Eftersom flera av de senaste Disney- och Pixar-filmerna etablerat sig som någon slags global folkbildning, för barn och vuxna med för den delen, har det blivit nästan lika intressant som något annat att se hur de kommunicerar sina budskap. Coco är en bakläxa för mig men, visar det sig, minst lika intressant att diskutera som Zootropolis eller Insidan ut.
Berättartekniskt är filmen inte lika bra – överlag är Coco svagast på en ren intrignivå; när man väl listat ut berättelsens själva idé så kan man räkna ut varje steg som filmen kommer att ta. (Kanske inte om man är nio, förstås, men det är ingen ursäkt). Det intressanta med filmen är ämnena den tar sig an, och sättet den tar sig an dem på.
Det är, ska jag tillägga, både på gott och ont. För att börja med det positiva så är Coco en förhållandevis modig familjefilm om döden – berättelsen om pojken Miguel som hamnar i de dödas rike (som pågår parallellt med vår levande värld) skapar i sig en slags aktiv metafor. Publiken tvingas tänka på döden, kort sagt, eftersom huvudpersonen kastas in i en intrig som bokstavligt talat går mellan liv och död. För att säkerställa att det inte blir en tam fantasi lägger man in en till idé, nämligen tanken att man ”försvinner” från de dödas rike, till något slags okänt Nangilima, när ingen i den levande världen längre kommer ihåg en. Det ger ögonblick av nästan rå skönhet, och sådana där ”oj, de gick verkligen dit”-ögonblick som gör att de senare Disney/Pixar-filmerna håller en så överraskad.
Det som dock är nästan lite otäckt med filmen är prydligheten med vilken de progressiva värdena möter de konservativa, som i en praktisk liten rosett. Filmens mexikanska miljö, och (vad jag förstår) detaljerade nätverk av referenser till mexikansk kultur, är förstås den tydligaste och mest PR-vänliga positivpitchen. Sättet berättelsen handskas med döden är också helt klart progressivt och sekulärt på ett lite vagt men djärvt utforskande sätt. Å andra sidan finns den stora kompromiss som uppstår när Miguel vill gå sin egen väg och spela gitarr (hans familj är ett gäng musikhatande skomakare). Att följa sitt hjärta, och att bryta med sin familj, är trots allt saker som kan höra livet till och som människor gör hela tiden.
Men familjevärderingarna ingår i Disneys gravitation, antar jag, för den suger ner karaktären på jorden i bestraffande sätt, till och med tills dess att han är redo att kuva sig för familjens vilja och aldrig mer spela någon gitarr (vilket naturligtvis löser sig, och vilket skulle kunna vara ett barns oskyldiga naivitet, men jag tror inte det ska vara det).
Ännu mer skrämmande, om man vill läsa det så, är skildringen av de dödas värld kontra de levandes, vilken skiljs åt i en rigorös tullverksamhet – i förklädnad av skämt och mysigt knas signalerar detta att man måste vara en kvalificerad person för att komma över till ”andra sidan”. Och lita på att det finns ett rigoröst säkerhetssystem – vi får till och med två poliser som släpar iväg en stackars fuskare i denna ”charmiga” ”fantasi”.
Det kan inte vara något annat än en flört till Trump-väljarna, som att de också ska få något ur denna annars så ”liberala smörja”. De går att läsa som statssäkerhet, och i förlängningen global icke-humanism, dragen till en absurt stor skala – utsatta människor ska inte jagas bara i vår värld utan de ska jagas efter döden också; det är en ordning som är gudalik. En sådan läsning gör inte Coco till en speciellt solidarisk film, utan snarare en film som verkar som ”kulturell kontroll”.
FREDRIK FYHR