Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Chi to suna (1965)

En orkester spelar i skyttegravarna medan raketer och bomber går av omkring dem. When The Saints Go Marching In, indeed. Bilden tycks höra hemma i en satirisk serieruta, eller vara del av en statisk tagning i en Roy Andersson-film.

Men regissören Kihachi Okamoto betonade inte sina poänger lika tydligt som vi idag kanske förväntar oss. Hans Chi to suna från 1965 (engelsk titel ”Fort Graveyard”) handlar om ett dussin hariga unga män, egentligen inte soldater alls utan, alltså, musiker. Toshiro Mifune spelar den skamfilade generalen som måste göra män av dem, eftersom han fått självmordsuppdraget att med dem inta ett fort som kineserna tagit. Det är slutet av andra världskriget, i denna film gjord i mitten av 60-talet, där saker som sex och våld på film började blomma.

Filmen är till stor del en traditionell antikrigsfilm med diverse ironier i intrigen, humanistiska poänger och så vidare. Samtidigt är det något av en lumpen komedi (det ska ej vara ett sammansatt ord) där Okamoto använder slow-motion för att accentuera filmens typ enda kvinna, och soldaterna (som är oskulder allihop, tydligen) som stirrar på hennes nätta figur medan hon struttar omkring på de daggvåta fälten. Det finns en komisk poäng när han återgår till det vanliga perspektivet igen. Samtidigt… eh? Ursäkta mig, men vad är det med japaner deras könsorgan?

Musiken blir symbolen för livet, och förbudet av musik ett förbud av själen – vi har en general på ett hörn som förstås tycker att krig handlar om att döda och inte jazza; som sagt, de givna idéerna går igen, och ungefär lika väntade är de melodramatiska inslagen; Mifunes machomysige general, hans dåliga rykte och hemligheterna i hans historia. Spielberg förde till exempel vidare den idén i Tom Hanks huvudperson i Rädda menige Ryan (1998). Mer iögonfallande är förstås att stora delar av Chi to suna importerades till USA som 12 fördömda män (1968), där Lee Marvin tog över Mifunes roll. Men den filmen, om än bättre formellt sett, var också mindre komplex och mer psykologiskt harmlös – i den filmen var det ju brottslingar som blev antihjältar. Här är det knappt vuxna pojkar, de oskyldiga, som dör.

Filmens mest minnesvärda inslag är just orkestermusiken, och hur Okamoto placerar den i krigets kontext – både symboliskt och rent praktiskt. Rent praktiskt ser det knasigt ut när musikanter från Skaraborg, som kan spela basfiol och flöjt, blir bombarderade av fiendeeld (men de fortsätter spela ändå!) Tekniskt blandar Okamoto musiken med våldsamheterna – vid ett tillfälle avfyrar Mifune sin revolver, tre skott i takt med musiken (samma princip som i Baby Driver). Symboliskt känns det som en absurdistisk förväxling av bandets funktion. Man kopplar ju gärna orkestern till marscherna som hålls efter att kriget är slut. Här reduceras den symboliska kraften till tomt koketteri, när den hjälplösa orkestern hamnar mitt i skottelden.

Filmens vilda tonmässiga svängar (eller, om man vill, dess swing) gör att den känns precis lite för halvbakad, som en rätt vars ingredienser inte helt kommit ihop sig. Men den sätter å andra sidan fingret på en del komplicerade känsligheter om hur naket och verkligt krigets dödande är, och hur osäker mark vi går in på om vi försöker hitta alltför positiva ljus. Kanske filmens rörighet är den starkaste orsaken till att den får en att börja tänka.

FREDRIK FYHR


andra världskriget. Baby DriverKihachi OkamotoRoy Andersson. Rädda menige RyanSpielbergToshiro Mifune.

 

 

Ett svar på ”Chi to suna (1965)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *