Den gröna milen är, som bekant, lång.
(OBS. Det här är en spontant skriven recension, som inte förklarar intrigen och dessutom spoilar det mesta som händer)
Det kan vara längden som fortfarande spökar för mig, när allt kommer omkring. Jag hade redan läst Stephen Kings bok när filmen kom, och jag mindes att filmatiseringen var tre rätt tunga biotimmar. Den var nämligen oerhört trogen, och jag visste därmed allt som skulle hända innan det hände.
Det hela är en sanning med modifikation. Den riktiga orsaken till att Den gröna milen kan uppfattas som lite tradig, trots att det är en utmärkt film överlag, är nog att den inte har mycket till cinematisk karaktär. Manusförfattaren och regissören Frank Darabont har en slavs inställning till King – som bekant gjorde han även Nyckeln till frihet (1994) och senare The Mist (2007) – och han utgår felaktigt ifrån att han själv inte behöver tillföra materialet något. Det leder till att vi får en film som består av många närbilder på folk som förklarar vad de tänker och känner, och vad de gjort och kommer att göra, så att vi förstår. Allt ska med, för övrigt, kosta vad det kosta vill vad gäller ton och tematik.
Det bästa exemplet på filmens litterära overkill är ramhistorien där vi återigen ser allt berättas av en gammal gubbe som ska föreställa vara en åldrad Tom Hanks (detta ett år efter Rädda menige Ryan). Filmen använder åldringen i en prolog och en epilog, men vill att dessa sekvenser ska väga lika tungt som de dryga tre timmar som pågår däremellan. Det är självklart för mig att det fungerar i boken – en karaktär är en och samma karaktär, oavsett ålder. Lika självklart är det för mig att filmen inte alls behöver ramhistorien. Visst går vi miste om en twist – men det är bara en twist som till hälften fungerar ändå. Kill your darlings, hette det visst.
En annan sak jag undrar över är om filmen själv vet vad den egentligen handlar om. Det är typiskt för Kings berättelser att ha goda karaktärer som rena änglar och onda som oförklarliga demoner – här blir den sadistiske fångvaktaren Percy Wetmore (Doug Hutchison) och vulgäre koko-mördaren ”Wild Bill” Wharton (Sam Rockwell) bokstavliga symboler för All Världens Ondska. Vandrande symboler för All Världens Hopp kommer istället från Magic Negro-klichén John Coffey (Michael Clarke Duncan) och den pikanta mus som en annan av fångarna har som husdjur.
Mer grumliga är däremot Hanks cellchef och hans grupp fångvaktare – de är lika gemytliga som karaktärer i en julkalender, fast de flesta vet att maktrelationerna mellan fånge och väktare är en mörk psykologisk verklighet. I Den gröna milen är våra hjältar en typ av godhjärtade helyllemän i Frank Capra-modell – samtidigt kostar de på sig att bryta mot reglerna när de behöver och de utför grov pennalism mot Percy och Wharton när hämndlustan blir för stor. De behöver inte känna någon som helst skuld, eftersom deras yrken ger dem en automatisk maktfullkomlighet.
Särskilt med tanke på Kings makabra kännetecken tycker jag att det finns något perverst i det där. Fastän berättelsen inte faller under skräckgenren så spökar fortfarande dunkla drifter – på samma sätt är den elektriska stolen, kallad ”Old Sparky”, så fetischerad här att den känns vagt besläktad med den levande cadillacen Christine, mördarhunden Cujo eller den där levande mangeln.
Det vore en sak om de här motstridigheterna kom naturligt ur filmens strukturer, men jag tror istället att det i Den gröna milen rör sig om ett tematiskt glapp – alltså när en film har tematiska trådar som helt enkelt strider mot varandra och aldrig går ihop. Detta är mindre problematiskt i en roman, men en narrativ spelfilm är mer känslig för struktur och ton. Att Darabont så självsäkert överfört boken sida för sida, kanske i tron att det är ”det enda rätta”, talar också för att filmen inte ser sin egen självgoda övertro.
Det är främst i kopplingen till en högre moralisk ordning som filmen går vilse lite smått. Hanks chef är ju inte den bästa av kristna barn – se tidigare missgärningar – men ändå är det inte förrän Coffey kommer in i bilden, och han inser att han kommer att behöva avrätta ett av guds mirakel, som han börjar bli rädd för att hamna i helvetet efter döden. Om han nu är så godtrogen att han tror på himmel och helvete så kan man ju tycka att det borde höra till karaktären att se sig själv i spegeln oftare.
Inför sin givna bättre hälft (Bonnie Hunt) erkänner han sina tankar och känslor i en intressant replik:
On the day of my judgment, when I stand before God, and He asks me why did I kill one of his true miracles, what am I gonna say? That it was my job? My job?
Hannah Arendts tes om den banala ondskan gör sig påmind – det vill säga att världens ondska utförs av enkla byråkrater som bara gör vad som förväntas av dem – och här kan vi verkligen tala om en slags banal godhet; mer specifikt den kristna kitsch som Den gröna milen till sist mynnar ut i, nämligen att Coffey måste dö en Jesusliknande martyrdöd för våra synders skull. Extra pregnans uppstår eftersom han är en svart man i södern – det skulle eventuellt föreslå att han blir martyr också över det våld som de vita skola sona (de som nu gör det).
Det sägs i filmen att Gud straffar Hanks karaktär med längre liv för att han avrättade Coffey – men då bröt han ändå mot reglementet, tog ut honom ur fängelset och fick honom att rädda en tant från en hjärntumör. Det räckte tydligen inte. Sekvensen leder även till en väldigt rapp narrativ uppstädning, där Coffey via allt magiskt hokuspokus avrättar Wharton och gör Percy till en zombie.
Här märker man tydligt att Den gröna milen, trots sin tre timmar långa speltid, inte lägger mycket vikt på detaljerna i sin intrig. Att Wharton visar sig vara skyldig till brottet som Coffey är dömd för kommer tämligen plötsligt, och utan att det har vidare mening i filmens uppbyggnad. Återigen kan man notera att vetskapen i sig räcker utmärkt i en roman – i filmen leder det dock till att man börjar undra hur man lyckades missa Wharton i polisutredningen, för att inte tala om den osannolika slumpen att han råkade hamna i samma cellblock. Att Coffey tar reda på att Wharton är skyldig är också en märklig tillfällighet, likaså den moraliska rätt han tar sig att ha ihjäl honom. Man kan också undra över Percys utblåsta sinne i slutet. Varför blir han ett kolli?
Man kan förstås tycka att det här är hårklyverier, så länge filmen engagerar en. Själv tycker jag det är att smita undan. På sitt eget publikfriande sätt bär Den gröna milen en något pompös grandiositet. Det är en stolt film. Den vill att man ska bry sig om det som sker mer än på ytan – den kommer med tyngden av sina egna steg och uppmuntrar till en närläsning. Men ju närmare man läser desto mindre finns där att se. Det mesta som är bra i den stannar istället på ytan, i ett tillfälligt feel-good-rus som efterhand avtar eftersom det saknar substans. Och substans, ett ord som för ofta slängs omkring hursomhelst, är i det här fallet genomtänkt tematik.
FREDRIK FYHR
#1577