Goliat är en bra film till någon mån begränsad av sin pliktskyldighet. Det är en film med ett behov av att vara äkta och på riktigt, även om den berättar en berättelse vi hört hundra gånger. Det är också en film som vill visa den bortglömda och övergivna arbetarklassen i det här landet – vilka är kriminella, som vore det tal om en naturlag. Redan den något pretentiösa titeln, Goliat, viskar om att filmen kan jämföras med en grekisk tragedi, eller Gudfadern, lite mer än den kan jämföras med seriös socialrealism.
Filmen är skriven och regisserad av Peter Grönlund vars tidigare film Tjuvheder hade liknande styrkor och problem – liksom den filmen är Goliat tillräckligt välgjord och effektiv för att fungera medan den pågår, men liksom den är det en film som för en ”upplyst” medelklasspublik lär skapa mer avstånd än empati och närhet för det BingoLotto-Sverige som Lukas Moodyson så profetiskt gestaltade i Fucking Åmål för tjugo år sedan.
Sedan dess har ”verklighetens folk” blivit, just, något overkligt – en idé som för många är svår att betrakta som något annat än fiktion eller en punchline. Efter Killinggänget och Ulf Malmros Värmlandspastischer via all tänkbar lyteskomik med Robert Gustafsson så räcker det med en bonnig dialekt för att folk ska börja skratta, av ingen särskild anledning. Till och med på pressvisningen där jag såg Goliat kunde det höras en del utspridda fniss när Roland (Joakim Sällquist) talade. Inte förrän han slog sin tonåriga son på käften tog det slut.
Även om en sådan scen är hemsk så finns det också något förutsägbart över den. Roland känner att hans unge behöver bli en man, så naturligtvis är det självklart för honom att lära honom ett par jabbar – han rentav kramar och kysser honom belönande när slagen ger sår. Mandomsprovet avklarat.
Lika givet är det att Roland inte är helt och hållet en skurk. Han har en känsla av rätt och fel, även om den bygger helt på egoistiska grunder och nödvändigheten av att kunna köpa ett PlayStation till yngsta sonen. Hans lukrativa karriär pågår i knarklangningsbranschen – och han är ju trots allt inte lika taskig som baronen, eller killen som slår in ditt ansikte om du inte betalar. Liksom i Jan Guillous ”Ondskan” finns det en skillnad mellan piskan och rottingen. De yngsta barnen i Rolands hus lever i ovisshet om deras situation, åtminstone för tillfället, och hans fru accepterar i tysthet allt som pågår, och agerar till och med manager över affärerna när det behövs. Ingen stannar någonsin upp för att säga att saker inte borde vara så här.
Det är därför Goliat är (jag hoppas oavsiktligt) romantiserad, ett stycke antik masochism, inte om fattiga utanför-människor utan om kategoriska skurkar, som helt enkelt inte vet bättre än att vara skurkar. Filmens gator kantas av valaffischer, men det blir aldrig mer än ett intellektuellt skämt på karaktärernas bekostnad. De ser inte valaffischerna, nämligen, för man ser ju inget i utanförlandet tydligen. Men vi i publiken förväntas se, och förstå. Vi står liksom ovanför de här djuriska sluskarna, kikar fascinerat ner i gladiatorarenan.
Grabben då, Kimmie (Sebastian Ljungblad). Jo på samma sätt som farsan vill att han blir man så vill Kimmie komma ut. Han är fast i den unge mannens sorgliga sörja av oskuldsfullhet och stolthet. Han står upp för sin pappa, och vill hjälpa hans knarkaffärer så mycket han kan, men såklart vill han inte behöva skada någon – och i hemlighet vill han fly med åtrådda Jonna (Cornelia Andersson) till Västerås, där hon fått en lärlingsplats på en byggfirma. En sådan idé är abstrakt för pappa Roland, som anser att alla tankar på ett vitt liv är en återvändsgränd – eftersom ett svart liv är det han nu känner att han måste försvara. I en till synes motsägelsefull kortslutning vill han ändå helst inte att Kimmie ska bli kriminell.
Allt det förändras dock när Roland måste tillbaka in på anstalt i sexton månader – ”det går fort” säger hans knarklangande arbetsgivare (en av replikerna som fick delar av publiken att av oklar anledning börja skratta). Strax drar en rätt given gangsterintrig igång – jo, någon har golat. Vem? Och hur ska de få fram pengarna till bossen, för lita på att han vill ha stålarna i näven.
Vem som faktiskt golat är en intressant fråga som filmen eventuellt inte svarar på – det beror på hur bokstavstroget man ska tolka manuset – men praktiskt taget existerar bara premissen så att filmen ska handla om något. Naturligtvis finns en buss som Kimmie måste hinna med, eller välja att strunta i. I ett verkligt scenario hade de här sakerna nog kunnat lösas på ett mindre desperat sätt. Men i en sådan här film kan man förstås inte argumentera med en buss, för bussen är symbolisk ändå – Kimmie måste välja, stanna eller fly.
Konventionellt sett är Grönlund en stark regissör – han har kommando över nuet, och vet hur man snickrar ihop intriger som håller ens fokus och närvaro fixerat på spänningen i bild. Goliat är därför en kraftfull filmupplevelse rent sensoriskt – och med trovärdiga miljöer och fenomenala amatörskådespelare levererar han sitt drama precis som tanken varit.
Det är inte förrän man begrundar de nobla avsikterna, och börjar spekulera i vad kontexten faktiskt är, som saker blir lite mer grumliga.
Mina tankar går tillbaka till den där småfnissiga publiken, bland annat för att jag känner ett behov av att rättfärdiga mina egna rötter. Jag växte inte upp i en familj som den som gestaltas i Goliat, men vissa som jag växte upp med gjorde det, och det är de nedlagda industrierna och de sovande bruksorterna som jag kommer från. Jag såg limsniffarna och satt i skinnfåtöljerna och var en av dem som stod i massan medan golaren fick sitt av killarna som tog med sig fjärilsknivar till skolan. Det finns inte en enda plats i den här filmen där jag inte varit, inte en enda person jag inte någon gång träffat. För mig är detta ingen avlägsen mardrömsvärld utan väldigt mycket verkliga livet, stora delar av min egen uppväxt och det språk och de erfarenheter jag bär med mig.
Så finns andra sidan av myntet – att se denna verklighet förvandlas till en smått bisarr approximation, inspirerad av eskapistisk underhållning och uråldriga legender. Jag råkar veta att gråzoner och perspektiv finns också i de ”små” människornas värld. Verkligt farlig hederskodex existerar, ja, men den är inte bunden av magi eller öde.
Det enda sättet att tro att Goliat är en perfekt verklighetstrogen skildring av den undanskuffade arbetarklassen i det här landet är att aldrig ha känt den eller sett den. För att kunna sympatisera med dessa karaktärer, som om de vore människor, måste man tro att klass är naturbunden, och att sofistikation och intellekt bara kan existera på en plats där människor lever i välstånd. Att det ligger i fattiga människors blod att vara våldsamma och bångstyriga. Att de rituellt slår varandra i huvudet varpå neandertalarsignaler gör så att de återvänder till tillhörigheten i deras stam, för de puckade hjonen vet inte bättre.
Det kan vara underlag för en melodram som kan vara stark och attraktiv, på sitt eget skitiga sätt. Men det är viktigt att komma ihåg att det helt enkelt inte är sant.
FREDRIK FYHR
GOLIAT
2018 Sverige 88 min. digital färgfilm DCP 2.39:1. Manus och regi: Peter Grönlund. Producent: Frida Bargo, Jon Mankell, Mattias Nohrborg. Huvudsakliga skådespelare: Sebastian Ljungblad, Joakim Sällquist, Cornelia Andersson, Davina Robinson mfl. Foto: Gösta Reiland. Klippning: Dino Jonsäter. Scenografi: Marika Åkerblom. Kostym: Sofie Krunegård. Produktionsbolag: B-Reel Films mfl. Svensk distributör: TriArt. Kategori: Inhemsk indieproduktion/auteurfilm, div bolag och intressenter, arthouse. Genre: Drama, melodram, crime, ungdomsfilm/coming-of-age/bildungs, socialrealism. Struktur: 3/5. Stil: EMS-variant (EMS-MS med tendens till långa tagningar som etableringar och sporadiska bildkompositioner vid behov). Premiär: 17 augusti 2018 (Folkets Hus och Parker Filmdagar), 5 oktober 2018 (Sverige).
Omdöme: Konventionell men stabilt skriven och energiskt regisserad melodram i crime- och ungdomsgenren – förgylld och driven av fantastiskt användande av miljöer, utmärkt foto och imponerande skådespeleri. Djupet av filmens politiska tematik kan diskuteras, så även dess eventuellt primitiva och kontraproduktiva ovanifrån-klassperspektiv, men det är inte saker som påverkar filmens tekniska styrkor.
Ett svar på ”Goliat”