Det måste ju vara fruktansvärt att vara del av världens undergång.
Ponera att du bara kan gå ut med ögonbindel, eftersom ett Något av oklar karaktär gör dig till en självmordsbenägen kamikaze-zombie så fort du ser det.
Hur ska man ens motiveras till att fortsätta leva?
Sådana frågor har inte en film som Bird Box tid med, för karaktärerna i filmen är för medvetna om att de är karaktärer i en postapokalyptisk film. Det är en film där vi ser skådespelare läsa repliker. Vi vet att de har rollfigurer, att de ska vara karaktärer i en fiktion. Men den fiktionen tar liksom inte.
Anledningen är att Bird Box är ett nästan fascinerande perfekt litet Happy Meal till postapokalyps. Den har ingen berättelse, egentligen, alltså där en intrig blir till på grund av organisk händelseföljd. Filmen består av sekvenser, snarare, där tilltänkt överraskande åh-nej-vad-ska-hända-nu-då-saker sker. Men det finns ingen anledning till att de sker. Publiken förväntas vara så dum att den lever helt i nuet och bara reagerar på vad som för tillfället är i bild.
De här sekvenserna och ”överraskningarna” är helt och hållet stulna från andra filmer. När självmordsepidemin sveper genom världen – se upp för lastbilen! – eller när främlingarna barrikaderar sig – släpp inte in någon främling! – eller när huvudpersonen måste genom vildmarken med sina barn på jakt efter en sådan där avlägsen station där det kan finnas en mänsklighetens sista utpost – se upp för främlingar… igen!
Jag tror inte att någon skulle få alla rätt i ett blint Bird Box-quiz direkt efter att filmen är klar. Frågorna behöver inte vara svåra. Typ.. vem är Douglas? Vem är Charlie? Vem är Greg? Rick? Felix? Jessica? Kom igen… Jessica minns ni väl! Cheryl? Lucy?
Nej, det här är bara substantiv. Douglas är John Malkovich. Vi minns Douglas, därför, som John Malkovich. Man kan även kalla honom Den Cyniska Gubben, vars uppgift det är att vara oavbrutet cynisk och människofientlig – ni vet, ”realistisk”. Redan för femtio år sedan insåg George A. Romero effekten att relativisera den figuren, och leka med publiken. Men Den Cyniska Gubben ska bara göra oss arga här. Han har ingen anledning att vara cynisk. Om några av hans cyniska cynismer visar sig vara rätta eller rimliga är det bara en slump. När allt som händer är förutsägbart blir nämligen all mening godtycklig.
På samma sätt finns inte en enda replik – inte en enda – som är originell. En karaktär utbrister vid ett tillfälle: ”We’re so fucked!” Lite senare: ”We’re so fucking fucked!” Jag tror det ska vara ett skämt. Vid ett annat tillfälle kör våra hjältar en bil i blindo – men de har ju GPS. Här lyckas filmen faktiskt, en kort stund, ge ett exempel på sin egen premiss; vad skulle hända om den här katastrofen verkligen hände? Men också det avrundas i något slags skämt, som om det hela allt är bra ironiskt. GPS:er pratar ju så trevligt, ho-ho.
Bird Box är regisserad av Susanne Bier, vilket är något chockerande, med tanke på hur flat och tafflig den är i de flesta avseenden – skådespeleriet verkar ofta vara improviserat och halvhjärtat, visuellt är filmen lika trist som en TV-serie. Narrativt påminner det hela faktiskt om en serie på fyra säsonger eller så som supercuttats ihop till en långfilm – oavsiktligen limmar Sandra Bullock ihop då och nu genom att låta sin rollfigur vara nästan helt arklös. Bullocks rollfigur (nej jag minns inte heller vad hon hette) är sur och otrevlig redan innan katastrofen slår in – hon blir varken gladare eller ledsnare efter den. Bullock har alltid något ansträngt över sig, tycker jag, när hon tilldelas roller helt utan humor… men jag kan inte klandra henne. En not är en not. Svår att göra mycket med.
För en som slet sig i håret redan när ”The Walking Dead” gjorde ekande tom Dawn of the Dead-karaoke för en bred publik, som i ”Vem vill bli miljonär” kanske skulle gissa att Romero var en pizzasort, är Bird Box som att gå på en minnesåterträff efter en begravning. Den representerar inte den här subgenrens död – den representerar den skinande urnan som askan bevaras i.
FREDRIK FYHR