Gräns är en bra berättelse som inte riktigt blivit en så bra film som den hade kunnat bli. Den är det senaste exemplet på den halvbra skandinaviska indie-arthousen – filmer som är för bra för att vara ointressanta men inte tillräckligt lyckade för att helt vara värda besväret. Några av dem har lyckats ändå – Jätten och Yarden kommer till mig på rak arm – men då på pin kiv, för att de gjorts med en energi och påhittighet som inte kan förnekas. Resten har varit nära-men-inte-riktigt-där, och i mitt minne faller titlarna ner som brickor i det gamla sällskapsspelet ”Vem där?” – nej, rätt blev det inte riktigt med Svenskjävel, nej inte med Efterskalv heller, inte Det vita folket; Blind, nej, Thelma nej. Vän av ordning kan förfasa sig över att jag inte var så förtjust i Sameblod heller.
Vän av ordning kan också undra om det är rättvist att bunta ihop de här filmerna med varandra – visst, det rör sig om olika berättelser, men det som förenar dem är en lealös och oinspirerad visuell stil, den typ av ”upp med kameran och filma det som finns framför ögonen”-estetik som verkar dominera europeiska filmer utanför mainstreamen idag (i senaste upplagan av Film History noterar jag att David Bordwell och Kristin Thompson kort och gott kallar det ”free-camera style”). Undantagen är de filmer som har en (över)arbetad stil – som Blind och Thelma – men ingen speciellt noggrant genomtänkt anledning att existera. Är det inte det ena så är det det andra.
Resultaten kan fortfarande variera – Sameblod blev populär, rentav älskad, förmodligen för att de flesta bryr sig mer om representationen av samer och den historiska diskussionen, än om sådana krusiduller som om filmen var speciellt ”bra” eller inte. Själv älskade jag Min pappa Toni Erdmann, helt klart gjord i den här ”free-camera”-stilen, men då har jag också argumenterat för att det gjordes med syfte där.
Den utmärkta filmen att jämföra Gräns med är Låt den rätte komma in (2008) – båda filmerna är baserade på berättelser av John Ajvide Lindqvist och har därför flera klara gemensamma nämnare. Man kan inte förvänta sig att alla filmer ska vara mästerverk, men det är ändå tydligt hur filmen från 2008 arbetar med hela sin kinematiska kropp, för att bli så bra som möjligt i alla avseenden, medan Gräns har en bra berättelse… som den liksom filmar, och sen är filmen gjord liksom.
Filmen introducerar oss för Tina (Eva Melander), en tystlåten kvinna som arbetar som tullvakt. Hon… ser inte riktigt ut som andra människor. Inte heller är hon som andra människor. Hon har den till synes övernaturliga förmågan att lukta sig till saker som rädsla och skam i andra människor. Detta gör henne till tullverkets egna spårhund – hon står helt enkelt och inspekterar alla som kommer av färjorna, pekar på den som har något orent mjöl i påsen och så åker den figuren fast. Ingen ifrågasätter, eller tycker att det är otroligt, att Tina har den här förmågan. Det bara är så.
En hel värld av möjligheter uppdagas. Utspelar sig filmen i en alternativ verklighet á la X-Men, där vi lever tillsammans med mutanter? Eller är man för tråkig om man tolkar det så bokstavstroget? Ska det bara vara en knasig konstfilmsgrej liksom? (Den typ av lättja som i superhjältefilmer avfärdas som effektsökeri, ironiskt nog). Vi får inte se mycket av Tinas personlighet – Melander spelar henne bakom en Quasimodo-mask i Jätten-stuk (filmen har fem krediterade makeup-artister) – och har det att göra med att hon blivit utstött hela sitt liv? Eller är det för att hon helt enkelt inte är människa, utan… något slags djur? Filmen har oerhört många närbilder på tänder och sniffningar, likaså outhärdligt många scener där folk smaskar med öppen mun (för en som har kronisk fobi för det ljudet, liksom undertecknad, är filmen emellanåt omöjlig att lyssna på). Naturen är hela tiden kopplad till Tina – inte minst då hon bor ute i ett skjulliknande hus ute i den mörkaste skog, tillsammans med någon knappt närvarande tjomme till man.
Filmen bygger upp mot en twist jag inte ska avslöja, men in i Tinas liv kommer hursomhelst Vore (Eero Milonoff). Han ser inte heller riktigt ut som andra människor – han är mer lik Tina, när han flinar med sin ruggiga mun och säger att hon inte ska skämmas för hur hon ser ut, och att hon är bättre än någon människa. Alla lampor från X-Men-katalogen börjar blinka och vi kan rätt tidigt förstå att Vore är någon typ av humanoid alien med storhetsvansinne och hämndbegär.
En annan undran man kan ha: Vad föreslår titeln? Har den något att göra med maktrelationer eller solidaritet bortom alla, uh, gränser?
Jag vill inte gå in mer i detalj på vad som händer, för filmen kan vara sevärd för rätt publik – men mycket till filosofi har den inte. Det är en regelrätt skräckfilm i fantasystuk, även om den kommer (något förvirrat) förklädd till en liten arthouse-avstickare. Man kan, förstås, förnöja sig över att det görs något ”annorlunda” – till någon mån håller jag med. Ett problem är dock att det inte är hur annorlunda som helst – filmen dras med en krimstory som är väldigt förutsägbar, karaktärsmotivation som tagits från seriernas värld (till den mån den ens finns) och framför allt gott om kroppsrelaterat äckel-päckel lånat direkt från David Cronenbergs hjärna (tänk slemmiga grisfötter, döda foster, folk som äter mosade larver och döda ting inlåsta i brummande kylskåp och du förstår ungefär känslan). Tanken är att det ska vara unikt nu, eftersom det till någon mån har en skandinavisk prägel.
Visst, till någon mån. Gräns är ”till någon mån” en rätt bra film. Men den hade helt enkelt kunnat vara mycket bättre. Storyn hänger ihop men få detaljer förklarar exakt hur, och det finns inte mycket till djup vad gäller gestaltningen – då vill man gärna ha en film som väger upp detta med en visuell stil som kan ge filmen lite djup eller mystik. Detta var genidraget som Tomas Alfredson drog i Låt den rätte komma in, en film vars berättelse blev bra inte på grund av innehållet utan på grund av hur det framställdes.
Gräns är en film som verkar skrika efter en mer traditionell gotisk inramning, en jag är övertygad om hade fungerat oerhört väl – bland det läskigaste jag vet är vaggvisor som ”Byssan lull” och illustrationer av Elsa Beskow, och satt i modern kontext hade det kunnat bli fasansfullt effektivt.
Istället dras filmen med den här lite dassgrå cinema varite-estetiken – enstaka helbilder, handhållet, mycket närbilder – där händelser inte accentueras på ett eller ett annat sätt, och där skådespeleriet är antingen stämt i uttryckslös deadpan eller klumpig, desperat melodramatik fastän vi inte fått någon anledning till att känna in vare sig viskningarna eller ropen. Tempot är långsamt, så man vill gärna gräva ner sig i filmen, leta tematiska ledtrådar, umgås med dess idéer eller förstå känslan i karaktärerna. Men storyn är ju för tunn för en sådan utredning eller upplevelse, så filmen landar i ett frustrerande ingenmansland – inte riktigt tillräckligt ovanlig eller överraskande för att riktigt imponera på sinnena, och inte meningsfull nog som berättelse för att ge en mycket att tänka eller känna.
FREDRIK FYHR
GRÄNS
2018 Sverige, Danmark. 101 min. digital färgfilm – codex. DCP. 2.35:1. Regi: Ali Abbasi. Manus: Ali Abbasi, Isabella Eklöf, John Ajvide Lindqvist, efter novellen av Lindqvist. Producent: Nina Bisgaard, Peter Gustafsson, Petra Jönsson. Huvudsakliga skådespelare: Eva Melander, Eero Milonoff, Viktor Åkerblom, Matti Boustedt, Jörgen Thorsson, Andreas Kundler, Joakim Olsson. Foto: Nadim Carlsen. Klippning: Olivia Neergaard-Holm, Anders Skov. Musik: Martin Dirkov. Scenografi: Frida Hoas. Kostym: Elsa Fischer. Produktionsbolag: Meta Spark & Kärnfilm AB med stöd från SFI mfl. Svensk distributör: TriArt. Kategori: Inhemsk produktion, indie med brett stöd från bolag, fonder, stöd o dyl, genrefilm och mellanbred arthouse/auteur. Genre: Skräck, fantasy, inslag av krim och drama/melodram, romantik, toner av komedi och metafilm. Struktur: 3/5. Stil: EMS-MS. Premiär: 10 maj 2018 (Cannes). Svensk premiär: 31 augusti 2018.
Omdöme: Skräckberättelse i den klassiskt gotiska traditionen satt i modern kontext – en tillräckligt bra berättelse för att hålla ihop från början till slut, men oinspirerad regi gör så att styrkan i den förtas, ibland i oavsiktligt förvirrande passager, och varken intrigen eller karaktärsskildringen är stark nog att göra den anti-estetiska visuella stilen rättvisa.
Ett svar på ”Gräns”