Visserligen. Det känns som att falla under en häxas trollformel att se den här filmen. Jag kände hur jag lockades in i början – och i slutet vaknade jag till liv som om någon just gjort något med mig, utan att jag gett dem min tillåtelse.
Men jag kom till mina sinnen, tänkte på filmen jag just sett, och kom fram till att den inte var mer än den verkade vara. En film om ett par häxor. Onödigt lång, väldigt pretentiös, fördunklad till tusen, men inget mer än en film om ett par häxor.
Att de verkligen är häxor? Det råder inget tvivel om. I början av filmen sitter den förvirrade Patricia (Chloë Glace Moretz) på sin psykiatrikers kontor. Bland de spattiga saker hon har att säga så framgår en sak tydligt: ”De är häxor!”
När Susie (Dakota Johnson) anländer så är det som om det här vore något slags mysterium. Matriarken Tilda Swinton står som en ond Disney-drottning och hennes kollegor ser alla ut som mardrömsversionen av alla dina gamla lärare i tyska eller hemkunskap.
Men det råder inga tvivel. Medan Susie söker sina drömmars mål, och blir ledaren i den nya dansföreställningen, så ligger någon i trance och får revbenen omdekorerade av en mystisk yttre kraft – kanske det har något särskilt att göra med Susies hoppande och snurrande.
Hursomhelst, häxor är de. Ibland pratar de med varandra telepatiskt, medan vi ser dem göra annat i bild. Vid ett tillfälle kommer polisen på besök – de lämnar som om inget hänt dem. Den där psykiatrikern bläddrar i böcker och kommer fram till… vänta nu… ja… ja… de är… häxor!
Jag försöker illustrera vilken enorm övning i tautologi den här filmen är. Det är en film utan någon som helst framåtrörelse. Den påstår sig stolt vara ett drama i sex akter – vi får dem alla betitlade, förstås – och allt som allt pågår filmen i två och en halv timme. Det ser ut som att det borde finnas en hel del story här, men manuset (David Kajganich) är tvärtom ett enda cirkelspår.
Det är belysande att filmen har sex akter, eftersom det på så sätt går att jämföra dem och se att de inte skiljer sig från varandra – i vanliga fall är en sådan här indelning tecken på struktur, men den här filmen bara går och går. Scen 1? Susie är ambitiös! Scen 45? Susie är ambitiös? Scen 22? De är häxor! Scen 102? De är häxor!
Men varför då ha sex akter?
Jo, naturligtvis för att det är så gött!
Herreminje, jag tror Guadagninos Suspiria är en av de mest girigt ”göttiga” filmer jag någonsin sett. Det är en film som på många sätt handlar om sin scenografi. Nej, inget händer i filmen men titta vad göttigt allt är – ett mögelgrönt, regnhärjat Berlin anno 1977 är briljant iscensatt, överallt perfekt senapsgula och raggsockeröda detaljer, Tilda Swinton spelar tre roller, filmen är full av kvinnor som är sadomasochistiskt styvmoderliga mot varandra, gött, gött, gött! I en scen får en man reda på livsavgörande information – något som är så viktigt att han bara kan skaka av sorg och förtvivlan. Sekvensen kallar Guadagnino för ”ett skivat päron”. För det är vad han har på tallriken ju. Man måste fokusera på det viktiga här, förstår ni!
Dario Argentos Suspiria, som det här bara är en nyinspelning på i väldigt breda ordalag, handlade förstås inte om något mer än häxor heller. Men det var en berg- och dalbanerysare med kvalitéer lika välgjorda som ytliga, och kitschiga. Och den var 90 minuter.
Eftersom filmer som Argentos länge var skamfilade, och inte förrän årtionden senare fått upprättelse, ser jag Guadagninos nya film som en mardrömslik slutstation för dem; punkten då Argentos filmer blivit hipsterkitsch (neeeeeej!) och då en nyinspelning behandlar originalet på värsta tänkbara sätt – genom att försöka ”kvalitisera” det, dressera om den så att den nu är full av god smak. Eller, om inte det fungerar, åtminstone göra om det till ett stycke trögt Volksbühne.
Det är verkligen en film av sin tid alltså, en så himla 2018 Suspiria, on point i sin representation och ”fräsch” (ett av svenskans ofräschaste ord). Som många prestigefilmer är den också en fundamental sushifilm – den är lite ditt och lite datt men inget specifikt – även om själva fisken här är enormt fet och drypande sås ligger överallt.
Några av sushibitarna är Baader-Meinhof och tredje riket – hur det hänger ihop? Det hänger ihop så tillvida att man kan notera referenser och nicka pliktskyldigt. Metaforerna är halvt artikulerade och slött automatiska, men ändå så pass tydliga att de kan passera som, ni vet, något ”relevant”. Substansen är noll, men det spelar ingen roll eftersom det bara handlar om att pricka av referensen, som man plockar mynt i Super Mario. Man måste ju ”hänga med i tiden” – ett begrepp som är så lockande just för att det inte kan definieras, just eftersom det faktiskt inte betyder någonting alls.
Mellan de halvt artikulerade metaforerna finns, förstås, en hel del våld och blod – det är i grisigaste laget och påminner mer om Argentos senare film The Mother of Tears (2007), vilket i sin tur påminner mer om Fulcis barrocka blodbad, men är överlag rätt dimensionerat och estetiskt fördunklat, så att man inte ska tro att man tittar på något som kan misstas för skräp. Guadagnino fokuserar intensivt på dansen, det fysiska framträdandet – som jag antar att man kan läsa som en body horror-ingrediens här – men när det kommer till öppningskvällen gör han inget av den, vare sig i berättelsen eller i det visuella.
Luca Guadagnino och David Kajganich samarbetade tidigare i den soldränkta thrillermelodramen A Bigger Splash. De gjorde en sushifilm där med. När Guadagnino följde ett mer disciplinerat manus – James Ivorys, i Call Me By Your Name – tämjdes han något som regissör, fick fokus och syfte och gjorde en lysande film. Jag kan tänka mig att Guadagnino och Kajganich verkligen älskar Argentos Suspiria – så mycket att de bara kastat fram en massa idéer här och göttat ner sig i dem.
Men allt, även det som är expressivt och intensivt och göttigt, behöver en form. Även häxor behöver recept när de står där vid sin kittel.
FREDRIK FYHR