Det var av en ren slump jag såg den här filmen i veckan, på SVT:s matinémåndag i fint digitaliserat skick (kvalitén på de där matinékopiorna tenderar ju att variera). Karriär, anno 1938, en till synes helt vanlig svensk melodram av sitt slag; i år har jag redan skrivit om två Ingrid Bergman-filmer från samma år. Regi inte av Lorens Marmstedt eller Gustaf Molander utan Schamyl Bauman, nåväl. Jag hade ett öppet sinne, men få realistiska förhoppningar.
Men, se där. Karriär är riktigt bra. Det är en film av sitt slag, vilket är ett annat sätt att säga att en modern publik skulle vara främmande inför den arkaiska melodramatiken, men inom sina ramar lyckas den göra mycket som är intressant och slagkraftigt. Det borde inte vara förvånande, även om det är det, att mycket i den framstår som modernt och relaterbart idag – om något verkligen fungerar i en film så är det troligen något tidlöst.
Det mest slående med Karriär, och det den har som jag saknar i all modern svensk film, är hur konkret och ärlig den är. Filmen handlar till stor del om Stockholms verkliga teatervärld – och i förlängningen filmvärld – och DN:s Per Lindberg skrev efter premiären att ”vi teatermänniskor kunna nog ha rätt att känna oss en smula chockerade inför filmens presentation av kända namn i kända situationer”.
Det är få som identifierar de kända namnen i Karriär idag – jag gör det garanterat inte – men poängen är kvar. Sverige är kanske ett för litet land för att ha råd med verklig satir – ska det skämtas om filmbranschen så ska det göras utan att någon eller något faktiskt skärskådas eller för allvarligt kritiseras. Det är därför det blir ett verkligt problem, eller åtminstone väldigt mycket ståhej, när Strindberg skriver ”Svarta fanor” eller Maja Larsson en ”Myggor och tigrar” eller Lars Norén diverse dagböcker. Fasaden är en central del av berömda kulturpersoners verkan, en av anledningarna till att de kan finnas överhuvudtaget. Att kunna framställa sig som sitt mediala jag, utan att vi mottagare vet något om ”privatpersonen” bakom fasaden (vart gränsen går är alltid svårt att säga), är själva förutsättningen för att bli sedd och hörd överhuvudtaget. Tycks det.
Det fascinerande med Karriär är att den lyckas formulera sin självkritik samtidigt som den också tar sig an sina problem på ett moget och väldigt konkret sätt. Huvudpersonerna är i praktisk mening tre – unga aktrisen Monika Hall (Signe Hasso), den unga ingenjören Erik (Sture Lagerwall) och senioren Nanna Högfelt (Tollie Zellman), en gång berömd scendiva men numera alkoholiserad marodör. Som titeln antyder är de alla karriärmänniskor, men filmen ska ge dem en del lärdomar om det mänskliga i livet, på förvånansvärt insiktsfulla sätt.
Filmen börjar någonstans i närheten av Sandviken, där ett turnerande teatersällskap kuskar fram långt borta från storstadens hägringar. Pjäsens huvudperson är primadonnan Karin Lund (Ruth Stevens) men Nanna Högfelt är det stora namnet. Monika, som ska bli en av våra huvudpersoner, har en roll som tjänsteflicka – hennes uppgift är att komma in på scen med en hutt åt Nannas rollfigur. Det visar sig – för skådespelarna och teaterteamet, förhoppningsvis inte för publiken – att Nanna måste få sig några supar för att kunna genomföra giget. Är hon torr käftar hon emot på scen, och avslöjar pjäsens repliker i förväg för publiken – själva illusionen, den där tidigare nämnda fasaden, hotas att rämna. Så illa kvickt får man se till att ge Nanna det hon vill ha – en rimlig mängd alkohol.
Vi vet det inte säkert men det är inte troligt att teatersällskapet bär på mycket till prestige – Nanna är i slutet av sin karriär, på väg ut, för hon har gjort sig omöjlig med för många människor. Andra, som Karin Lund, är på väg upp i sina karriärer – även om framtiden aldrig är säker (senare ska det visa sig att Karin inte når några större framgångar); Monika är mer eller mindre osynlig, och inget föreslår att just hon ska bli stjärna. På många sätt speglar det här den generella verkligheten i teater- och filmbranschen – på många sätt speglas den helt specifikt; Ingrid Bergman upptäcktes till exempel på samma sätt som Monika Hall. Karriär är en oerhört lyhörd film, och den kan världen den skildrar som rinnande vatten.
Den enda som egentligen lägger märke till Monika är Erik, den unge ingenjören på stålverket som blir blixtförälskad när de möts – teatersällskapet är på fabriken på grund av Nannas gamla nostalgiska nycker, och blubbande minnen av någon gammal kärlek någonstans längre bak i tiden (det mesta i Nannas liv existerar ju i dåtiden). Erik och Monikas ”meet cute” är en fenomenalt ekivok scen där han gnuggar bort smuts från hennes rockrygg. Han ”gnuggar” henne (”Ska jag gnugga mer?”) och försäkrar därefter, aningslöst, att rengöringsmedlet han använder kan ta bort ”fläckar” också. Hon ler världsvant, som om hennes värld är mer genomlevd än hans.
Första delen av filmen, som utspelar sig på landsbygden, är romantisk och naturlyrisk, till den mån att den påminner starkt om sekvenser från Ingmar Bergmans mest romantiska filmer, som Sommaren med Monika (är namnet en slump?) eller Smultronstället. Alla verkar ha kärat ner sig och hittat en vass att ligga och mysa i, men särskilt romantiska är Monika och Erik, som är genuint övertygade; nykära en självsäkra rör de sig kring varandra med elegant försiktighet. Efter att han kysst henne lägger hon sig ner och drar i några vasstrån – han blir nervös och försöker skoja innan hon lyckas låta honom lista ut att hon vill att han ska sluta prata.
Det är klassiskt, solitt, i det närmaste perfekt filmskapande. Den gamla signaturen Robin Hood uttryckte det redan när det begav sig:
Karriär är en förbryllande film. Man överraskar sig med att tänka: denna film kunde ha gjorts av fransmän, eller av amerikaner — när de äro som bäst. Man märker inga skavanker, inga ofullkomligheter betingade av ’små resurser’ och nödtvungen sparsamhet. Allt är som det skall vara. Berättelsen flyter fram utan hack, hopp, stamningar och lyten. Bilder äro klara och bra, miljöerna väl och mustigt träffande. Och därtill färgrika och roliga. En fullsatt teater ser ut som en fullsatt teater, ett inackorderingsrum som inackorderingsrum. Allt är riktigt — och samtidigt artistiskt fängslande. Skådespelarna äro alla bra, alla oteatraliska och naturliga. Replikerna levande och framslängda i vardagston. Replikväxlingen mellan Hasso och Lagerwall är en glädje för filmörat.
Bauman rycker av romantiken som ett plåster under resten av filmen, då Monika och Erik skiljs åt för att på båda håll kämpa med karriären. Skammen i att misslyckas, fixeringen vid den osunda framgången och idén om sig själv som en lyckad person, sättet en person driven av omvärldens krav kan förlora sin naturliga personlighet och identitet, och hetsen om självbildsförverkligande snarare än självförverkligande… alla dessa saker skildras i Karriär på ett utomordentligt klarsynt sätt. Det finns mer melodramatik i dialog och spel här än i en modern film – men å andra sidan görs inga svenska filmer idag som handlar om de här sakerna. Det anses tabu, eller kanske direkt abstrakt och förbryllande, att ifrågasätta den kommersialiserade synen på karriär, identitet och självförverkligande. Och säg den etablerade skådespelare som vill göra en film om att en skådespelarkarriär kan vara helt fel väg att gå i livet.
Som om inte det var nog stjäl Tollie Zellman filmen så ofta hon kan – hennes Nanna Högfelt borde vara en rollfigur att placera i svensk filmhistoria jämte familjen Swedenhielms eller Antonius Block, men liksom filmen i övrigt har historien glömt bort henne. Det lysande med henne är hur hon introduceras för oss som comic relief – den liksom trombonförföljda nuckan som ingen vill ha med att göra – för att gradvis bli mer och mer mänsklig. I Stockholm försöker hon ta Monika under vingarna, bara för att förkrossat inse att hennes närvaro stjälper mer än hjälper. Hennes tidigare bragder är till ingen nytta i en värld där färskvara är det enda som räknas. Hon har brutit showbiz-tabut genom att inte spela spelet, sagt för mycket fel saker till för många människor, gjort bort sig för mycket utan att känna skam, hennes sociala kapital är under noll. Dessutom har hon sin tilltagande alkoholism som gör att hon inte kan hålla kvar i pengar eller vara pålitlig.
Filmen är 80 år gammal, så man kan inte förvänta sig någon Requiem for a Dream-nivå av detaljerad misär. Ändå är det förvånansvärt hur tydligt Karriär lyckas formulera de här sakerna. Man måste undra vad som drivit Nanna – kärleken till teatern eller behovet av erkännande? Hon kan kämpa sig tillbaka till en comeback, kanske, men pressen att överbevisa alla i teatervärlden, alla som redan övergett henne, är stor. Hon är aldrig så ensam som i logen inför sin kanske sista roll, Förväntan På En Comeback-rollen, och samtidigt Ingen Förväntan Alls-rollen för Du Är Ingen Stjärna Längre-rollen – och utan alkohol märker hon att hon har svårt att minnas replikerna. Panikångest kommer, kortsluter henne, gör att hon börjar rabbla repliker från ”Faust” och fornstora dagar. Denna sekvens – som kommer mot slutet och som inte alls går som en modern publik förväntar sig – är genuint plågsam och omskakande.
Att skildra det glamorösa skådespelarlivets baksidor var inte helt opopulärt under den här tiden, efter det glada 20-talet och inne i depressionen. Det kunde leda till en hel del riktigt solkiga filmer, och även om Karriär i grunden är en konventionell film, med en given narrativ, arketypiska figurer och lyckligt slut, så har den sina fötter starkt placerade i en seriös och allvarligt menad avsikt. Det syns mellan lagren i relationen mellan Monika och Erik – de är ett kärlekspar i en melodram, men deras kärlek kommer inte genom en deus ex machina eller något långsökt sammanträffande. Det som händer är att de blir äldre med åren och mognar. Karriärshetsen driver dem inte till vansinne, de kommer ihåg vikten av att inte ta saker på för stort allvar, samtidigt som de för all del fortfarande har en karriär att tänka på. De föreställer sig en balans mellan privatlivet och det offentliga, mellan den strävare som är ens yrkesidentitet och den autentiska person som bor i ens kropp och lever de mest väsentliga delarna av livet.
Det är sällsynt med kommersiella melodramer som på så jämna och eleganta sätt kan få så mycket sagt, med så mycket djup och insikt, utan att svika den lättillgängliga formen. Då och då händer det – ett modernt exempel är den underskattade Min så kallade pappa (2014) med Vera Vitali och Michael Nyqvist; en kommersiell, konventionell dramafilm som likväl lyckas framställa mänskliga konflikter minst lika angelägna som hos de i mer estetiskt och formellt utmanande filmer. På samma sätt fångar Karriär oerhört många komplexa sanningar, men den gör det genom det romantiska och lättillgängliga. Ännu mer imponerande är sättet den 80 år senare framstår som vågad och nyskapande. Jag ser gärna en nyinspelning men tvivlar på att någon skulle våga göra den rättvisa.
FREDRIK FYHR
Karriär är del av 2018 års retrospektivserie.
KARRIÄR
1938 Sverige. 107 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Schamyl Bauman. Manus: Franz Winterstein. Producent: Olof Thiel. Huvudsakliga skådespelare: Signe Hasso, Sture Lagerwall, Tollie Zellman, Carl Barcklind, Ruth Stevens, Olof Widgren, Olof Sandborg, Wiola Brunius, Mona Mårtenson, Ludde Gentzel, Ragnar Widestedt, Gösta Cederlund, Sigge Fürst, Douglas Håge, Åke Engfeldt. Foto: Hilmer Ekdahl. Klippning: Rolf Husberg. Musik: Jacques Armand. Scenografi: Erwin Scharft (arkitekt). Produktionsbolag och distributör: Irefilm. Övrig distributör: SFI (DCP, 2015). Kategori: Inhemsk melodram, bred kommersiell produktion, galafilm 30-tal. Genre: Drama, romantik, melodram, inslag av komedi och socialrealism. Struktur: 3/5. Stil: Klassisk komposition. Premiär: 11 oktober 1938 (Sverige).
Omdöme: I alla avseenden ovanligt bra svensk melodram med solid handling och intrig, intelligent utformade karaktärer och insiktsfullt införlivad tematik, jämnt fördelad i ett par djärvt självkritiska ämnen; imponerande starkt, med tanke på filmens mer förutsägbara formella karaktär. Tekniskt utmärkt med många romantiska effekter och allmänt elegant visuell utformning samt en jämn, solid takt och framåtrörelse.
Ett svar på ”Karriär (1938)”