Den åttonde filmen med Basil Rathbone och Nigel Bruce som Sherlock Holmes och Dr. Watson är, enligt mig, den bästa. Jag vet, det är lite märkligt. Den givna tanketraditionen är att inga uppföljare är bättre än sitt original – här är åttan bäst!
Men vi pratar förstås nu om filmserier – inte regelrätta uppföljare – och jämför man med andra är det lätt att förstå. Den bästa Bondfilmen är den sjätte, till exempel, och jag tror de flesta Fast & Furious-fans är ense om att femman är bäst. En femma jag själv höjde till skyarna var Mission: Impossible – Fallout, som jag tycker är inte bara den bästa, utan den överlägset bästa i den serien.
Liknande saker har jag att säga om Sherlock Holmes och den röda klon. Ja, de här filmerna hade mer klass och högre budget och bättre produktionsvärden och kanske en mer seriös stil, konventionellt sett, när de tillhörde Fox – Baskervilles hund och Moriartys sista strid (båda 1939) är puristernas svar, oavsett vad, inte minst för sin viktorianska inramning. När Holmes gick till Universal, och blev hjälte i modern tid, så blev också filmerna mer slit- och släng-bruksvara.
Men… pyttsan i byxan. Den röda klon är den bästa i serien, bland annat just för att den inte är byggd på någon originalberättelse av Arthur Conan Doyle. Man har jobbat från scratch för att göra Holmes till en modern filmhjälte med fötterna slingrade runt sina gotiska rötter, och man har gjort en film som tar det bästa från sin gårdag och, faktiskt, blickar mot framtiden.
Filmens finesser är kännbara redan i inledningen, när Holmes deltar i ett konvent för ockultism och får försvara sin tro på vetenskap och rationalitet – passningar till Baskervilles hund kommer uttryckligen, och filmen är medveten om både berättelsens historia och den här filmseriens. Den lägger beslag på den där hunden. Roy William Neill, som vid det här laget var seriens kapten, har fått nog av att tassa – nu är den här serien hans!
Holmes och Watson får anledning att ta sig till ännu en liten bygd där invånarna är säkra på att ännu ett övernaturligt monster är skyldigt till mord – ja, har vi inte varit här förut? Den där klichén gör sig påmind… ”it’s too quiet, too easy…” Har man sett de tidigare i serien är man klar över hur de här filmernas rutiner brukar fungera – i Den röda klon når vi snabbt en småkuslig återvändsgränd. Vi, liksom Holmes, måste skärpa oss.
Intrigen som följer är för snårig, och för full av överraskningar, för att jag ska spoila den – vilket passar mig utmärkt, eftersom jag inte tycker om att beskriva handlingar ändå. Jag kan för all del nöja mig med ett par tekniska och filosofiska kommentarer.
De tekniska är de minst komplicerade – alla framför och bakom kameran är rejält varma i kläderna vid det här laget, och jag tror Den röda klon symboliserar en slags peak för det här arbetsteamet. Miljöerna, dimmorna, film noir-mörkret, allt sitter där det ska – och fastän jag antar att alla de här filmerna spelades in i samma studio så känns detta verkligen som La Mort Rouge, det högst illavarslande namnet på den lilla byn där monstret, tydligen, rusar runt på heden.
Arbetsglädje tycks även ånga ut ur varje por på Rathbone, som glupskt äter det här extra ambitiösa manuset med hull och hår, och Bruce, som gladeligen ramlar ner i hedens gropar och spenderar filmen antingen på lyset eller med fötterna i en hink i en klassisk mancold. Överhuvudtaget är Holmes och Watson extra kärvänliga mot varandra i den här filmen – vi får också se se dem dela sovrum, vilket kan tolkas hur som helst.
Neill måste ha vetat att teamet var så väloljat nu att det kunde ta sig an vilket manus som helst hur galant som helst, så därför måste han ha ansträngt sig extra (ihop med manuspartnern Paul Gangelin) för att skapa ett manus som var så fullt med överraskningar som möjligt. Sant är att nästan varje scen i Den röda klon innehåller någon överraskning, och nästan varje scen tar intrigen mot någon ny riktning. Holmes busslast av misstänkta ger också utrymme för att fördela olika stämningar på olika figurer – vissa karaktärer har en robust realism över sig, och filmen tillkännager tragiska och brutala sanningar när det är lämpligt; vid ett tillfälle finner Holmes och Watson en ung person död, och de tar tillfället i allt att tillkännage det tragiska i hennes död. Märkligt nog känns det. Den här filmen tar saker på allvar.
När inte Watson trillar ner i ett dike, förstås. Andra figurer har mer putslustiga hemligheter i bagaget, som den där rullstolsburne kufen… andra detaljer är mer eller mindre obegripliga, som en kryptisk närbild på Holmes betraktandes ett par fåglar i bur.
Mycket i Den röda klon är lånat från Hitchcock och Lang – särskilt Lang, som vi såg spår av i den närmaste föregångaren (Spindelmysteriet) och hans Mabuse-tematik går igen i Den röda klon, där mördaren (liksom offren) kan vara vem som helst, och där vem som helst egentligen är ingen alls – ibland rör vi oss i ett landskap av paranoia drivet till galenskap, där ansikten och identiteter smälter samman så att vi kan börja tro på vad som helst. Och när ingen kan garanteras vara någon viss triggar psyket fram en fantomfigur, ett människoformat frågetecken på två ben, som i en extremt freudiansk mardröm… du har kanske ingen aning om vad jag pratar om nu, men det är i så fall för att du inte sett jakten i skogen. Ingen förväntar sig den scenen! Det är den överlägset största överraskningen, och kanske den mest kusliga höjdpunkten, i någon av de här filmerna.
Som om inte det var nog finns detaljer här och var som påminner oss om framtidens krim- och seriemördarfilmer. En hemlig källare, som vi senare ser i När lammen tystnar (1991). Känslan av ett psyke utan nåd, drivet till hat mot allt och alla, som i Seven (1995) och känslan att han finns där ute någonstans… något perverst, patologiskt, något som gömmer sig i mörkret, mer eller mindre direkta kopplingar till Psycho (1960). Inte bara är Den röda klon den bästa filmen i den här serien, den har ett visst filmhistoriskt värde – blygsamt men helt reellt – och filmen är faktiskt underskattad överhuvudtaget.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”Sherlock Holmes och den röda klon (1944)”