Veckans fnul: Lever vi verkligen i superhjÀltefilmernas guldÄlder?
2008 mĂ„ ha varit Ă„ret dĂ„ superhjĂ€ltefilmen boomade – med Iron Man och The Dark Knight, följt av Watchmen Äret dĂ€rpĂ„. Den allmĂ€nt accepterade ”sanningen” verkar vara att de filmerna inledde en era vi nu lever i, dĂ€r superhjĂ€ltefilmer genererar intresse som aldrig förr och dĂ€r de i Hollywood verkar utgöra ett veritabelt finansiellt solar plexus.
Men rent kvalitativt dÄ? Eller, mer specifikt, rent kreativt?
Har superhjÀltefilmen utvecklats speciellt mycket sedan The Dark Knight och Watchmen? (Eller, vill jag lÀgga till, den bristfÀlliga men tematiskt intressanta Spider-Man 3?)
Snarare har den vÀl stannat. Efter att den stannat har den blivit en maskin. Det Àr inte sÄ mycket genren som levt vidare som det Àr maskinen som fortfarande stÄr pÄ.
SĂ„ ser man det utifrĂ„n en mer kreativ synvinkel sĂ„ kan man sĂ€ga att 2008 var Ă„ret dĂ„ superhjĂ€ltefilmen snarare nĂ„dde sin slutstation. GuldĂ„ldern, om man vill definiera den som en period av mĂ„ngfald, kanske snarare pĂ„gick frĂ„n och med det att Christopher Reeve flög till dess att Christian Bale flydde fĂ€ltet i slutet pĂ„Â The Dark Knight. DĂ€remellan fanns komedier som Mystery Men, jönsiga filmer som Judge Dredd, seriösa filmer som Batman Begins och rena mĂ€sterverk som RoboCop. I och med Marvels kröning har alla superhjĂ€ltefilmer varit likadana – mer eller mindre – och Ă€rligt talat har de sugit det mesta av genrens potential medan de tĂ€ckt över hela dess arena.
Denna text Àr en utvecklad fotnot frÄn veckans videosöndag.
FREDRIK FYHR