Dawn of the Dead är zombiefilmernas zombiefilm. Visserligen var det Night of the Living Dead (1968) som öppnade dörren för genren, men Dawn of the Dead definierade den och cementerade den. Det sägs att man inte hamnar i historieböckerna förrän man gör två stordåd – ett första och sedan, bara för att bevisa sig själv, ett andra – och det var precis vad George A. Romero gjorde.
Så, för att återkoppla. Jag sa om Night of the Living Dead att det var ”orsaken till att alla filmer och serier du sett som heter något med ’Dead’ ser ut som de gör”.
Orsaken, ja. Att de ser ut som de gör, däremot, det har med Dawn of the Dead att göra. Här ser vi vår vän zombien på frammarsch på en global skala, redo att ta över världen i sin deprimerande mångfald. Här ser vi våra hjältar i underläge, utrotningshotade i världen som nyss var vår, runtkuskande med vapen och bitterhet, på jakt efter ett nytt liv, ett liv så gott det går att levas. Det är här vi lär oss, så vi vet det, att zombies bara dör om de får något hårt i huvudet. Det är även här vi börjar ha en liten TV-såpa sinsemellan, medan vi försöker ignorera spegelbilden i zombiernas hålögda hungerstirr.
Filmens första akt är fortfarande chockerande, men än mer så om man betänker hur explosiv den är för sin tid. Dawn gjordes tio år efter Night, och Romero rör sig några steg framåt på ett väldigt pragmatiskt och logiskt sätt – i den förra filmen utbröt epidemin, nu har den spritt sig. Vi kastas rakt in i en TV-studio där ingen vet vad som är upp och ner, programledare skäller ut vetenskapsmän i direktsändning för att de har så deppig attityd medan producenterna uppe i TV-tornet klagar över tittarsiffror. Nog för att TV-redaktioner på 70-talet alltid är koffeinstinna, men det här är en kollaps på Titanic-nivå. Arbetare stormar iväg från sina stationer, att få en syl i vädret är omöjligt och ingen vill lyssna ändå. Alla börjar förstå att det är dags att fly för sina liv. Ändå stannar många kvar, för det är ju jobbet liksom.
Francine (Gaylen Ross) försöker till exempel vara en så bra teamplayer som hon kan vara, när hennes pojkvän Stephen (David Emge) kommer in och säger att de måste fly. Inte förrän hon kommer ut kan hon, och vi, förstå att världen där ute är som Pompeji. Lyckligtvis är Stephen en pilot och han har, kanske, en helikopter att ta av med. Det är var och en för sig och först till kvarn, hela havet stormar. I andra änden av stan intar ett SWAT-team en byggnad på jakt efter en knarklangare – som om det skulle spela någon roll längre. Byggnaden är full av zombies, varpå Romero ger oss filmens första blodbad – exploderande huvuden, armar som tuggas upp som kyckling, sprattlande massgravar och folk som tar livet av sig för att de sett nog av den framtid som finns kvar.
Två av soldaterna – Peter (Ken Foree) och Roger (Scott H. Reiniger) – flyr fältet och sticker iväg med Francine och Stephen, och den något omaka kvartetten lämnar staden bakom sig i sin helikopter. Efterhand kommer de till en stor galleria, som de intar, röjer på levande döda och sedan bosätter sig i.
Dawn of the Dead tenderar att få mest rosor för den surrealistiska, samhällssatiriska saga som följer – inne i köpcentrumet bildar de fyra en slags utopisk tillvaro; de har ett fullt förråd av mat, dyra kläder och tekniska apparater. I ett landskap av skyltdockor och död kommersialism – hur levande var den när den var befolkad? – springer de runt som vuxna barn i leksaksaffären. De behöver inte tänka på de horder av zombies som stryker runt på parkeringsplatsen – och som Romero då och då klipper tillbaka till med briljans, för att påminna oss – och de kan nästan ignorera de tröga, sprakande rösterna i högtalarsystemen som gång på gång informerar dem om reor och kampanjpriser.
Det är oemotståndlig samhällssatir, om än väldigt övertydlig och till viss del bunden till sin tid (det lär inte framgå för yngre generationer, antar jag, vilken plats gallerior hade för några årtionden sedan). Desto mer subtila är de sakerna i filmen som handlar om vad som gör oss mänskliga, vad vi graviterar mot, det som gör att vi har en värld vi är villiga att leva i överhuvudtaget. Trots att världen här raskt befolkas av levande döda så är många tydligt villiga att leva i förnekelse – det ser vi i den där turbulenta inledningen av filmen – och det finns en irrationell impuls som gör att vi dras till arbetet, vardagens ruljangs, alla våra små projekt. På samma sätt dras zombierna till köpcentrumet – ”de söker sig hit” konstaterar våra hjältar, ”de minns att den här platsen var viktig för dem”. Samma impuls gör också att våra vänner hittar ett litet paradis, en plats där de kan gå in i och nästan bli de där syntetiska reklamfilmsfigurerna de själva sett på TV, på den tiden då världen inte gått under.
Ett tag, åtminstone. No nonsense-hjälten Peter, solitt spelad av Ken Foree, spelar tennis på hustaken och serverar vin åt kärleksparet iklädd servitörsuniform, men man kan se i hans blick att han stålsätter sig för att hålla kvar den kyla och hårdhet han behöver för att, ironiskt nog, hålla sig mänsklig.
Ännu mer intressanta är könsrollerna, där Francine inledningsvis är ett räddhågset mähä som kan få vem som helst med den minsta feministiska nerv att sucka. Tanken är att Stephen ska vara hennes manliga skyddsängel, klädd i läderjacka och redo att ratta helikoptern. Men under vistelsen i gallerian, där hon teoretiskt sett ska få alla sina kvinnliga konsumentdrömmar att gå i uppfyllelse, blir hon krass och realistisk, insisterar på att få vara med på lika villkor. Snart är det Stephen som mer och mer ynkligt börjar tassa efter henne och hon har blivit mannen i förhållandet. Bland de starkaste symboliska bilderna är de Kubrick-inspirerade tagningar där de ligger som zombies själva i ett Ikea-liknande sovrum, eller när Francine med livlöst ansikte applicerar oändliga lager smink i en överdådig spegel. Hon kommer att skjuta ifrån sig alla hans närmanden, allra mest plågsamt scenen när han försöker fria till henne och är övertygad om att hon ska svara ja. Hon har insett att den syntetiska världen de bor i inte är på riktigt. För honom verkar det inte vara så noga. Är det inte det här som är livet? Ska inte du vara min fru nu?
Många anser att Dawn of the Dead är en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts – jag är med på den skutan till viss del, även om jag vill att det ska vara ett mästerverk mer än jag tycker att det är det. Filmen hade en betydligt högre budget än sin föregångare, men känns fortfarande som en B-film, med en B-films fördelar och begränsningar. De legendariska specialeffekterna av Tom Savini är några av filmhistoriens märkligaste – de är på samma gång både äckligt realistiska och helt fejk – och skådespeleriet är, snällt sagt, ojämnt. Mest frustrerande är de oslipade sidorna i manuset, där karaktärerna – särskilt i den våldsamma sista akten – inte riktigt är så utvecklade som Romero kanske trott. Vi får stifta bekantskap med ett par andra karaktärer, en riktigt helvetisk grupp, men fastän de är barbarer borde de framstå som mer mänskliga än våra fyra zombiehjältar i varuhuset. Men när filmen behagar blir de våra hjältar igen, i mer fyrkantigt serietidningsstuk, och det känns som att mittendelen av filmen varit en ö för sig.
Men allt annat lika så gör egentligen inte dessa små imperfektioner mycket för att skada filmen, såsom den är – det allra mest imponerande med den är kanske världen som Romero åstadkommer. Fastän den handlar om helt andra karaktärer, och vi kan se att tio år gått, så känns det inte för en sekund som att filmen inte är en regelrätt uppföljare till Night of the Living Dead. Den där hemmasnickrade atmosfären som en besjälad indiefilmare som Romero kan frammana har breda och vida effekter i ens huvud – trots filmens ringa budget är det inte svårt för oss att se hela jordklotet i Dawn of the Dead, hur stad efter stad i land efter land rämnar, och effekten är lika påtaglig som den är stark, och ohygglig. I den förra filmen kunde vi se hur samhällen började förstå vad som försiggår. Här ser vi hur kanal efter kanal slocknar, innan allt som återstår är TV-brus och vi måste förstå att vi är ensamma nu.
FREDRIK FYHR
Dawn of the Dead är del av 2018 års (ovanligt skräcktunga) retrospektivserie.
3 svar på ”Dawn of the Dead (1978)”