Man kunde känna vågorna på Chesil Beach. I romanen, av Ian McEwan, vill säga. Det fanns något allvarligt över den boken, och i det allvaret fanns en finkänslig, lättfotad fragilitet – det var en berättelse om känslighet.
Det var längesedan jag transporterades, eller på riktigt överraskades, av en McEwan-roman. Men Chesil Beach fick mig att minnas vad jag fallit för i böcker som ”Främlingars tröst” och ”Cementträdgården”, centrala verk för mitt egna skrivande, böcker med någon slags psykande magi.
Berättelsen utspelar sig 1962 och handlar om ett ungt par (Edward och Florence) som nyss gift sig och nu checkat in på ett hotell i Dorset för smekmånad. McEwan lyckades komma en in under skinnet, med närgånget svävande karaktärsporträtt; han skapade två lysande personporträtt – varje motsägelsefull kontrast och nyans i Edward och Florence framstod som helt självklara.
Men inte bara det – redan på första sidan cementerade han tidsaspekten och gjorde kärleksparet till barn i tiden, präglade av det pryda 50-tal de just lämnat bakom sig, ovetandes om den sexuella revolution som är på väg. Vi visste historiens facit, och det gav berättelsen samma ödesmättade oundviklighet som i en grekisk tragedi.
Den 166 sidor korta romanen lyckades på ett utomordentligt sätt skapa dessa två människor, koppla deras tankar och känslor till tiden de levde i, och till sist låta komplikationer och missförstånd uppstå. De har olika förväntningar på varandra – förväntningar vi väl förhoppningsvis idag skulle gå igenom med en partner långt innan vi gifter oss (om vi ens önskar det). Deras relation påminner kanske om vad vi relaterar till tonåringars romantiska experiment idag – Edward kan inte förstå hur Florence… och hon kan inte förstå varför han… och det är väldigt många frustrationer, mycket förvirrad vrede och mycket har med sex att göra. Eller… s-ordet, som det är på den här tiden, för de här två figurerna, för Florence något att se fram emot som om det vore en farlig operation.
Man kan kalla den här texten för en recension av romanen, antar jag. Den är otroligt läsvärd.
Låt mig nu säga saker man bara säger i nödfall. För det första var boken bättre – eh – och för det andra är jag otroligt skeptisk till tanken på att låta Ian McEwan fritt skövla sina romaner på det här sättet. Liksom i Domaren, släppt ungefär samtidigt, har McEwan skrivit manus till På Chesil Beach och jag känner mig som en representant för FN:s råd för konstnärliga rättigheter. Läget är ohållbart! Ian McEwan skriver fortfarande filmmanus och det finns ingen hejd på honom.
Jag vill understryka att jag avskyr när man drar fram förlagan – antingen för att försvara eller avfärda en film. Jag avskyr när konstnärligt verksamma människor avskrivs deras röst – att den-eller-den personen borde ”lägga av” eller är ”slut” eller så. Usch. Så ska vi inte säga om folk. Lägg av själv.
Med det sagt så är McEwan en utomordentlig romanförfattare och hans manus både till Domaren och denna film understryker på ett fantastiskt tydligt sätt hur romanformen är den han håller sig till. Hans filmmanus bär inga spår på förståelse för filmmediet. Han har helt enkelt tagit sina böcker och gjort om dem till manus.
Det enda han tekniskt sett gör då är att transkribera dialogerna. Hans röst, som definierade och ledde oss genom romanen, hänger inte med. Karaktärerna och deras dialoger är som nakna dockor utan kläder eller hus. Jag vet inte vad han tror att han vill åstadkomma. Kanske att han bara lämnat över allt hopp till regissören.
Vilket inte gjort att denne, Dominic Cooke, fått en speciell tacksam roll – och som om inte det var nog så är Cooke teaterregissör. Detta är hans första långfilm!
Är det inte det ena så är det det andra.
Jo, naturligtvis påminner filmen På Chesil Beach lite grann om en pjäs – skådespelarna ges orimligt mycket tid och fokus, och Saoirse Ronan och Billy Howle (som spelar Florence och Edward) tycks ha fått tänka sönder sina framträdanden tills de sitter som på nålar för att något ska bli av. Det är skådespeleri med spända nackar och knutna nävar. Det är skådespeleri som verkar göra ont att hålla på med. Tar man bort ljudet så ser det ut som att de försöker gestalta två mycket upprörda hönor.
Men filmen är för all del lätt att se på – medan Florence och Edward sitter i sin sits får vi deras berättelser i flashbacks och vi förstår hans mamma och hennes mamma och hennes pappa och hans. Som i en TV-serie blir jobbet att hålla koll på de här figurerna. I boken var de bara viktiga i relation till Florence och Edward. Men i filmen kommer vi aldrig riktigt in under huden på dem.
Detta är till syvende och sist filmens stora problem. Vi är utanför Florence och Edward. Filmen hittar ingen väg in. I boken förstår vi dem. Deras lilla livslånga tragedi blir plågsamt relaterbar, mänsklig, oundviklig.
Filmen blir istället, oavsiktligt, ett slags romantiskt pussel där vi sitter och försöker lista ut vad de här två människorna ser i varandra, eller vad för problem de har, eller varför. Det är en forcerad kärlekshistoria om två personer som hade kunnat vara vilka som helst, levt i vilken tid som helst, blivit ihop eller gjort slut av vilken annan anledning som helst. Vi förstår bara hälften av det som försöker bli förmedlat.
Sedan kommer slutet, oh boy. Jag kan inte föreställa mig att någon uppskattar det. I boken är slutet lika självklart som chockerande – en epilog som existerar lite mer som en möjlighet, eller en ny dissonant ton som gör att alla andra toner känns extra mycket.
I filmen är det bara en platt och konkret, bokstavstrogen iscensättning av vad som tekniskt sett ”händer”. McEwan skrev nu manuset och jag vet inte vad han tror att han håller på med. Slutet är cinematisk fallfrukt.
Det är ett bra exempel på hur den svaga länkens princip fungerar på film. Om en film har ett strukturellt problem så är det möjligt att det problemet inte syns på en gång. Men precis som i Domaren blir det mer och mer tydligt ju längre filmen pågår. Till sist, i sista akten när bara tydligt engagemang och angelägenhet för kärnan ska finnas kvar, så faller hela strukturen ihop. Kärnan hålls inte intakt, om den ens är där.
FREDRIK FYHR