Som en skrivande person är jag lite fascinerad av filmer som Bullet Head. Det är en film där tre rånare gömmer sig undan polisen i en sådan där läglig byggnad som bara råkar vara tom och övergiven. De har varit i kontakt med the guy – ni vet, ”the guy”. Och ”the guy” säger att de ska vänta där tills ”sundown”. Nu är de ”too hot”. Filmen har verkligen sin jargong klar för sig. ”Fucking sundown” säger Adrien Brody medan han kisar ut genom icke-fönstret på betongen. Han har en sådan där svart liten mössa på sig, så vi vet att han är skurk.
Filmfans är nu inte så överraskade över att hitta Adrien Brody i en b-film som denna, inte heller är vi överraskade över att Rory Culkin är den snorvalpige tredje bankrånaren, den svagaste länken i kedjan liksom. Jag tror en rollbesättare får en Culkin på köpet varje gång de får en Brody. Mitt emellan har vi John Malkovich, redo att leverera zen-one-liners (”History’s a rock, you can’t swim if you hold on to it…”) och hela härligheten doftar ljuv absurditet. Malkovich är där som om han ligger och skräpar, som om han bor i den där byggnaden och filmteamet bara råkade hitta honom.
Hursomhelst. Filmens utlovade pitch är nu att de stiftar bekantskap med en galen hund, Cujo-style. Ja, det låter ju inte så komplicerat? Vi får flashbacks – jo, från hundens ögon – som visar att hans förre ägare spelades av Antonio Banderas. Vår gamle Zorro är slickad och farlig, eller ska åtminstone vara; återigen, den som skrotar runt på VOD-nivå är inte överraskad. Man hittar gärna en Banderas i mängden här och där.
Hursomhelst#2. Jag sa att jag var fascinerad av filmen, som en skrivande person, och här är anledningen. Vi får inte se mycket av hunden, även om det finns gott om scener där karaktärerna går omkring och tittar på spår efter dess framfart. Filmen är 94 minuter lång, på tal om det, så man tänker sig kanske att den ska handla om något också?
Det är här författaren i mig blir nyfiken. De tre rånarna har inget att göra medan de väntar – tills ”fucking sundown” – vilket betyder att filmen inte heller handlar om något. Hur ska man fylla upp det tomma kärlet? Hur gör man en film som inte handlar om något?
Dels kan man låta tiden gå genom en serie riktigt utdragna och helt meningslösa dialoger där skurkarna sitter och chillar om vardagsmysterier som ett par riktigt usla stå upp-komiker. Dels kan man låta det vara så att rånarna, bara av en slump, har varsin rövarhistoria att berätta. Brody har en tjej han vill vara med på en solig strand – ”she said she’d wait” och ”she’s five years fuckin’ gone” *tänder en cigg*. Han har också en skröna om en stöt han gjorde en gång, för hey, vi har tid över. Storyn verkar helt meningslös, men den innehåller en pudel så den passar scenariot, antar jag.
Det är samma sak med Culkins story, som innefattar hans barndom, som verkar ha legat någosntans mellan Lasse Hallström och Stephen King. Stackars Rory hade en gång i tiden en mycket elak pappa, och en gång blev han bästa kompis med en collie som det gick dåligt för.
Det låter som att jag kommer in på sidospår här, men så är det inte. Om man går ut på YouTube och letar efter gamla b-filmer från 40- och 50-talet så kommer man hitta filmer som är precis som Bullet Head. De handlar liksom inte om något. De introducerar ett par karaktärer och ett scenario och sedan har manusförfattaren gått på total autopilot, skrivit ner vad som än kommit i hans huvud och inte slutat förrän manuset kommit upp i en spelfilms längd. Det är som en kurs i kreativt skrivande där jobbet är att sitta och improvisera fram något tills man fått en story.
En story, men ingen intrig – ett par planteringar här och där leder efterhand till ett klimax, men det finns ingen anledning att vara för specifik. Man kan inte göra en film om en hund och få oss att bry oss mer om männiksorna ändå – ett bra exempel är när den galna hunden försöker döda Brody, som klarar sig medan hunden fastnar under ett piano. Stackaren gnyr under allt bråte så vad kan Brody göra annat än att hjälpa den lille besten.
Hade filmen varit rolig i ordets rätta bemärkelse så hade en sådan scen varit belysande. Nu är filmen mer av en livlös förbrukningsvara, en sådan där typiskt platt VOD-fil som man ser tills den tar slut (eventuellt). Regissören Paul Solet är snajdig nog att slänga in ett par visuella idéer då och då, men det hindrar bara filmen från att bli dålig på riktigt – och det trots att den lyckas klämma in varenda hundskämt du någonsin hört och ett par till.
Den som tvivlar på min skepticism kan fråga sig varför en film om tre män och en hund heter Bullet Head. Jag har själv ingen aning.
FREDRIK FYHR
BULLET HEAD
2017 USA, Bulgarien. 93 min. digital färgfilm codex DCP. 2.39:1. Manus och regi: Paul Soret. Producent: Milos Djukelic, David Gardner, Yariv Lerner, Victor Shapiro, Paul Solet, Raphael Swann, Les Weldon. Huvudsakliga skådespelare: Adrien Brody, Antonio Banderas, John Malkovich, Rory Culkin, Ori Pfeffer, Alexandra Dinu, James Robinson, Jay Bogoslovov, Deyan Petrov, Jason Francis, Clive Sawyer, Keith D. Evans, Kitodar Todorov, Mark Theodore Richards, Tihomir Vinchev, Owen Davis, Dimiter Doichinov, Josh Ethier. Foto: Zoran Popovic. Klippning: Josh Ethier. Musik: Austin Wintory. Scenografi: Nikola Bercek, Ivan Ranghelov, Orlin Grozdanov. Kostym: Anna Gelinova. Produktionsbolag: Sunset Junction Entertainment, Nu Boyana Film Studios. Kategori: Större independentproduktion, företagssamarbete, USA/Europa-koalition, genrefilm, begränsad marknad. Genre: Thriller, action, crime, med inslag av romantik, klassisk melodram, komedi. Struktur: 3/5. Stil: EMS-variant (inslag av POV, varierade linser, kontrasterande färgscheman m.m). Premiär: 8 december 2017 (LItauen). Svensk premiär: 10 september 2018 (DVD/BR).
Omdöme: Anspråkslös b-film i high concept-stuk. OK hantverk ger ett stabilt intryck, även om storyn inte innehåller någon intrig utan 90% utfyllnad i form av godtyckliga dialoger och diverse sidospår.