Lois Weber var världens mest provokativa och progressiva filmskapare… en gång i tiden.
Tid har gått. Tid på tid på tid, i lager på lager på lager, skiljer oss från henne nu.
De flesta av hennes filmer är förlorade – och på något sätt har vi förlorat henne också. Som kvinna har hennes gärning i årtionden negligerats. Vi tilläts inte få bevara perspektivet som behövs för att förstå filmerna hon gjorde – de tillhörde på många sätt tiden de gjordes i.
Det finns enkla sätt att förklara det på – hon var sin tids Spielberg, sin tids bröderna Coen. Hon var filmhistoriens första Spielberg och bröderna Coen.
Det går att börja med den formuleringen – och att hon var bortglömd redan när hon dog, vid sextio års ålder, fattig och utblottad, av ett magsår på en sjukhusbädd i Los Angeles.
Året var 1939. Hon var fortfarande kvar där, i Hollywood, men nu var hon bara en av många anonyma nobodies. Hon livnärde sig, knappt, med ströjobb – kanske att hundratals wannabes mindes henne, när hon hjälpte en studio med deras casting. Kanske vissa visste vem hon var när hon arbetade som manuslektör.
Men få hade pekat på henne och sagt – ”Är inte det där Lois Weber?”
Få visste nämligen, redan 1939, vem Lois Weber var, eller vad som var nu skulle ha varit så märkvärdigt med henne. Hennes tid hade försvunnit redan då, som saker begravs av vind i sand. Bara små spår fanns kvar av hennes betydelse. I Hollywoodblaskan Variety var hennes dödsruna två meningar kort.
Weber var verksam på 1910- och första halvan av 20-talet. Hon var en av de första regissörerna som skrev manus, producerade och spelade i sina filmer själv, genom sitt eget bolag. Hon var en av de första vars namn blev en genre. Folk gick och såg ”en ny Weber-film”. Stjärnor ville arbeta med henne, och alla som var i hennes närhet var tagna av hennes vision och konstnärliga styrka. Hon gjorde filmer på små budgetar och hon gjorde filmer med enorma budgetar. Hon gjorde filmer som drog publik, filmer som inte drog publik, filmer som provocerade och skapade stora debatter. Till dato har ingen kvinnlig regissör kommit i närheten av den framgång och det inflytande som Weber hade.
Den tidiga stumfilmen – då och till viss del fortfarande – kom att sammanfattas med ett enda namn: D.W. Griffith. Men den mest kontroversiella filmen i USA år 1915 var inte Nationens födelse, KKK-propagandan som presidenten gett sin välsignelse över.
Nej, den mest kontroversiella filmen i USA år 1915 var Hypocrites, Lois Webers stora genombrottsfilm, som innehöll sådana saker som fega medelklassmänniskor, falska politiker, en självmordsbenägen präst, ett för sin tid realistiskt skildrat lynchmord, och – särskilt – en naken kvinna. Transparent, visserligen, en änglafigur i Botticelli-stuk som symboliserar Sanningen. Men ändå. Spritt språngande naken kvinna i bild! Vil, ken, skan, dal!
Nationens födelse däremot? Rimlig. En feel-good. Det gicks man ur huse. De enda som protesterade var ju de svarta.
Med det sagt var inte Lois Weber en progressiv frihetskämpe – hon var i grunden evangelist, och hennes filmer hade kristna och mer eller mindre extrema moralistiska budskap. Redan då fanns det vissa som kallade henne för en humorbefriad, moralistisk predikerska – i vår tid är det nästan omöjligt att inte hålla med.
Samtidigt var detta, på sin tid, rena rama punken. Liksom arthouseregissörer idag vill provocera, och peka ett anklagande finger på samhället och samtidskulturen, ville även Weber göra det. Få filmskapare i Hollywood, i vissa fall ingen annan alls, gjorde filmer om Webers teman – abort, antisemitism, rasism, dödsstraff, otrohet, alkoholism, och flera andra ämnen som då och även nu utgör samhällets stora frågor.
Hon var kanske den förste regissör i filmhistorien som på allvar använde filmen för att nå ut till vuxna människor, om vuxna angelägenheter, och genom sina filmer kommentera samhället och starta diskussioner. Hon utforskade ämnena på sofistikerade sätt, och hennes budskap var inte entydiga – ibland framstod hon som konservativ, ibland som progressiv, alltid blev någon upprörd av hennes filmer av endera anledning.
Även om hennes fascinerande filmer blivit svåra att förhålla sig till idag, av flera olika skäl, så skiljer hon sig inte rent kategoriskt från en modern filmkonstnär. Hon såg på filmen – som konstform och verktyg – på precis samma sätt som en regissör skulle göra idag. I en intervju från 1914 konstaterade hon:
I de rörliga bilderna har jag hittat mitt livsverk. Där hittar jag genast utlopp för mina känslor och mina ideal. Jag kan predika som jag vill, och eftersom jag har möjligheten att skriva berättelsen, spela huvudrollen och regissera hela produktionen, så har jag bara mig själv att skylla om mitt budskap inte når ut till någon.
Det här sättet att se på filmskapandet är kristallklart och modernt – och Weber konstaterade det alltså för över hundra år sedan.
Weber var, helt enkelt, en central figur i filmens värld. På många sätt den första av sin sort, och i alla rimliga betydelser av ordet en legend.
Men när hon dog var hennes namn omgiven av medial tystnad och glömska. Enligt gamla (relativt osäkra) källor kom 300 människor till hennes begravning. Men det var, ändå, ingen nyhet. Webers filmer tillhörde en era som ingen verkade minnas längre. Och nu, ytterligare dryga 80 åren senare, är Lois Weber som en mumie i en sarkofag. En bortglömd myt.
Hon regisserade 135 filmer. Färre än 40 har överlevt, och de flesta är inte tillgängliga. Av de hundratals filmer hon gjort har jag själv bara sett sju. Bara ett par till finns tillgängliga på DVD eller Blu-Ray.
Sju.
Den här texten, som jag kommer att uppdatera i flera kortare delar, bygger på de sju filmerna, och på den information som finns om alla dessa hundratals filmer vi aldrig kommer att få se.
Fortsättning följer
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”AUTEURATHON: Lois Weber (del 1)”