Det är sorgligt att se det goda falla.
Jag vet inte vad som är mest frestande – att sitta och dra ut allt som inte fungerar med Ett veck i tiden, eller att sörja över vilken fin tanke allt kommer från. Filmen berättar, skenbart, en historia om en tjej, Meg (Storm Reid), som reser genom universum för att hitta sin förlorade pappa som rest dit för att hitta svaret på hur man reser genom universum – eller något sånt – och på vägen hamnar hon i en konflikt med en stor grej som kallas ”det”, som faktiskt är den riktiga anledningen till varför vi människor är så elaka mot varandra ibland. Fri vilja? Nej, kosmisk ondska såklart.
Låt oss stanna där en stund – vi behöver stanna mycket på vägen för att bli kloka på den här – och klargöra vad som inte är dåligt. Den här filmen är full till brädden med banala färgexplosioner och extrem sentimentalism, man kan till och med kalla filmen för våldsamt antiintellektuell, men jag är inte cynisk nog att säga att det är filmens problem. Den är gjord för barn. Det är en fantasyfilm. En saga producerad av Disney. Det finns en skillnad på trötta klichéer och gammal hederlig tradition.
Problemet med Ett veck i tiden är inte att den är för emotionell, det är att den ger oss väldigt få orsaker att bry oss om känslorna. Känslorna är nämligen inte bundna till något som hänger ihop på något vidare bra sätt.
Detta är inte helt överraskande – projektet har varit på gång länge, och det hela är baserat på en sådan där bok som kallats ”ofilmbar”. Ingen bok är ju tekniskt sett ofilmbar, men efter att ha sett filmen kan jag säga att jag tror jag förstår vad man menat. Det finns säkert en myriad av anledningar till varför Megs resa genom rymden fungerar på papperet men inte i den här filmen.
Försiktiga kritiker i USA har varit snälla mot filmen – kanske de är partiska teamplayers för regissören Ava DuVernay (det är lätt och mänskligt idag att ta de godas sida istället för att vara helt uppriktig) och förstås tanken att vilken film som helst som är ambitiös är lite bra ändå.
Visst, hade Ett veck i tiden varit ett försök att göra ”Tarkovksij för barn” så hade jag varit den första att ropa hurra. Det går att vara rätt säker på att producenterna på Disney inte haft några sådana avsikter. Frågan är vad de tänkt överhuvudtaget. Filmens backlash har varit helt oundviklig – med Oprah Winfrey och Reese Witherspoon i rollistan, under Disneys vingar, i en storfilm distribuerad för en bred publik, som innefattar många människor som mest bara tittar på reality-TV och visar Smurfarna för sina barn och som inte ens skulle veta vad en Tarkovskij var för något. Det är bäddat för en publik full av frågetecken (de som vill veta vad jag menar kan kolla upp kommentarerna på IMDb – reaktionerna låter inte vänta på sig).
Men jag klandrar dem inte. Det är för lätt att säga att filmen är ambitiös, eftersom den är mer eller mindre obegriplig. Det är mycket svårare att förklara vad som är så ambitiöst med den – filmen, alltså, inte boken, som jag är säker på kan vara hur bra som helst.
Man kan också säga att filmen helt enkelt är lat – det är inte bara en sönderproducerad studioröra utan en film som verkar underskatta värdet av struktur och sensibel kategorisering. Istället för att komma med en lista på alla mina problem, låt oss kalla det hela för ett strukturellt problem. Vilken film som helst, och särskilt en som kommer i en mainstreamförpackning som denna, behöver formulera lite grundregler tidigt. Ett veck i tiden förvirrar omedelbart. Den introducerar oss för Megs pappa (Chris Pine) och mamma (Gugu Mbatha-Raw) och deras forskning, hur de utforskar idéer om universum – stämningen är något i stil med ”Lilla Interstellar”.
Sedan, utan vidare väsen, förklarar filmen att Megs pappa varit försvunnen i fyra år – vi såg honom nyss i förra scenen men tydligen är han inte här längre. Meg blir mobbad i skolan och hamnar hos rektorn. Vi tänker oss att vi tittar på en film som handlar om det här, och vi tänker oss att Megs skolproblem ska lösas, även om det bara rör sig om en prolog – minns Harry Potter-filmerna, som alltid började med att Harry fick dras med idioten Dudley hemma i Surrey. Vi visste alltid vad som hände med honom innan Harry åkte till Hogwarts.
Istället anländer vår Hagrid i vardagsrummet alltför tidigt – den här gången i form av en glad fe, typ, spelad av en intensivt kvittrande Reese Witherspoon. Scenen är mer förvirrande än vad jag kan förklara i ord, men Megs mamma är hursomhelst övertygad om att den övernaturliga damen är någon slags främling som oförklarligt vandrat in och ut ur deras hus. Senare vi ser henne igen – hon svävar ner på bakgården som Mary Poppins. Men också Meg är klar över att hon bara är ”någon kvinna”.
Snabbare innan du hinner skala en banan har fler karaktärer materialiserats ur tomma intet – alla är inte övernaturliga. Calvin (Levi Miller) till exempel. Killen next door ni vet. Meg gillar Calvin. Calvin gillar Meg också antar jag. Det är oklart vad för relation de har. Plötsligt är han bara i bild med alla andra – och så är det en till häxa där, eller fe eller vad det nu är. Och så en gigantisk Oprah Winfrey – ja hon står också i trädgården på tal om ingenting, som en tio meter lång trädgårdstomte med bullrande röst.
Häromkring kastas en stor mängd exposition omkring – gott om ansträngda verb – och visionen av universum är milt sagt obegriplig. Det verkar som att vad som helst kan betyda vad som helst så iväg far vi mot intigheten och vidare. Meg, hennes lillebror och Calvin (jo han är kvar) är snart på en annan planet, de träffar ett orakel, sedan är de på en annan planet. Till slut är de på någon hägringsplanet där saker hela tiden byter skepnad framför deras ögon – detta är inte annorlunda mot resten av filmen, som hela tiden byter skepnad till att börja med. En scen hoppar oförklarligt över till nästa, en idé kastas på den andra, en sak görs även om det inte har något att göra med vad som sagts – det är som att fyra sånger spelas samtidigt medan någon äter glass och dricker morotsjuice i en hoppborg.
Ett veck i tiden representerar det absolut värsta i modernt blockbusterfilmskapande – idén att inget i filmen behöver hänga ihop, att en berättelse kan berättas till hälften eller en fjärdedel, att ingen struktur alls behövs. Allt vi får är grejer, och scen efter scen med grejer följer varandra. Inte bara får vi en massa grejer, vi får huvudvärksframkallande förklaringar till vad grejerna är – men de förklaringarna är också bara grejer; de betyder ingenting, och snart börjar hela filmen snurra runt och eka i sig själv.
Vissa av de där grejerna har visuell flärd, det kan inte förnekas. Men det är tomma effekter utan koppling till något som händer i filmen. Det är samma sak med budskapet – tanken är att Megs äventyr ska lära henne självuppskattning, men det konceptet betyder ingenting eftersom hennes färd inte haft något att göra med hennes identitet. Det enda vi upplever är visuellt oljud, då och då avbrutet av tomt och falskt peptalk inspirerat av kylskåpsmagneter. Efter ett tag är det ingen överdrift att säga att det gör ont att se på.
FREDRIK FYHR
ETT VECK I TIDEN
A Wrinkle in Time. 2018 USA 109 min. digital färgfilm – ARRIRAW 3.4K DI, DCP. 2.39:1. 1.90:1 (IMAX 3D). Regi: Ava DuVernay. Manus: Jennifer Lee, Jeff Stockwell, efter boken av Madeline L’Engle. Producent: Catherine Hand, Jim Whitaker. Huvudsakliga skådespelare: Storm Reid, Oprah Winfrey, Reese Witherspoon, Mindy Kaling, Levi Miller, Deric McCabe, Chris Pine, Gugu Mbatha-Raw, Zach Galifanakis, Michael Peña, André Holland, Rowan Blanchard, Bellamy Young, David Oyelowo, Conrad Roberts, Yvette Cason, Will McCormack, Daniel MacPherson, Akemi Look, Tim Kang, Lyric Wilson, Michele Norris, Claire Montwil. Foto: Tobias A. Schliessler. Klippning: Spencer Averick. Musik: Ramin Djawadi. Scenografi: Naomi Shohan, David Lazan, Elizabeth Keenan. Kostym: Paco Delgado. Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Whitaker Entertainment. Svensk distributör: Disney. Kategori: Storfilm, familjefilm, bokfilmatisering. Genre: Fantasy, äventyr, familjefilm, inslag av science-fiction, klassisk melodram och tonårsfilm. Struktur: 3/5. Stil: EMS-MS. Premiär: 26 februari 2018 (Hollywood). Svensk premiär: 20 april 2018, 31 augusti 2018 (VOD).
Omdöme: Odisciplinerad filmatisering av en ambitiös fantasyberättelse som misslyckas med att hålla ihop en enhetlig berättelse längsmed ett myllrande visuellt landskap som inkluderar tvära kast mellan olika toner och en översvämning av exposition och storyinslag, vilket allt som allt gör filmen till mer av en visuell gröt än en modern fantasyfabel.