<- vecka 10.
11-12 mars
DEN GIRIGA (1924) & HEAVEN’S GATE (1980)
TvĂ„ filmer med en slĂ„ende poetisk genklang i filmhistorien. Till att börja med Den giriga, en av filmhistoriens mest mytomspunna klassiker. Erich von Stroheims episka, sedelĂ€rande guldgrĂ€varepos var, liksom mĂ„nga av hans produktioner, gjord utan minsta tillstymmelse till mĂ„ttlighet. En enorm inspelning gjord pĂ„ plats i verkliga miljöer med filmhistoriens kanske mest kompromisslösa perfektionist. FrĂ„n början var filmen nio timmar lĂ„ng – jodĂ„ – men liksom mĂ„nga av von Stroheims produktioner blev den kastrerad. I slutĂ€ndan högg MGM ner filmen till 140 minuter, och den blev en av hans mĂ„nga tragiska floppar.
Inget föreslĂ„r att det ska finnas ett epos i triangeldramat mellan en tandlĂ€kare, en gruvarbetare och damen de bĂ„da Ă„trĂ„r â som vinner en lottovinst pĂ„ fem tusen dollar â men intrigen fortsĂ€tter och fortsĂ€tter, Ă€nda tills scenariot nĂ„tt sin yttersta konsekvens, alltmedan girigheten styr nĂ€stan allt karaktĂ€rerna sĂ€ger och gör. I sanning Ă€r det en magnifik film â von Stroheim skildrar karaktĂ€rerna med psykologisk mĂ„ngsidighet, samtidigt som de ligger före och efter varandra om vartannat. Filmen har ocksĂ„ en komplett, strömlinjeformad skönhet, via felfri klippning, vackert foto med sublima fĂ€rgtricks och ett par perfekta visuella effekter. Trots en omvĂ€xlande intrig Ă€r filmen helt jĂ€mn och solid, och den lyckas i slutĂ€ndan vara en av fĂ„ sedelĂ€rande stumfilmer vars moraliska budskap inte kĂ€nns pliktskyldigt utan pĂ„ allvar angelĂ€get.
Drömbion har hittat den oklippta niotimmarsversionen och kör den frĂ„n morgon till kvĂ€ll…!
NÀ, inte ens drömbion kan göra det. Den oklippta versionen av den hÀr filmen förblir filmhistoriens heliga Graal. Vi fÄr hÄlla till godo med Turners fyratimmarsversion av filmen, en fascinerande resa dÀr hÀlften av filmen bestÄr av stillbilder och faktarutor som förklarar vad von Stroheim hade velat göra. En förlorad film Àr ocksÄ en film.
Fortfarande mer skamfilad, kanske till och med tabubelagd, Ă€r Heaven’s Gate – en av filmhistoriens mest ökĂ€nda filmer, dĂ€r en hybrisskadad Cimino (efter succĂ©n med Deer Hunter) slösade obscena mĂ€ngder pengar pĂ„ en extremt lĂ„ng storfilm som blev mer och mer sĂ„gad pĂ„ förhand ju lĂ€ngre tid den var i produktion â den ekonomiska dunderfloppen ledde inte bara till att filmbolaget United Artists gick i konkurs, flera andra projekt och regissörer pĂ„verkades, den sĂ„ kallade New Hollywood-vĂ„gen nĂ„dde en definitiv slutdestination och Cimino sjĂ€lv blev utfryst av en industri som nu hatade honom och sĂ„g filmen som ett slags barbariskt konstmord.
Ingen film ansĂ„gs alltsĂ„ vara vĂ€rd verkliga ekonomiska förluster, vilket gör filmen till ett talande exempel pĂ„ vart vissa skor klĂ€mmer i filmindustrin (och hur hjĂ€rndött filmkritiker kan bete sig) â inte minst eftersom filmen Ă€r helt fantastisk! Kris Kristofferson Ă€r underbar som vemodig sheriff som hamnar mellan invandrarfarmare och rika boskapsĂ€gare i Wyoming pĂ„ 1890-talet â Hemingwayskt inramat av hans tidiga och senare liv, i bĂ„da avseenden vĂ€lbĂ€rgat. Precis som i Deer Hunter utnyttjar Cimino den lĂ„nga berĂ€ttarformen för att skapa en vagt surrealistisk och drömsk, hela tiden fruktansvĂ€rt intensiv upplevelse, dĂ€r hĂ€ndelser följer varandra som rörelser snarare Ă€n narrativa block; filmens episka lĂ€ngd (nĂ€ra fyra timmar) kontrasteras med den i grunden enkla kĂ€rleksberĂ€ttelsen (mellan Kristofferson och den dĂ„ okĂ€nda Isabelle Huppert) ungefĂ€r som i David Leans Ryans dotter (en annan underskattad mastodontproduktion) samtidigt som Cimino glatt lĂ„ter sin film vara en krigisk Western, ett undertryckt karaktĂ€rsportrĂ€tt, en politisk allegori, en stumfilmsliknande melodram och ett kostymdrama allt pĂ„ samma gĂ„ng. Exceptionellt ambitiöst filmskapande och extremt vĂ€lgjort, i synnerhet med tanke pĂ„ nidbilden av Cimino som en slarver; naturligtvis hade filmen kunnat kosta mindre att göra, men det som blev gjort Ă€r fortfarande makalöst.
13 mars
KOSSOR (1992) & SEX & LUCIA (2001)
En del av de hĂ€r programmeringarna gĂ„r ut pĂ„ att pĂ„minna mig sjĂ€lv om att det inte bara finns gott om filmer jag inte sett utan gott om filmer jag sett och glömt bort – jag kom att tĂ€nka pĂ„ Julio Medem hĂ€r om dagen. Ett hett namn för sisĂ„dĂ€r 20 Ă„r sedan. Vad hĂ€nde med honom
Medems debutfilm Kossor Àr ett utmĂ€rkt exempel pĂ„ en film jag glömt fastĂ€n jag minns den – jag sĂ„g den för en herrans massa Ă„r sedan och upplevelsen var minst sagt speciell och fĂ€ngslande. Storyn Ă€r en klassisk historia om konflikten mellan tvĂ„ lantliga familjer över lĂ„ng, lĂ„ng tid – i det hĂ€r fallet i Baskien anno sekelskiftet. Jag kan inte sĂ€lja filmen bĂ€ttre Ă€n sĂ„, för jag minns inget av den annat Ă€n att den Ă€r oförglömlig. Jo, jag menar det! Medems lyriska behandling av berĂ€ttelsen utgör en vad man kan kalla för en ”unik vision” – mer Ă€n en specifik berĂ€ttelse om karaktĂ€rerna Ă€r det en film stöpt i magisk realism, en film om upplevelsen av att vara del av en tid och en plats. Titeln Ă€r en bra ledtrĂ„d. Krig kommer och gĂ„r, liksom folk. Men ute pĂ„ fĂ€lten betar kossorna… bortom tid och rum! Kanske. Jag vet att det Ă€r nĂ„got speciellt med dem, i alla fall.
Sex & LucĂa Àr pĂ„ ett ungefĂ€r det sista jag hörde frĂ„n Medem innan han föll av min radar. Detta Ă€r en svĂ„remotstĂ„ndlig melodram om en servitör som flyr Madrid nĂ€r hon fĂ„r veta att hennes pojkvĂ€n – en författare – dött i en bilolycka. Hon tar sig till en stillsam ö som han talat om och utan att nĂ„gon förstĂ„r det trĂ€ffar hon mĂ€nniskor ur mannens historia; liksom i Medems tidigare Ă€r filmen episodisk, narrativt odisciplinerad och intensivt och nervigt sammanbunden för att skapa kĂ€nslan av en upplevelse, snarare Ă€n upplevelsen i sig. Fokuset ligger pĂ„ karaktĂ€rernas rĂ€dslor och begĂ€r, som i slutĂ€ndan knyts ihop pĂ„ ett mĂ€rkligt tillfredsstĂ€llande sĂ€tt. Plus en massa sex.
14 mars
Kossor & Sex & LucĂa
DIN MORSA OCKSĂ ! (2001)
NÀr vi ÀndÄ pratar spanska och hettar till saker kan vi lika gÀrna köra en midnattsvisning av vad jag fortfarande tycker Àr Alfonso Cuaróns faktiskt tveklöst bÀsta film.
Jag har en lĂ„ng recension till godo för den som vill veta mer om mina kĂ€nslor för denna poetiska, genomlevda och livskloka dramakomedi – indeed fullproppad med sex – om tvĂ„ unga kompisar frĂ„n olika samhĂ€llsklasser, vars liv gĂ„r ut pĂ„ fester, sex och knark. De blir fixerade pĂ„ en kvinna, gift med en överklassförfattare, och de fĂ„r med henne pĂ„ en bilresa till en av dem pĂ„hittad strand.
Filmen Ă€r tydligt stöpt i Jules och Jim-skolan och ett melankoliskt stycke slice-of-life om ungdomens förgĂ€nglighet â CuarĂłn gör dock filmen till mer Ă€n en njutbar lyxbagatell; genom att skapa olika lager av isbergsteknik, djĂ€rvt lyriska passager (inklusive en drabbande berĂ€ttarröst) och korsa det med en naturalistisk narrativ stil gör han istĂ€llet en oefterhĂ€rmligt metafysisk film, en roadmovie i ungdomssjĂ€lens ingenmansland. En film man kan ligga och flyta runt i lĂ€nge.
15-17 mars
THE ROCKETEER (1991) & THE SHADOW (1994) & THE CROW (1994)
Captain Marvel i all Ă€ra – antar jag – men jag har fnulat pĂ„ en (kanske kontroversiell) insikt pĂ„ sistone. Kanske superhjĂ€ltefilmens guldĂ„lder – kvalitativt sett – redan varit förbi.
Vi börjar med The Rocketeer, en ganska oklanderlig modern variant av en matinĂ©film frĂ„n 1930-talet (Ă€ven en filmatisering av en serietidning frĂ„n 80-talet). Robuste Billy Campbell spelar pilot som hittar en jetpack â egentligen designad av Howard Hughes (Terry OâQuinn) â varpĂ„ han blir den sporadiske titelfiguren. TyvĂ€rr blir han snart jagad av maffian och FBI, och dessutom dejtar hans tjej (Jennifer Connelly) en fĂ„fĂ€ng filmstjĂ€rna (Timothy Dalton) som mystiskt nog ocksĂ„Â vill Ă„t raketryggsĂ€cken.
Storyn Ă€r egentligen snömos, precis som i en gammal serie frĂ„n forna dagar â man har verkligen slagit knut pĂ„ sig sjĂ€lv för att fĂ„ in den rĂ€tta 30-talsstĂ€mningen i den hĂ€r filmen (den Ă€r ett mĂ„ste för gamla skolans Hollywood-Ă€lskare) men intrigen Ă€r tillrĂ€ckligt genomtĂ€nkt för att filmen ska hĂ„lla som robust underhĂ„llning â skĂ„despelarna vet precis vilken film de Ă€r med i ocksĂ„, vilket Ă€r socker pĂ„ toppen.
The Rocketeer blev en stor flopp nĂ€r det begav sig, vilket var lite synd, och/men filmen har sedan dess fĂ„tt en hĂ€ngiven minoritet fans. Detsamma gĂ€ller för The Shadow, den ambitiösa filmatiseringen av Walter B. Gibsons 30-talsfigur, âSkugganâ, superhjĂ€lten som kan âfördunkla sinnenâ och se âvarje mans mörkerâ. NĂ€r det begav sig var figuren bĂ„de seriestripp, radioföljetong och kioskdeckarhjĂ€lte och filmatiseringen bĂ€r pĂ„ liknande schizofreni â Alec Baldwin har huvudrollen, och han fungerar som Batman-liknande playboy, mindre bra som sjĂ€lsligt plĂ„gad mörkerman. Storyn om hur Djingis khans Ă€ttling (en intensiv John Lone) Ă„tervĂ€nder för att ta över vĂ€rlden (genom att sprĂ€nga New York i luften med en atombomb) fĂ„r trĂ€ngas ihop med ett detaljerat vĂ€rldsbygge, en diffus mytologi, serietidningspastischer och försök till screwball-humor.
Med allt det sagt finns det gott om saker att beundra i filmen. Den Ă€r fantastiskt pĂ„kostad, fenomenalt fotad, med utsökt scenografi och fina specialeffekter â det Ă€r synd att just titelfiguren aldrig blir helt begriplig, men det Ă€r Ă„tminstone mycket fĂ€rg och form som bullrar och bĂ„ngar framför ögonen pĂ„ en. Och Ă€rligt talat, trots sina brister har The Shadow enormt mycket mer att bjuda pĂ„ Ă€n dagens MCU- och DC-filmer.
Detta tar mig till min poĂ€ng. 2008 mĂ„ ha varit Ă„ret dĂ„ superhjĂ€ltefilmen boomade – med Iron Man och The Dark Knight, följt av Watchmen Äret dĂ€rpĂ„. Ser man det utifrĂ„n en mer kreativ synvinkel sĂ„ kan man dock sĂ€ga att superhjĂ€ltefilmen snarare nĂ„dde sin slutstation det Ă„ret. GuldĂ„ldern, om man vill definiera den som en period av mĂ„ngfald, kanske snarare pĂ„gick frĂ„n och med det att Christopher Reeve flög till dess att Christian Bale flydde fĂ€ltet i slutet pĂ„Â The Dark Knight. DĂ€remellan fanns komedier som Mystery Men, jönsiga filmer som Judge Dredd, seriösa filmer som Batman Begins och rena mĂ€sterverk som RoboCop. I och med Marvels kröning har alla superhjĂ€ltefilmer varit likadana – mer eller mindre – och Ă€rligt talat har de sugit det mesta av genrens potential medan de tĂ€ckt över hela dess arena. (Lite mer om dessa tankar har jag skrivit hĂ€r).
Efter Rocketeer och The Shadow kanske det mest logiska valet att runda av aftonen med vore Fantomen, den tredje retrobetonade superhjÀltefloppen pÄ 90-talet, med Billy Zanes mycket lila fantom. Det Àr en helt OK matinéfilm (jag har skrivit lite kort om den hÀr) men den gÄr bort som midnattsfilm.
IstĂ€llet finge det bli Alex Proyas sĂ€regna The Crow, filmatiseringen av James O’Barrs kultiga serieroman, och en film jag lĂ€nge tagit för givet och inte förstod min personliga relation till förrĂ€n jag sĂ„g om den pĂ„ Blu-Ray nyligen.
Filmen var redan mystisk till att börja med, men den fick en Ă€nnu mer mytomspunnen aura nĂ€r Brandon Lee – son till Bruce – av misstag sköts till döds under inspelningen. En omskakande olycka som fick vissa av skĂ„despelarna att ta en time-out frĂ„n sina egna karriĂ€rer – inte konstigt, eftersom den intensiva filmen har mer Ă€n ett par stĂ€nk av det ockulta i sig.
Lee spelar rockstjÀrna som mördas med sin fÀstmö kvÀllen innan Halloween; precis ett Är senare ÄtervÀnder han frÄn de döda för att hÀmnas (med en magisk krÄka som vÀgledare). Intrigen Àr inte mycket mer Àn en hÀmndstory, men Proyas jonglerar ett eklektiskt tekniskt hantverk med en spektakulÀr gotisk scenografi och ett desperat, ylande goth- och postpunkigt soundtrack. Lee Àr obarmhÀrtigt inlevelsefull i huvudrollen och tillsammans med en besjÀlad ensemble hÄller han vid liv en vemodig, filosofisk ton som gÄr genom hela filmen, vilken landar nÄgonstans mellan RoboCop och Blade Runner samtidigt som den inte riktigt liknar nÄgot annat.
Det Ă€r en film som pĂ„ nĂ„got esoteriskt sĂ€tt Ă€r ”mĂ€rkt” av en ande som ligger nĂ„gonstans mellan lagren av det tekniska innehĂ„llet. Det Ă€r unik film, eftersom den handlar om sorg, men ocksĂ„ kommer till oss i en verklig skrud av sorg – vissa dör unga, och vi ser deras filmer med en annan insikt, men Brandon Lees bortgĂ„ng nĂ€rvarar i The Crow pĂ„ ett sĂ€tt som inte kan jĂ€mföra smed nĂ„gon annan film. Man ser den i en speciell typ av andakt.
FREDRIK FYHR
Ett svar pĂ„ âđœ Videosöndag – vecka 11 2019â