The Big Lebowski (1998)

Jag antar att det var Pulp Fiction (1994) som väckte kioskdeckargenren till liv i slutet av 90-talet. Jargongen, atmosfären och snurrigheten från Raymond Chandler blev plötsligt hippt synkroniserad med erans popkultur. John Travolta i Get Shorty (1995), Tarantinos egna Jackie Brown (1997), Soderberghs Out of Sight (1998), till viss mån Paul Thomas Andersons Boogie Nights (1997) och Magnolia (1999). Andra halvan av 90-talet var fullt av filmer som myllrade.

Av någon anledning är det bröderna Coens The Big Lebowski (1998) som stått kvar, stoiskt som en staty omringad av tidevarvets kaotiska framåtrörelse. Det är mer än en ”fortfarande populär” film, den har överlevt som ett tidlöst kultobjekt, och Jeff Bridges oefterhärmlige lufs-hippie ”The Dude” är en ungefär lika vanlig stickersymbol som Che Guevara eller E.T.

När den kom var det inte många som gjorde så stort väsen av den – The Big Lebowski avfärdades som en märklig men förglömglig, mindre betydelsefull Coen-film. Efter Fargo (1996) var förväntningarna inget annat än skyhöga. Ingen tyckte att The Big Lebowski var en dålig film, men den synades kanske som en undanmanöver – en film som stora regissörer gör när de vill blanda bort korten lite, byta samtalsämne, köpa tid (Tarantino gjorde för övrigt något liknande med Jackie Brown, också en film som efteråt växt i anseende). Jag vet inte om de själva trodde att de skulle göra sin eventuellt mest älskade film.

Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det gick till att The Big Lebowski blev så älskad. Men jag vet varför jag inte vet. Det har att göra med hippie-astrologi – Sortilège i Inherent Vice (2014) skulle kalla mig, låt se, ”a barren pedant from the Galaxy of Square”, född på en annan planet än såväl Chandler som bröderna Coen. Jag ser tjusningen med ett liv i ”frihet”, men jag är också en sådan som använder citationstecken. Människorna i The Big Lebowski är inte mina människor, så jag kommer aldrig riktigt digga tugget, lika lite som de kommer riktigt orka med mitt snickesnack.

Liksom många Coen-filmer är The Big Lebowski också en film som på något sätt utmanar en att vara kritisk mot den – praktiskt taget alla deras filmer är tekniskt felfria, men det kan ju hända att man går in och börjar nosa efter en mening i dem, söka lite tematiska röda trådar, någon… grej liksom… något borde vara där, i mitten av alltihop. Men det finns nästan aldrig ”något” ”där”, annat än en axelryckning och frågan vad man egentligen letar efter. ”Livets mening eller? Take a chill pill.” Så kan man kalla dem pretentiösa, för att de vill att vi ska bry oss ändå – ingen gör ju en film för att de inte har något att säga, för då borde ingen stanna kvar och titta. Men gör man det så blir filmerna kvar ändå – ”aja, see ya.” Man kan inte vinna för det finns inget att spela om – det är bara filmer. Antar jag.

En sak är säkert och det är att det inte är storyn som man gillar med filmen – det är det nästan aldrig med Chandler, liksom det nästan aldrig är det i James Bond-filmer eller Marvel-äventyr. Chandler är snårig nog att ge sig på – vissa av hans böcker erkände han att han själv inte förstod handlingen i – men The Big Lebowski rör dessutom ihop noir-formulan med en kalifornisk beatnikfars, något i stil med Hunter S. Thompsons ”Fear and Loathing in Las Vegas”, och lägger ytterligare käppar i hjulet genom att rama in allt som en klassisk förväxlingskomedi á la bröderna Farrelly, med rutiner som går tillbaka till Shakespeare.

Så, visst, centralfiguren är den bowlingspelande lodisen ”The Dude” och han dras in i en komplicerad härva efter att ett par mysko skurkar misstagit honom för en rullstolsburen miljonär. Låt oss nu inte säga mer än så – en rad omständigheter följer, kort sagt, och de knyter ihop sig till krux som blir upplösta genom nya krux som till slut blandar ihop sig med de gamla kruxen, som nu verkar vara okej när allt kommer omkring för… livet, liksom.

Vi håller oss underhållna på vägen, det är poängen. Festligheter kommer från en mindre armé av minnesvärda knas-figurer som säger knasiga saker. De flesta är obstinata på ett eller annat sätt, och är fly förbannade över att de inte fått sin vilja igenom. Alla är på om något. Alla utom The Dude, som tar den ena dagen som den kommer och försöker att acceptera allt som händer honom genom en slags hemmagjord sunk-zen. Samhället omkring honom är bara en dekor – i första scenen går han runt i morgonrock på matbutiken och halsar i sig ett mjölkpaket – och livet levs i absolut nu, genom mötet med alla dessa viljestarka figurer i alla dessa omständigheter, hur de nu än ser ut. När något händer hajar han till och frågar sig själv om han upplever good vibes eller bad vibes. Resten får vara.

På en rent emotionell, subjektiv nivå tycker jag att The Big Lebowski är en putslustig film som till någon mån roar mig medan jag ser den – den växer inte i mina ögon förrän jag rent analytiskt börjar pussla ihop intrigen, som den är, och inser vilket under det är att den inte helt faller ihop i en outhärdlig, självfixerad röra. Vem som helst som kan göra en sådan här story rimlig är värd beröm, men att Coen-bröderna kan göra den här stormen av händelser och karaktären till något som är någorlunda begripligt, åtminstone medan det pågår, är genuint imponerande. Filmen i sig är kanske inte ”mer” än en rolig tripp, men man ska inte ta det för givet – nivån på allas prestationer, och noggrannheten med vilket manuset faktiskt framställt, plus energin och den samlade visionen i brödernas uttryck; sammantaget är det rena rama magitricket.

En hemlig ingrediens är de knasiga karaktärerna. Redan 1998 sa man att de var filmens ursäkt för att existera, men de visas inte upp på parad i en freakshow. De används snarare som centrala byggstenar för att filmen ska gå ihop. Vissa används för att hålla intrigen vid liv, som John Goodmans psykologiskt skadade Vietnam-veteran Som Aldrig Får Ha Fel (denna ofta citerade Travis Bickle-variant, som var en överdriven fantasifigur bara tills dess att Internet släppte fram de verkliga hemvärnsgalningarna ur sina bunkrar). Andra används för att saker inte ska balla ut helt, som Sam Elliotts vandrande främling, som inleder och avslutar filmen med en berättarröst – han är inte den första man tänker på, men hans medverkan är akut viktig för filmen. Tar man bort honom, men låter allt annat i filmen vara precis som det är, så skulle allt bara vara en odräglig röra. Istället är det Elliotts cowboy som definierar filmen som en förväxlingskomedi, han blir en Shakespereansk skald, och anledningen till att vi förstår vad vi faktiskt tittar på.

Men andra figurer är med i filmen av helt andra anledningar – John Turturros bowlar-nemesis Jesus till exempel. En oförglömlig figur för många, även om han knappt är med i filmen och de scener han har verkar inte ha någon större narrativ betydelse. Det är på en tematisk nivå han är viktig – den här filmen handlar inte om individer, trots att den är full av dem, utan om människan som ett kollektiv. Tar man bort bowlar-Jesus, eller alla andra galna utstickare, så sitter man bara och hänger med The Dude och hans kompisar och de är, i sig själva, inte intressanta.

Poängen är kanske snarare att världen är full av folk, att vi lever i ett kollektiv, och att vi måste göra det bästa för att hålla sams. The Dude fungerar som en hyllning till den lilla människan, de mer än 99 procenten, han som aldrig kommer ha pengar nog att definiera sitt liv exakt hur han vill (och hade han haft det skulle han plötsligt vara ett ufo, inte riktigt del av mänskligheten längre). Han som gör vad han kan av den svåra tillvaron, som onekligen är jobbig oavsett hur mycket karma man försöker hålla i balans. Man sitter liksom i skiten hur man än gör, så det gäller att försöka vara glad.