—————————————————————————————————–

Den sista färden (1972)

Burt Reynolds, som gick bort förra veckan vid 78 års ålder, var eventuellt den sista gammaldags Hollywood-stjärnan – den typ av manlige skådespelare som man betalade en biobiljett för bara för att se djurisk charm och munter självförsörjning. Den sista kropp och ansikte att ställa intill en Cary Grant eller William S. Hart och känna att det fortfarande funkade.

Det kommer alltid att vara något overkligt och vagt övernaturligt över rollfigurerna som de skådespelarna gestaltade. Därför är det ironiskt hur Reynolds genombrottsroll i Den sista färden är väldigt mycket en svansång till den. Reynolds ser fortfarande ut som en robust gammal filmstjärna, han låter fortfarande som en, en filmpublik år 1972 skulle känna igen honom. Men något är lite skevt. Burt Reynolds själv är en stjärna, men allt runt omkring honom är skrämmande verkligt. När han sätter sig i den där kanoten i den där floden är det inte en filmkanot i en filmflod. Det bär på verklighetens smärtsamma oundviklighet.

Och i verkligheten existerar förstås inga filmhjältar. Ramlar du ner i floden kan vad som helst hända – du kanske faller till bottnen, eller slår huvudet mot en sten, eller kanske ett av dina ben bryts; plötsligt sticker det bara ut ur din snygga gummiväst, ditt eget kött och blod utanför din kropp, och du skriker i plåga. ”Floden kan inte besegras” konstaterar han klokt.

I denna verklighet finns det något absurt över Lewis, som rollfiguren heter. De andra i sällskapet märker det. När han mitt i natten kutar ut i vildmarken, som om han fått vittring, säger Bobby (Ned Beatty) vad alla tänker – ”tror han att han är Tarzan eller?”

Sant är att Lewis är den enda av de fyra som verkar tro att han är i en film. Men där hans hjältemodiga pose i gamla filmer fungerade som ett löfte blir den i Den sista färden ett slags vadslag. Tidigt anar vi spelaren i honom, att han kommer att kasta sig ut i faran om den råkar komma i hans väg – och han kommer att behöva ta konsekvenserna av de riskerna. Han verkar pretentiös och dryg, men han är också ärlig, säger aldrig något han inte tror och, på ett eller annat sätt, inget som inte är sant. Den sista färden innehåller en sådan där klassisk scen där några levande människor diskuterar vad de ska göra med en död kropp, och att de inte kan gå till polisen. I de flesta filmer köper vi inte riktigt scenen som något annat än en nödvändighet för att intrigen ska kunna fungera. Men Lewis menar allvar. Jag vet inte om det som händer i filmen hade kunnat hända annorlunda, eller vad jag själv hade sagt i samma situation. När Lewis kommer med sitt argument så dras jag med i det.

Den sista färden handlar helt om sina underströmmar och undertryckta konflikter. Mest berömd är den för sin ökända våldtäktsscen (det finns praktiskt taget inga kvinnor med i filmen, kan tilläggas). Den är i sig inte riktigt lika stark om man tar bort allt som lett fram till den, och sättet den stannar kvar i karaktärerna efter att den skett. Den står som en oundvikligt skrämmande metafor för vildmarken, punkten då du lämnar civilisationen och får klara dig själv. Regissören John Boorman är konsekvent i hur lite exposition han ger oss – när de fyra männen anländer till det farofyllda området med sina bilar så är de helt enkelt där. De stannar vid ett par ruckel till hus och skämtar håglöst och naivt, medan märkliga människor långsamt tar sig ut i ljuset, som för att se vad som stör en annars perfekt icke-existens. Vi behöver inte någon som förklarar att de är storstadsfolk och att de i sin aningslöshet befinner sig på en plats där de inte är säkra. Hela scenen dryper av det. Den där killen med banjon ler medan han går bananas på sitt speldon. Den gamle mannen börjar dansa. Det är inte en obegriplig scen, men den har inte heller en självklar logik. Den är främmande. Det känns plötsligt som att vad som helst kan hända i nästa stund. Det är i sådana tillstånd vi känner rädsla.

Man kan notera hur tidigt Ned (Jon Voight) inser det. Han föreslår nästan på en gång att de kanske borde åka hem istället och ”spela golf”. Han är vår välställda helyllekille, med fru och barn och nog med pengar att kunna ha råd med dyra vildmarkskläder och en avancerad pilbåge. Men när han smyger ut i morgondiset för att fälla en hjort är han oförmögen att avfyra skottet. Han stelnar, i psykologisk terror, och får till slut iväg en pil som far åt skogen (bokstavligt talat) medan han faller ihop som efter en panikångestattack. Han kan köpa macho-livsstilen, men han är långt ifrån att leva upp till den.

Lewis insisterar på att han är den rena naturmänniskan, medan han jäser om att civilisationen ska ”våldta” naturen med sina grävskopor och dammsprängningar. Bobby och Drew (Ronny Cox) kan bara himla med ögonen åt honom, men så är de också de mest naiva och godtrogna av de två. Även om allt skulle ha gått bra på deras kanotfärd så verkar de illa förberedda, rent mentalt, på uppgiften. De föredrar att se Lewis som en pompös fjant, för om han verkligen menade allvar med allt han sa så skulle han vara galen, i deras ögon, och i deras värld skulle det vara den största skräcken.

Vad vi ser på här är då fyra män som är vilse – inte i skogen, eller på floden, men i sina egna självbilder. Machoångesten är så stark i den här filmen att det är svårt att säga hur mycket av den som egentligen kom från romanen av James Hickey (en till synes oironisk cowboytyp som dyker upp i slutet av filmen som en misstänksam sheriff). Men om det finns en film om manlighet att visa i en kurs i genusvetenskap så är Den sista färden ett uppenbart skolexempel. Dessa är 70-talets så kallade velourmän, fråntagna sina möjligheter att vara övermänskliga filmhjältar – filmen både tillkännager och förintar machomyten, i det att den låter fyra högst verkliga män stå öga mot öga med den, och verkligheten att du kanske rent tekniskt sett är en man, men världen är världen och du är bara en ynklig människa. Om du förnedras kommer du att gråta. Slår du dig i huvudet tillräckligt hårt så kommer du bara falla ihop och vara död, som en säck potatis.

När jag såg om filmen mindes jag en film som var något mer självsäker i sin maskulinitet, men jag var golvad nu av dess sega lojalitet till verkligheten. Det finns flera tillfällen då man tror att den ska fuska med realismen – hoppa några klipp så att vi inte riktigt ser vad som händer, eller låta någon osannolik räddning komma in i sista sekunden. Men varje fall är ett fall, varje slag är ett slag, tyngdlagen är intakt. Det enda vi kan se är vad männen ser. Det finns till och med saker som vi inte vet säkert om de händer eller inte, eftersom ingen i filmen vet.

Allt talar för att Ned ska återta myten om mannen – när männen jagas av en okänd hämnare, som kanske eller kanske inte överhuvudtaget existerar, så är det upp till honom att ”spela spelet” som den svårt skadade Lewis kallar det. Men det blir inget mandomsprov av det ändå. Du är den du är. Kan inte Ned skjuta den där bågen så kommer ingen olympisk manusförfattare ge honom kraften. Det Ned kommer undan med har i slutändan att göra med ren och skär tur. Efter alla lidelsefulla och smärtsamma turer i filmen är Neds inre plåga den värsta – redan från början anar vi en känslig själ i honom, någon som inte riktigt har vad som krävs för att handskas med den press som läggs på honom kanske ens i vardagen – men efter att ha gått igenom helvetets kval, helt utan anledning, lämnas hans upplevelse totalt obearbetad, och traumat vidöppet, i slutet.

Medan manusets styrkor syns i varje replik så ligger dess tekniska mästerlighet i den unika blandningen av det enkla och stora – vi ser inga stunttrick här, och allt som sker framför kameran händer faktiskt. Produktionen innefattade kanotträning och riktiga sår och blåmärken. Filmen spelades in i kronologisk ordning och Boorman var noga med att ingen skulle ha det speciellt trevligt. Vildmarksfotot är lika starkt som något annat som händer i filmen och det ger den sin avgörande textur av äkta jord, sten, vind, kyla. Också skådespelarna, som blev djupt sammansvetsade av upplevelsen som var att göra filmen, utsätts för denna textur. Vi ser inte bara fyra skådespelare, vi ser fyra kroppar och psyken påverkas i bild. Det är inte den typ av film någon skulle göra idag, och garanterat aldrig genom en studio som Warner Bros, som på den här tiden faktiskt kunde leverera en film som denna.

Det är lustigt att notera hur skådespelarnas karriärer skulle fortsätta – alla fyra fick sina stora genombrott här, och det sägs ju att ens genombrott för alltid definierar en. Vad gäller Den sista färden stämmer det. Cox och Beatty var okända namn, plockade direkt från skådispoolen, och de skulle fortsätta att göra biroller och karaktärsskådisgig. Jon Voight hade fått en Oscarsnominering för Midnight Cowboy (1969), där han spelade snäll och bortkommen cowboy i storstaden, och Den sista färden skulle cementera honom som gestaltaren av veliga eller ”svaga” män, vilse i en farlig värld. (Kanske det förklarar varför han i ålderdomen blivit djupt konservativ och numera är en aggressiv Trump-älskare). Reynolds, den stora hjälten som det går dåligt för, blev en stor stjärna men det är något i Lewis’ misslyckande som spökar i Reynolds karriär – han tackade nej till Han Solo och James Bond. Han var på toppen av sin karriär när han drev med machismo-karikatyren i filmer som Nu blåser vi snuten (1977). Världen minns honom som en macho-skådis, men hans verkliga ståtlighet som manligt specimen lyftes egentligen bara seriöst i Den sista färden – där han verkligen är ståtlig, men bara för att brutalt och utan ceremoni slås ner.

Jag tror att starka idéer, visuellt kommunicerade på olika nivåer, kan påverka hela liv på det sättet. Kraften i Den sista färden är fortfarande intensiv över fyrtio år senare, lika djupt och skickligt begraven under den brokiga ytan nu som då – komplett med Lewis’ fejkade minnesförlust och de hemsökande sista bilderna. Kraften kommer också från Boormans perfekta närvaro och vision, då han släpper oss mitt i händelsernas malström från första början och hela tiden låter oss driva framåt i obönhörlig framåtrörelse. Han tillåter ingen paus – efter att dådet görs i mitten av filmen eskalerar kaoset på ett kusligt oundvikligt sätt, som om det är naturens direkta straff efter ett klart moraliskt brott.

Första gången jag såg filmen var jag ung, någonstans i tonåren, och jag tyckte den var oerhört spännande – grejerna under ytan noterade jag bara delvis, på samma sätt man bara minns några detaljer ur drömmar. Det är nu när jag är äldre, och på mer och mer konkreta sätt ställs inför de roller och förpliktelser som förväntas av mig – för jo, även för en vit ung man finns det saker som prackas på en och får en att bli osäker på vem man är, vill vara och bara förväntas representera – som filmen blir en mer personlig och subtilt solidarisk upplevelse för mig. Det är en smärtsam och övertygande illustration som visar att världen bara är världen, och att vi måste ta oss fram i den klokt, och efter bästa förmåga. Pojkar får på olika sätt lära sig överhet – en man ska ha en lösning på ett problem, rädda dagen, alltid veta vad som ska göras, vad som är vad och varför, och lagt kort ligger alltid; även en uppenbart felaktig idé måste försvaras tills dess att ett helt projekt ligger kvaddat i dikeskanten. Ingen annans åsikt är lika mycket värd, även om det är en mycket bättre åsikt.

En sådan man sitter i sin dyra kanot i sin livsfarliga flod. Han kanske bryter sitt ben och får lära sig att leva utan det. Han kanske dör på en gång. Han kanske överlever, bara för att få vakna i sin säng, skrikandes av mardrömmar, i resten av sitt liv. Eller så kanske han bara helt enkelt får ta och bita i det sura äpplet och tjuta som en gris.

FREDRIK FYHR

<- År 2001 – ett rymdäventyr.
-> The Village.

DEN SISTA FÄRDEN

Deliverance. 1972 USA. 110 min. färgfilm 35mm 2.35:1. Regi: John Boorman. Manus: James Dickey, efter hans roman. Producent: John Boorman. Huvudsakliga skådespelare: Jon Voight, Burt Reynolds, Ned Beatty, Ronny Cox, Ed Ramey, Billy Redden, Seamon Glass, Randall Deal, Bill McKinney, Herbert ’Cowboy’ Coward, Lewis Crone, Ken Keener, Johnny Popwell, John Fowler, Kathy Rickman, Louise Coldren, Peter Ware, James Dickey, Macon McCalman, Hoyt Pollard, Belinda Beatty, Charley Boorman. Foto: Vilmos Zsigmond. Klippning: Tom Priestley. Scenografi: Fred Harpman. Kostym: Bucky Rous. Produktionsbolag: Warner Bros, Elmer Enterprises, John Boorman Productions. Svensk distributör: Warner-Columbia (35mm, 1972), Warner Home Video (VHS, 1998; DVD, 2007). Kategori: Mindre prestigeproduktion, romanfilmatisering, auteurproduktion via storföretag, mellan-mainstream, äventyrspitch, vuxen publik, progressiv populärfilm 70-tal. Genre: Äventyr, thriller, inslag av drama, toner av melodrama, skräck och musikal. Struktur: 3/5. Stil: EMS-variant med signifikanta inslag av specialfoto/autentisk actionfoto. Premiär: 30 juli 1972 (New York City). Svensk premiär: 17 december 1972.

Omdöme: Extremt stark äventyrsfilm, dels på grund av ofelbart autentiskt vildmarks- och äventyrsfoto kopplat till en minutiöst konsekvent framåtrörelse och detaljrikedom (inklusive skådespelare regisserade för psykologisk nyans), dels på grund av ett tätt och förhållandevis komplext nätverk av tematik om civilisation och natur samt manliga koder och samhällets progression. Särskilt bristen på fiktiva nödlösningar eller syntetiska inslag är imponerande och säkerställer denna films svårslagenhet.