År för år – 1954 – En stjärna föds

<- 1953.

… Förresten så var allt inte bara glam och glitter och rosor och försköningar på 50-talets biografer. Särskilt alkoholismens förbannelse var populär att skildra efter andra världskriget – man kan nästan säga att fyllot blev en slags martyr. James Mason hade sedan länge en fäbless för att spela labila män, men det var efter Oscarn för En stjärna föds, där han spelar alkoholiserad skådis på deken, som han verkligen kom igång med att spela män på galenskapens rand (följde gjorde saker som Bigger Than Life och Kubricks Lolita).

Nu var det förstås inte alls länge sedan jag skrev om den här filmen, osökt eftersom den nya versionen går på biograferna, men allt beror på vilken ände man kommer in från. Många har noterat att det här är en väldigt tragisk historia när allt kommer omkring – det är inte helt självklart att veta på förhand eftersom musikaler känns synonyma med glädje och kärleksfilmer ska få en att må bra. Jag var bättre på att påpeka det i La La Land, men jag glömde nämna det när jag skrev om nya A Star Is Born. Jo, det är en sorglig historia – en downer – samtidigt som det är en berättelse om uppgång – en upper – så bitterljuv har väl aldrig varit ett mer lämpligt ord att använda.

I slutändan är filmen från 1954 mer fjärran än nära den nya versionen, som i sin tur har mer gemensamt med 70-talsfilmen med Kristofferson och Streisand – en orsak är storbandsmusiken, förstås, och Judy Garlands entré i huvudrollen; detta var hennes sista stora musikalroll, och på sätt och vis en svansång, ironiskt nog.

En annan orsak är att filmer på den här tiden, om de var storfilmer, var så oerhört mycket större än filmer idag kan vara. Att lägga undan en hel kväll för att gå på bio, och dessutom veta att det är värt ens tid och pengar, händer inte på samma sätt idag, varken filmer eller biografer eller samtiden är utformade på det sättet. En stjärna föds gjordes i CinemaScope, så även om man kan tycka att berättelsen är en melodramatisk bagatell på sin TV så ser man inte filmen ändå, så vad vet man.

Storfilmer från den här tiden gjordes för biosalonger som inte finns längre, och som inte riktigt går att återskapa. De projicerades med teknik som idag svepts bort av tidens vågor. De sågs av människor som till stor del inte finns kvar bland oss, och livet de levde levs hursomhelst inte längre. Vi kan köpa filmer som En stjärna föds på den bästa kvalitén, vi kan se dem digitalt remastrade i 2K eller 4K på projektor i vardagsrum eller källare, men vi kan inte komma åt filmen ändå. Vi får en text där det står INTERMISSION och vi måste förstå att vi dammat och putsat och ramat in och belyst ett dinosaurieskelett som hur vi än försöker inte kommer få kött och blod och vakna till liv.

Jag ska skynda mig att lägga till att jag inte tycker filmer som En stjärna föds är sämre för den sakens skull – som jag så ofta får anledning att upprepa så är en films kvalitéer formella, och därför tidlösa; en film fungerar om den hänger ihop, helt enkelt. Däremot går det inte att komma ifrån att tiden förändrar omständigheterna runt filmerna – vad gäller storfilmer från 50-talet var de så beroende av biografvisningen att de på något mystiskt sätt bara existerade där och då, när den biografvisningen fanns. Ser man dem i sitt vardagsrum ser man dem på något sätt tagna ur sitt sammanhang, de känns avlägsna, inte helt blomstrade – ungefär som filosofen Heidegger menade att målningar på museer inte längre var riktig konst, eftersom de tagits från platsen där de målats och hängts upp på rad för uppvisning, institutionaliserat och kliniskt.

På samma sätt kanske filmer som En stjärna föds bara fanns på riktigt då, när den visades som den visades när det begav sig, på de där stora dukarna som inte finns kvar, i det CinemaScope som idag är en av många arkaiska tekniker som inte längre kan återskapas så att det blir vad det en gång var.

Det betyder inte att en film blir föråldrad, åtminstone inte ju äldre den blir. Dåtiden är, trots allt, hela tiden i rörelse. Filmer från 50-talet kan kännas lika fjärran som stumfilmer, men varken mer eller mindre fjärran – det är för att de båda har liknande, tidsbunden teknisk kontext. Samtidigt kan filmer från 30-talet framstå som väldigt moderna idag – medan vissa tycker att John Carpenters Halloween känns jättegammal. Saker åldras egentligen inte, de glider bara in och ut ur fokus, medan våra intressen och perspektiv här och nu förändras…

-> 1955.

FREDRIK FYHR