Artist (som hade den hĂ€rliga svenska titeln ”Galen i Randy”) Ă€r sĂ€rskilt dĂ„lig… eller Ă„tminstone obegriplig. Men intressant i hur den hĂ„ller sig flytande. Till den mĂ„n en pannkaka till film kan rĂ€ddas av sina skĂ„despelare sĂ„ rĂ€ddas denna av en uppenbart drogpĂ„verkad Robert Downey Jr nĂ€ra botten av sin karriĂ€r (Drug Era Downey… han borde bytt namn till Uppey). Han hoppar omkring som en studsboll i rollen som en odrĂ€glig raggare vars liv gĂ„r ut pĂ„ att springa runt pĂ„ Manhattan och fĂ„ till det med diverse kvinnor som Ă€r way above his league. ĂndĂ„ blir han kĂ€r – liksom pĂ„ riktigt kĂ€r – i dissiga Molly Ringwald – hon, som kontrast, Ă€r istĂ€llet pĂ„ toppen av sin karriĂ€r hĂ€r (vi kan kalla henne Ripe Ringwald). Hon spelar museiguide som försöker hjĂ€lpa sin alkoholiserade pappa (Dennis Hopper) som har skulder till maffian. Om det hĂ€r redan lĂ„ter som en konstig korsning sĂ„ blir inget bĂ€ttre av att allt ska vara nĂ„gon slags insiktsfull melodram om spelberoende!
Inget kan egentligen rĂ€dda filmen, som har ett rörigt manus fullt av idĂ©er som inte gĂ„r ihop. Men filmen Ă€r sĂ„ mĂ€rklig att den inte direkt blir trĂ„kig att se pĂ„ – dement, liksom, ofta knasigt olustig eller olustigt knasig kanske.
The Night Before Àr klart bĂ€ttre, men kanske inte direkt top notch om vi sĂ€ger sĂ„. Keanu Reeves har huvudrollen hĂ€r – ja, det Ă€r en komedi och Reeves Ă€r i Bill & Ted-eran… och, tycker jag, jĂ€tterolig. Vem sa Ă„t Keanu Reeves att han skulle börja göra allvarliga roller? Den ökĂ€nda trenchcoat-trĂ€bocken var ju i sin ungdoms glada dagar en fantastisk komediskĂ„despelare; med sin uttryckslösa förvirring kĂ€nns han beslĂ€ktad med Chevy Chase och hans förmĂ„ga att stĂ€ndigt verka nĂ€stan pĂ„ vĂ€g att fatta vad som pĂ„gĂ„r runtomkring honom för att sedan göra ett till katastrofalt misstag. Hans komiska nĂ€rvaro ger denna fjantiga film dess charmiga behĂ„llning.
Storyn Ă€r bagatellartad: Keanu vaknar upp i en grĂ€nd efter en tilltĂ€nkt prom night utan att veta vart han Ă€r eller vad som hĂ€nt kvĂ€llen innan. Varför har han femton hundra dollar pĂ„ sig, vad har hĂ€nt med hans diviga dejt, vem Ă€r den hĂ€r otrevliga âTitoâ som verkar vara ute efter honom och varför kör en idiot omkring i hans pappas cabriolet och sjunger nö-nö-nö-nö-nö hela tiden?
Dessa frĂ„gor har sina sĂ€lla svar, och den största behĂ„llningen Ă€r att Keanu inte Ă€r speciellt begĂ„vad. Men han Ă€r faktiskt vĂ€ldigt rolig. Typexempel: Han hittar en tjej i underklĂ€der som sitter fastkedjad till en sĂ€ng med handbojor. Han tittar lite förbryllat och verkar fundera pĂ„ nĂ„got. Sen frĂ„gar han âHave you got the keys?â
Filmen Àr inte dÄlig för att vara vad den Àr, och ibland Àr det den infallsvinkeln man mÄste ha. Alla filmer behöver inte vara en robust trerÀttersmeny. GÄr man och ser Citizen Kane, eller till och med The Matrix, sÄ Àr man redo att gÄ hem och lÀgga sig efterÄt. Ser man de hÀr tvÄ filmerna sÄ har kvÀllen bara börjat. Det finns olika sÀtt att se film pÄ. Det lilla kan ibland ha stor effekt.
23-24 mars
POLISHĂMNAREN (1953) & DR. MABUSES 1000 ĂGON (1960)
Och vad vore Videosöndags drömbio utan husguden Fritz Lang. Det var vĂ€l inte ens ett halvĂ„r sedan jag lovade att lĂ„ta sidan vara en ”Langlös zon” men om temat nu Ă€r förbisett sĂ„ kommer han dĂ€r och skriker med sin monokel Ă€ndĂ„.
PolishĂ€mnaren (The Big Heat i original) Ă€r helt enkelt för bra för att missas, tveklöst en av Langs allra bĂ€sta USA-filmer och en förbisedd pusselbit i den moderna krimgenren (som Lang redan frĂ„n början lade grunden till pĂ„ 20- och 30-talet). Storyn Ă€r en hĂ„rdkokt och för sin tid mycket brutal noir dĂ€r Glenn Ford spelar lyckligt gift kriminalare som fĂ„r sitt idealiska liv förstört nĂ€r han börjar utreda ett mord som leder honom till en konspiration högre upp i polisleden â fallet lĂ€ggs ner, men ursinnig och hĂ€mndlysten tar han vendetta pĂ„ allihop (och lĂ„ter oskyldiga bli offer).
Langs stringens och kyla som berÀttare Àr perfekt anvÀnd i denna film, som har en mer mÄngbottnad och intelligent (för att inte tala om cynisk) stomme. I grunden Àr filmen gravallvarlig, full av minnesvÀrda dialoger och kantad med korta vÄldssekvenser som fortfarande har en aura av chock över sig. Se upp för det dÀr kokande vattnet! Lee Marvin Àr med pÄ ett hörn som ett ruttet Àgg och det gÄr dÄligt för Gloria Grahame, alla tiders b-filmsbimbo. Raka rör & gott mos.
Langs kanske allra mest förbisedda film, sedd till dess kvalitĂ©er och kontext, kan vara hans sista – Dr. Mabuses 1000 ögon, uppföljaren till Mabuse-filmerna som han gjorde pĂ„ 20-talet i Tyskland. De var profetiska i sĂ€ttet de sĂ„g pĂ„ samhĂ€llsmĂ€nniskan som bitar i ett högteknologiskt maskineri, och frĂ„gan Ă€r om inte visionen kommer hem hĂ€r, i en film som pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt inleder 60-talet pĂ„ film.
SĂ„, anyhoo, 30 Ă„r efter att Mabuse skrev sitt testamente Ă„tervĂ€nde Lang till Tyskland för att göra sin sista Mabuse-film. Den Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n lika bra som dom andra (nĂ€he?) men den Ă€r fascinerande pĂ„ ett helt annat sĂ€tt. HĂ€r Ă€r vi i ett (Ă€nnu) lamslaget efterkrigs-Tyskland dĂ€r Mabuse Ă€r död och begraven och hans minne blivit bortglömt efter âder Nazi albtraumâ â Gert âGoldfingerâ Fröbe spelar kriminalaren som undersöker ett besynnerligt mordfall som Ă€r sĂ„ svĂ„rlöst att han mĂ„ste ta hjĂ€lp av en mystisk, blind och synsk gubbe nĂ€r hans eget liv gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng hotas av ”denna mĂ€rkliga fiende”. Teknologin stĂ„r i fokus; Mabuse, eller vem som nu Ă€n stĂ„r i skuggorna och följer hans plan, har riggat ett hotell med övervakningskameror och kan bokstavligen se allt som rör sig. Bilarna har ombytbara nummerplĂ„tar. VĂ€ggarna har gömda förhörsspeglar. Telefoner riggas med bomber och mot slutet fĂ„r vi till och med en biljakt dĂ€r hjĂ€lten skjuter ut genom fönsterrutan och skurkarna kastar ut de döende lakejerna för att sinka dem (vi befinner oss alltsĂ„ i Ă„ret 1960 nu).
Intrigen Ă€r supersnĂ„rig och vĂ€l genomarbetad men, egentligen, inte det mĂ€rkvĂ€rdiga. Det mĂ€rkvĂ€rdiga Ă€r alla tillfĂ€lligheter som faller pĂ„ plats. HĂ€r fĂ„r vi för första gĂ„ngen se frön till en framtida Bondskurk som vill Ă„t atombomber, har underjordiska högteknologiska gömstĂ€llen och vill sprida kaos i vĂ€rlden och se vĂ€rlden brinna och som dessutom anordnar kupper dĂ€r lakejerna dödar sig sjĂ€lva (memo till de som tyckte att Jokern i The Dark Knight kom frĂ„n ingenstans). FlĂ€rden blir inte mindre pĂ„taglig av att det Ă€r Goldfinger sjĂ€lv (fyra Ă„r innan han axlade rollen) som spelar hjĂ€lten och att han Ă€r snarlik Otto Wernicke, som spelade kommissarien i Dr. Mabuses testamente Ă„r 1933; hĂ€r har vi stafettpinnen mellan gammalt och nytt, och det slutar inte dĂ€r! Dr. Mabuses 1000 ögon förutspĂ„r sĂ„vĂ€l popkonsten och Swingin’ London som italienarnas giallofilmer; den inser Ă€ven att ”Nazi-spöket”, dvs den fascism och nationalism som tycks ”avklarad” i efterkrigstiden, bara gĂ„tt och lagt sig och att tider kan komma (vi lever i dem nu) dĂ„ dess skuggspioner kan fĂ„ spelrum under ljuset av de offentliga talarstolarna.
Det Àr kanske inte en film som kommer gÄ till historien som Langs frÀmsta, men det Àr ÀndÄ en av hans rikaste, och helt klart en film som definierar vÄr egen tid sÄvÀl som vÄr moderna historia med sÀllsam precision. Tekniken mÄ utvecklas och trenderna förÀndras, men kulturyttringarna Àr kanske bara vÄrt samhÀlles ytliga smink. Vi kan i denna film se att samhÀllet i sig inte förÀndras, utrymmet för strukturerna Àr detsamma. Det som gÄr att se nu kunde man se ocksÄ Är 1960. Det egna omdömet tycks dock vara svÄrt att fÄ grepp om. NÀstan som att det hela tiden sitter nÄgon mÀktig skuggfigur, bakom den stora ridÄn, och leder vÄr blick. Den enda vÀsentliga skillnaden Àr att skÀrmarna bara blivit fler och mer komplexa, och ordningen allt svÄrare att utmana.
FREDRIK FYHR
Ett svar pĂ„ âđœ Videosöndag – vecka 12 2019â