<- Del 1.
Den magiska timern
Utgår man från filmerna tar det ungefär tre dagar i snitt för James Bond att rädda världen. Det är inte ovanligt att han gör det med deadlinernas deadline – den nedtickande klockan!
Här, i klassiska Goldfinger (1964) har han mindre än en minut på sig innan det är sayonara!
Lustigt hur långsamma de där sekunderna är! Timern visar 57, och tickar ner i väldigt snabba sekunder ska tilläggas…
… klipp till armadan good-guys…
… som sakta men säkert intar stället…
… och Bond tar sig i godan ro från ett ställe till ett annat och börjar banka loss med en guldtacka…
… nä, det gick inget bra det här, får ta det från andra sidan istället…
… och allt har bara tagit tio sekunder!
Otroligt nog säger DVD-spelaren att 26 sekunder faktiskt gått.
Vad hinner vi med göra på tio sekunder? Tja, vad sägs som att inta Fort Knox.
… den här killen kutar upp för trappen…
… och drar i spakar…
… som har ihjäl den här stackars fotsoldaten – via en lååångsaaaam automatisk valvdörr…
… Bond checkar läget…
… de goda kommer in uppifrån också!
… och wow, bara tio sekunder har gått!
Återigen säger verklighetens regelverk att 29 sekunder faktiskt gått.
Men det blir mer fantastiskt!
Det här entouraget anländer på ovanvåningen…
Bond lirkar på, och det är fjorton sekunder innan smällen!
Ska de hinna ner på fjorton sekunder?
Alltså, det är rätt många trappor!
Kuta, kuta…
Här har fem sekunder gått sedan de började kuta nerför trappen…
8, 7, 6, 5… kom igen nu då!
4, 3, 2…
1, 0…
Här någonstans borde alla vara mos.
Men vad säger jag, det där var ju inte tio sekunder utan förstås bara två.
Klockan måste ju få stanna vid 007… ju!
Tempus på film…?
Det här fenomenet är vi säkert alla bekanta med, och även om filmer nuförtiden tenderar att vara noga med att tajma timern, helt enkelt, så kan man fortfarande hitta den här generösa ”magiska tidsnedräknaren” i filmer gjorda för inte mer än 10-15 år sedan.
Låt oss se hur man kan tolka det här ur ett rent filmiskt perspektiv.
Först av allt, vad är det vi reagerar på när vi reagerar på det här?
Svaret verkar vara kontinuitet. Vi förväntar oss att scenen utspelar sig i realtid. När Bond kämpar mot klockan så händer det nu. Alltså måste klockans sekunder vara riktiga sekunder här och nu.
Men när Eliza i The Shape of Water drar upp sin äggklocka (från förra texten) så vet vi däremot att vi inte kommer att se hela klockan ticka ner till noll i realtid.
Det verkar som att vi här har att göra med tid som lite grovt kan jämföras med språkets tempus – Eliza har dragit äggklockan som hon gör varje morgon (perfekt) medan Bond slåss medan klockan tickar (presens). Kontinuitetsklippningen i Goldfinger föreslår detta presens, att det vi ser händer här och nu, medan Elizas äggklocka är del av ett montage, och montage berättar oftast motsvarigheten till perfektform, dvs. saker som hänt eller ännu pågår.
Problemet är bara att kontinuiteten i Goldfinger inte matchar, så det kan inte röra sig om presens utan preteritum, dåtid. Bond kämpade på Fort Knox medan bomben tickade ner. Typ så här var det – nä inte på sekunden, men typ.
Den här lite okonventionella liknelsen är lättare att förstå om man jämför med litteratur, där den överlägset vanligaste tempusformen i romaner torde vara preteritum. Så tror jag även att det är på film, om än på mer implicita drag. Även om bilderna rör sig framför våra ögon så ser vi sällan en berättelse på film hända här och nu, bokstavligt talat. Snarare är det, som de flesta böcker, en återberättelse av något som har hänt. Oavsett om det rör sig om berättare på film eller i bok så tror jag dåtidsimpulsen är där – Goldfinger är därför inte klippt som om den sker i nutid, den är klippt som om den berättar något som redan hänt.
Jo, den här diskussionen om tempus i film är på det stora hela taget rätt så semantisk och filosofisk, men jag tycker den kan vara värd att lyfta locket på lite grann. Den kan innehålla svar på frågor vi inte kommit oss för att ställa än.
Lite mer tekniskt om tiden.
Tidigare har jag nämnt att det finns tre sätt att se på film – tre nivåer av spektatorism, mer tekniskt uttryckt. Man kan förhålla sig utanför filmen, man kan leva sig in i filmen, och man kan aktivt tolka det man ser. Om man blir irriterad på att tiden i en scen inte matchar tiden som scenen faktiskt pågår, så verkar det som att man reagerar på den andra nivån. På någon nivå tror man att det man ser faktiskt händer, och man blir irriterad när illusionen bryts.
Det här händer förstås hela tiden, men ofta tänker vi inte efter på vad vi faktiskt begär här.
Till att börja med kan vi jämföra den andra nivån med den första, den som bara ser Goldfinger som en film där Sean Connery räddar världen. Att han heter James Bond är bara fakta inom parentes, för den som inte bryr sig mer än så. Jag har aldrig hört Peter R. Hunt – som klippte Goldfinger – prata om den här scenen, eller någon liknande, men det är rimligt att tänka sig att hans försvar skulle vara något i stil med: ”Det är bara en film.” Eftersom det finns en diskrepans mellan tiden så måste vi utgå ifrån att Hunt inte klipper tillbaka till timern för att visa hur mycket tid som är kvar. Han klipper tillbaka bara för att visa att klockan tickar.
Ett annat försvar skulle vara att klippningen har en egen logik. I de här exemplen kan vi se att det går ungefär 30 sekunder mellan klippen till klockan, och varje gång har det gått ungefär 10 sekunder på den. Man kan tolka det som att 10 sekunder representerar 30 sekunder i den här filmen. En annan viktig sak att poängtera är att scenen inte innehåller någon realtid – vi klipper mellan olika saker hela tiden, och det är omöjligt att säga exakt vad som tar hur lång tid eller, faktiskt, vad som händer när. Den enda anledningen till att vi tolkar scenen som att den pågår i realtid är för att vi läser bilderna så. På samma sätt kan jag säga att jag köpte mjölk för en kvart sedan och gick till bussen istället för att gå på en promenad – du förstår vad jag menar rent grammatiskt, men du kan inte veta när jag gick, när jag åkte buss, och om alltihop tog en kvart eller om jag kom hem för en kvart sedan.
Här har vi ett till försvar för Hunt – Goldfinger gjordes år 1964. Den klipptes för hand, bildruta för bildruta, i en tid då saker som handhållen kamera och helt realistiskt berättande på sin höjd var radikala nymodigheter. Det enklaste sättet att göra en scen i realtid på den här tiden vore att helt enkelt filma en scen i en enda tagning, medan en klocka aktivt tickar ner i bild.
Man kan tänka sig att tanken aldrig ens slog Hunt att scenen skulle härma verkligheten. Det var om inget annat svårt att göra på den här tiden, då saker som jump-cuts och femtio klipp i minuten inte fanns i den traditionella verktygslådan. Och även om de fanns så hade arbetet att matcha tiden (genom att limma ihop scenerna bildruta för bildruta) varit oändligt mycket mer komplicerat än det skulle vara idag, när man kan matcha tid utan problem i ett datorprogram. Behövde man raffa till en actionscen på den här tiden så var det vanligaste att man helt enkelt ”snabbade upp” scenen så att man fick den där välkända Benny Hill-effekten som många klagar på i gamla actionfilmer från den här tiden.
Digital teknik har förstås raderat alla sådana hinder – på sätt och vis är det märkligt att den nedtickande timern levt kvar för att bli den kanske mest pålitliga av alla narrativa byggstenar. Försök hitta en actionfilm som inte har någon nedtickande timer överhuvudtaget och du kan få hålla på ett tag.
Lite mer filosofiskt om tid
Låt oss för sakens skull konstatera en sanning som kanske låter lite dum: Film är inte på riktigt. Ändå får vi för oss det, någonstans, när vi ser på en film – detta eftersom vår hjärna inte ser skillnad på de rörliga bilderna i filmen och på de rörliga bilderna i verkligheten runtom oss – härav alla argument om att till exempel barn måste skyddas från ”farliga” filmer eftersom ”de inte ser skillnad på låtsas och verklighet”.
Den som stör sig väldigt mycket på tidsdiskrepanser som de i Goldfinger avslöjar dock ett begär hos den vuxne – vi vill inte se skillnad på låtsas och verklighet. Vi vill låta oss bli lurade i två timmar, falla ner i fiktionens drömska hål. Det kan vara värt att komma ihåg den tredje nivån av spektatorism – nivån där man tolkar det man ser, medan man ser det.
Ur den synvinkeln ser vi inte James Bond slåss mot klockan, inte heller ser vi Sean Connery i en film; vi ser idén om Bonds kamp mot klockan. Eftersom en bild bara är en idé, en representation, en symbol, så är det perspektivet kanske det mest cinematiska. Klockan behöver inte härma verkligheten för vi ser inte på verkligheten ändå. Att klaga på det vore, enligt det perspektivet, som att klaga på att Snövit och de sju dvärgarna (1937) ser konstig och overklig ut eftersom den är tecknad. Eller, ännu bättre, ur det perspektivet är alla filmer animerade, i det att de är syntetiska, reproducerade bilder och inte på något som helst sätt verkliga.
Vill man inte se det så kan man fråga sig vad vi egentligen begär när vi vill ha en tillfredsställande timer? Det enda det egentligen betyder är ju att kontinuitetsklippningen matchar filmens realtid, alltså sekunderna som tickar medan filmen pågår. Vad är alternativet till Goldfinger? Kanske Mission Impossible: Rogue Nation (2015)?
Där timern slutar på nitton hundradelar! En i alla lägen helt absurd siffra – det är inte tal om att Tom Cruise räddat dagen, så mycket som det är en ren slump att de fortfarande är vid liv (sans de mystiska scientologvibbarna som finns i de filmerna).
Så. Vad lär vi oss av allt det här?
Jag vågar mig på ett par saker. För det första, som repetition från förra texten, så är timern inte bara en spännande tidsfrist i nuet – det är ett verktyg som används i storyns narrativ överlag. Någon form av deadline och nedräkning dyker upp i praktiskt taget varje film som görs (och alla mer eller mindre kommersiella). Timern är bara det mest konkreta exemplet.
Timern lurar oss typiskt sett till att läsa en scen som i realtid, medan tidsmarkörer i montage berättar för oss om tid på en mer generell nivå. Detta kan jämföras med grammatiken i ett talat språk – man kan tala i presens eller dåtid eller perfekt form, likaså har filmklippningen olika uttrycksformer som definierar vad för typ av tid vi följer.
När vi upplever att kontinuiteten inte matchar, som i Goldfinger, så avslöjas det för oss att realtiden faktiskt inte existerar, eftersom en film inte är på riktigt. Vad vi ser är inte en sak som händer utan representationen av en sak som händer, på samma sätt som Magrittes pipa…
… ju inte är en pipa.
(Det är en bild av en pipa.)
Det går att argumentera för att ”perfekt” kontinuitetsklippning är ”mer realistisk”, men personligen ser jag det som mer eller mindre irrelevant – Mission: Impossible är exakt lika absurd som Goldfinger, och det blir inte mer eller mindre absurt för att man klipper scenen på olika sätt.
Till sist så är timern ett visuellt tecken, ett slags ord i det visuella vokabuläret, och liksom alla ord eller tecken så har den en rik mening också i sig självt. De här exemplen är bara filmrelaterade. På film är timern nästan alltid synonym med en bomb, men det går att läsa timern på andra sätt.
På den mest basala nivån så säger timern oss att det finns en nedräkning. Timern kan i sig inte säga oss varför det finns en nedräkning men det finns inbyggt i timern som visuellt ord att något händer när den räknat ner till noll. Det här kan verka lite dimmigt, men även om ingenting händer så är händelsen där ändå, om inte annat för att nedräkningen är över – eller, möjligen, att vad som nu än pågått nått sin slutpunkt. Nedräkningens tid är förbi. Från detta kan alla möjliga olika meningar uppstå.
För ett konkret exempel kan man se på bandet Kents sista turné, som öppnade med just en nedräkning – en stor digital timer projicerades på scenen och den tickade ner. Ingen i publiken lär ha trott att en bomb skulle gå av när klockan hamnade på noll (det vet vi gäller bara för timern på film). Istället visste alla att bandet skulle gå upp på scen när nedräkningen var över. Publiken visste det eftersom den kunde läsa timern som ett rent visuellt tecken, och förstod vad en timer betyder. Här fungerade timern också som en lite ovanlig informationsskylt – publiken väntade ju på att bandet skulle gå upp på scen ändå, och timern förklarade bara hur länge de skulle behöva vänta. SJ kan ta lärdom.
Här var timern också använd i kontexten av en konsert – ett konstnärligt begrepp av bandet, besläktat på ett rätt unikt sätt med installationskonst och performance art. Timern symboliserade ju något, nämligen faktumet att bandet efter si och så många år skulle lägga av, och att detta var ”den sista turnén”. Timern symboliserade därför att bandets själva existens höll på att ticka ut. Och även att publiken skulle få vara del av dess sista ögonblick.
Det här verkar ju rätt mäktigt och så, men det är klyftigt lånat från en av de mest självklara saker vi gör varje år – firar nyår. Effekten är väldigt snarlik. Året är på väg att ta slut och det kommer aldrig tillbaka och vi räknar ner de sista sekunderna och känner att vi tar del av något. Detta trots att ett år bara är en konstruktion och på många sätt en mycket mer abstrakt och overklig sak än ett rockband.
Vid denna punkt skulle jag kunna vika av in på tyska filosofer och diskutera hur tiden är horisonten mot vilken vi alla väger våra liv… men jag tror vi är rätt mätta och belåtna vad gäller det sinande timglaset nu. (En annan timer förresten!)
Fortsättning följer.
FREDRIK FYHR
PS.
Sidans ombyggnad har gjort att vissa texter dröjt lite extra. Så är det med det. Förhoppningsvis kommer nästa del inom en vecka.
Ett svar på ”Den magiska nedräkningen – tid på film II”