Jag har ofta lovordat Clint Eastwood som regissör. Jag tycker att hans enkelhet är en dygd, och de flesta filmer han gjort visar ödmjukhet mot mediet – ingenting blir gjort om man inte öppnar verktygslådan och börjar jobba, och om du kan måla en bild som passar inuti en ram så har du gjort ett tillräckligt bra jobb.
The 15:17 to Paris är en chockerande dålig film, dock, och troligen för att Eastwood är den regissör han är – han utgår från att han har vad han behöver för att göra en film, och så gör han bara filmen. Om han har fel, om underlaget faktiskt inte finns där, så blir han som en blind man i ett kök. Det är tråkigt att se, särskilt om det är en nedåtgående trend – jag noterade samma sak i hans annars solida American Sniper (2014), en film som hade ett sådant obegripligt slut att det ruinerade hela filmen. Kanske det bara var en prolog till den omkullkastade röra som är The 15:17 to Paris, en film som är så trasig i grunden att det verkar som att den inte ens vill finnas.
Jag ska försöka att inte gå ner i kaninhålet som förklarar allt som gör filmen misslyckad. Istället ska jag försöka beskriva alla filmer som den här filmen försöker vara.
Först och främst behöver vi tänka bort titeln, som för vår uppmärksamhet till en incident på ett franskt tåg där passagerarna (däribland några amerikanska turister) överrumplade en terrorist. Det vore för enkelt att avfärda hela filmen som en Pax Americana-pamflett. En film får ha en berättelse du inte vill höra. Den enda viktiga frågan är hur den berättas. Och den här filmen berättar den inte ens.
Faktiskt är detta en typ av biopic, även om den handlar om några av de minst intressanta människor du kan tänka dig vilja se – det är nästan som en Saturday Night Live-sketch om vad som skulle hända om man gjorde en pampig och storslagen biografi om tre helt vanliga snubbar vars liv är helt oansenliga. De är Alek, Anthony och Spencer och ja, vi får till och med se scener när de var barn och gick i skolan. Eller, inte gick i skolan. De hade svårt att passa in hursomhelst, i en ”kristen skola”, där absurt karaktäriserade streberlärare framstår som lika konstiga som mammor som säger ”my God is bigger than yours!” – det är oklart vad filmen försöker kritisera i de här tidiga scenerna.
Hursomhelst, vi ska hålla oss borta från kaninhålet, som sagt. Mest uppmärksamhet får Spencer, killen som vill bli soldat. Vi får följa honom i rekryteringsprocessen, hans kamp för att gå ner i vikt och hans slutgiltiga besvikelse – det visar sig att han har dålig syn, så han kan inte hamna där han vill. Istället får han nöja sig med någon slags mindre äventyrlig militär tjänst. På Skype snackar han med sina kompisar som inte heller har speciellt intressanta livsberättelser att komma med. Lite på tal om ingenting hamnar de sedan på en tågluff genom Europa. Allt är fortfarande helt ointressant och dåligt berättat – då och då nämner Spencer att det känns som att hans liv är på väg mot ett avgörande ögonblick. Eventuellt ska detta vara en föraning om det stora hjältedådet på tåget, men det finns inte en enda sekund då filmen faktiskt försöker övertyga oss om det.
Sekvensen på tåget är också helt ur led – så att säga – med resten av filmen. Den existerar i en egen bubbla, med ytterligare sidofigurer som bara får bråkdelar av scener, i något slags desperat försök att representera de andra nationaliteterna som också var inblandade. Här kommer en spoiler – terroristen avhandlas på ett helt ospektakulärt sätt. Han har en pistol, men han är en mot tre så, tja, han har inte så mycket till chans. Eastwoods brist på temperament, som så ofta är honom till lags och som i bästa fall kan dekonstruera filmvåld på ett meningsfullt sätt, är här ett ingenting i ett hav av intighet.
En skeptisk läsare kanske undrar om allt det här inte fungerar bättre än jag föreslår – det är sant att det är svårt att i ord förklara så här pass stor dysfunktionalitet. Jag kan bara spekulera i vad filmen velat, eller hade kunnat, vara. En story om ett par vanliga killar som råkar göra något extraordinärt. En sådan film hade accentuerat hur normalt allt är, och den hade varit väldigt lågmäld – till någon mån tror jag Eastwood skulle kunna göra exakt den filmen. Vad som förgör den här filmen från början är dess formella rörighet – vi har tåget, de unga männens barndom, militärberättelsen, allt omkullkastat utan någon som helst tillstymmelse till röd tråd. Det gör att filmen, vars idé redan från början är rätt ambitiös, blir till en pannkakssmet som vi bara kan skaka på huvudet åt.
Sedan har vi filmens andra problem, som strör salt i såret – killarna i filmen spelar sig själva. Faktum är att filmen är baserad på boken de ”skrivit” byggt på den verkliga upplevelsen. Plötsligt förvandlas hela mitt resonemang till oändligt generöst önsketänkande. Jag väljer aldrig den mest cyniska förklaringen först, men det är svårt att inte se filmen som ett försök att marknadsföra tre kvartars berömmelse. Filmen skriker verkligen efter lite sentimentaliserad idiotpatriotism i Michael Bay-stuk, men den hembakt jordnära ”ärligheten” som killarna strävar efter gör istället filmen mer ambitiös, men precis lika banal, så det är dömt att misslyckas.
Däremot kan jag inte klandra killarna, som trots allt är amatörskådespelare – de har tydliga personligheter och matchar på ett rätt uppfriskande sätt den typ av verkliga unga män som man faktiskt hittar ute i verkligheten, väluppfostrade och schyssta och snälla och lite naiva, och inte nödvändigtvis offer för jingoism på samma sätt som karaktärer i sådana här filmer (å andra sidan är filmen byggd på deras bok så naturligtvis framstår de som hyvens). Den som ska klandras är förstås Eastwood, som regisserat dem och tänkt att de kommer fungera. Jag kan ge honom någon slags överseende om jag föreställer mig att han inte ansvarat för efterarbetet – han verkar inte vara den typ av regissör som sätter sig i klipprummet för att se över varje detalj – men han kan omöjligen ha förstått ambitionsnivån som det här filmprojektet legat på, för då hade han definitivt ansträngt sig mer för att få filmen att fungera.
Vid det laget vi slutar med autentiskt material, där Hollande hyllar pojkarna i ett tal – med pålagd musik som bara förstärker känslan av att tillställningen egentligen var helt opampig – så kan man bara blunda i skam över vad man just sett. När jag recenserade American Sniper var jag noga med att poängtera att en films politiska kontext inte kan vara skäl nog att döma ut den, och att man alltid måste ha ett öga på hantverket. Jag nämnde vilken underskattad regissör Eastwood är. Den här gången faller skämtet på mig.
FREDRIK FYHR
THE 15:17 TO PARIS
2018 USA 94 min. färgfilm/codex ARRIRAW 2.8K (DI 3.4K) DCP. 2.39:1. Regi: Clint Eastwood. Manus: Dorothy Blyskal, efter en bok av Anthony Sadler, Alek Skarlatos, Spencer Stone, Jeffrey E. Stern. Producent: Clint Eastwood, Jessica Meier, Tim Moore, Kristina Rivera. Huvudsakliga skådespelare: Alek Skarlatos, Anthony Sadler, Spencer Stone, Judy Greer, Jenna Fischer, Ray Corasani, Irene White, William Jennings, Bryce Gheisar, Stephen Matthew Smith, Paul-Mikél Williams, P.J. Byrne, Thomas Lennon, Tony Hale, Grant Weaver, Jaleel White, Robert Pralgo, Mark Moogalian, Isbaelle Risacher Moogalian, Matt Thompson, Cyrille Hertel, Elena Campbell-Martinez, Lillian Solange Beaudoin, Sinqua Walls, Gary Weeks, Steve Coulter, David An, Seth Meriwether, Vernon Dobtcheff, Heidi Sulzman, Louisa Pili, Jeanne Goursaud, Alix Bénézech, Alisa Allapach, Olivier Blanc, Christopher Norman. Foto: Tom Stern. Klippning: Blu Murray. Musik: Christian Jacob. Scenografi: Kevin Ishioka, Kostym: Deborah Hopper. Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow, Malpaso. Svensk distributör: Warner Bros (VOD). Kategori: Verklig händelse (drama), baserad på bok, bred auteurproduktion, mindre produktion med säkert storstudiostöd. Genre: Drama, inslag av panorama, thriller, ungdomsfilm, fabel. Struktur: Biopic med hur hamnade vi här-inramning, uppväxtskildring och iscensättning av händelse (enscenariokonflikt), visst parallellberättande. Stil: EMS med utvalda handhållna cinema varite-partier. Premiär: 7 februari 2018 (Frankrike). Svensk premiär: 7 maj 2018 (VOD), 2 juli 2018 (DVD/BR).
Omdöme: Grundligt förvirrad korsning av biopic och typ-av-modern katastroffilm; saknar helt en formell strategi för att binda ihop genrerna, eller ge berättelsen enhetlighet (i form av såväl ton, stil, tematik och innehåll), och presenteras i ett skick så cinematiskt dyslektiskt att det påminner om en ofärdig film. Oöverlagd personregi, särskilt i relation till de icke-professionella skådespelarna, hjälper inte heller.
Ett svar på ”The 15:17 to Paris”