Idén är poetisk. Katie (Bella Thorne) är sjutton år och i sin ungdoms glada dagar… men de pågår utanför henne. Hon lever inomhus, eller om nätterna, eftersom hon lider av en sällsynt sjukdom – hon tål inte solens ljus. Minsta ljusstrimma kan skada henne allvarligt.
Denna sjukdom heter XP – den är sällsynt men finns i verkligheten, vilket eftertexterna är noga med att informera oss om. Mindre obskyra, men lika verkliga, är Twilight-filmerna. Det är ironiskt att Katie blivit kallad för vampyr när hon var liten – som en filmkaraktär i det långa ledet av filmkaraktärer är det vad hon mest påminner om.
Men nu är såklart Midnight Sun en gråtmild tonårsfilm, gjord för en publik som inte uppskattar för mycket ironi. Det är också en nyinspelning på en japansk film från 2006 – jag har inte sett den, den är tämligen obskyr, men jag har sett 1 Litre of Tears (2005), en annan japansk ”sjukdomsfilm” från samma era och jag slår mig i backen på att jag vet exakt vad för typ av film det är.
I japanska filmer handlar mycket om att acceptera världen och ödet utan ego. I de amerikanska versionerna är det alltid martyrskap och carpe diem som gäller. I japanska filmer är saker bara vad de är, men i de amerikanska filmerna måste de ”betyda” något. Den här berättelsen är vidöppen för en sådan amerikanisering – det finns något genialiskt i en tragedi som är oundviklig, som att vi alla ska dö; först är det smärtsamt, sedan följs det av omedelbar tröst. Vi är ledsna men mår bra – snyftarens geniala princip.
Katie är vår tjej – hon har rummet med alla tonårsmarkörer en scenograf anser lämpliga. Hon spelar gitarr på tågstationen om kvällarna. Hon stirrar ut genom fönstret och ser de andra barnen komma hem från skolan. Själv är hon förresten hemskolad av sin oavbrutet myshurtiga pappa (Rob Riggle). Det hela är en slags våt dröm för introverta. Katie har till och med en funky cool BFF i form av Morgan (Quinn Shephard) som jobbar på en glassbar.
Och, såklart, jag-har-älskat-honom-sedan-jag-var-tio-år-drömmen Charlie (Patrick Schwarzenegger). Oundvikligen måste hon nu följa med honom på tonårsäventyr i natten, obligatoriska fester med sådana där röda muggar, romantiskt prat under stjärnorna, en smyg-iväg-resa till storstaden – rockband, montage, och så Morgan som sticker in sitt huvud ibland för skojs skull. Ska Katie berätta för Charlie om sitt tillstånd? Såklart inte, vi behöver ju något att oroa oss över.
Midnight Sun hade faktiskt inte varit så pjåkig hade det inte varit för att den var så tråkigt regisserad – Katies nattliga äventyr borde ha en stämning av undergång, men filmen är platt rakt igenom; scen efter scen har regisserats utan några färgstarka idéer. Medan filmens glansiga ytlighet maskinellt rullar fram kan vi sjunka ner i frågor vi inte ska behöva ställa – som det här med att Katie är inomhus hela livet men först nu börjar lämna huset. Tydligen ska hennes pappa vara överbeskyddande, men filmen bemödar sig aldrig med att gå djupare in på några detaljer. Man har tänkt sig en McDonald’s-reklam i långfilmsformat och det är ungefär vad man gjort.
Skådespelarna ska inte klandras – de gör vad de kan. Problemet är att de inte fått några instruktioner. Bella Thorne har varit bra (The DUFF) och Rob Riggle är en bra komediskådespelare. Att se honom som ”schyssta pappan”, särskilt i roller som kräver mer oironiska känsloyttringar, är som att titta på en glassbil i november. Det passar inte in, helt enkelt.
Filmens vandrande ”uncanney valley” är dock tveklöst Patrick Schwarzenegger, som är son till Gissa Vem. Det må vara ytliga kommentarer jag har att ge här, men han har verkligen ärvt sin pappas röst och omisskännliga käkparti, samtidigt som han försöker passera som någon slags pojkbandsdeltagare från mellanvästern. Då och då halkar han in i den österrikiska entusiasmen – ”Kedji, Kejdi, yez yez!” – och ibland utmanar han en att inte le åt repliker som ”It’s payback time!”
Men han är verkligen sympatisk, liksom alla andra i filmen. Det finns en gräns för hur mycket mjuk akustisk gitarrmusik och stjärnskådning man kan se innan ens murar rämnar – lagom till de sista tjugo minuterna eller så, som är en slags tårdryparfiesta där den ena överentusiastiskt absurda idén efter den andra flyger förbi.
Tja, vad kan man säga. Precis som sockerfyllda flingor inte behöver vara nyttiga för att vara en tillfredsställande frukost så behöver inte tonårsfilmer av det här slaget vara bra för att tillfredsställa sin publik. De skulle nog inte göra dem såhär öppet annars. Man kan säga att Midnight Sun inte är dålig och därför inte så pjåkig. Snällare än så går det inte att vara.
FREDRIK FYHR
2018 USA 91 min. digital färgfilm – Redcode RAW 6K, DI, DCP. 2.39:1. Regi: Scott Speer. Manus: Eric Kirsten efter Kenji Bandos originalmanus till filmen Tayô no uta. Producent: Jen Gatien, John Rickard, Zack Schiller. Huvudsakliga skådespelare: Bella Thorne, Patrick Schwarzenegger, Rob Riggle, Quinn Shephard, Ken Tremblett, Suleka Mathew, Jenn Griffin, Nicholas Coombe, Tiera Skovbye, Norm Misura, Austin Obiajunwa, Alex Pangburn, Guy Christie, Paul McGillion, Donny Lucas, Jerome Yoo, Kenneth Tynan, Ava Dewhurst, Audrey Smallman, Jaeda Lily Miller, Ray Boulay. Foto: Karsten Gopinath. Klippning: Michelle Harrison, Tia Nolan. Musik: Ethan Dorr, Morgan Dorr, Nate Walcott. Scenografi: Eric Fraser, Laurel Bergman. Produktionsbolag: Boies/Schiller Film Group, Wrigley Pictures. Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden). Kategori: Bred mainstreamproduktion, mellanbudget. Genre: Drama, tonårsfilm, snyftare, sjukdomsfilm. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 22 mars 2018 (Tyskland, Italien, Kuwait, Libanon, Ryssland). Svensk premiär: 30 mars 2018.
Omdöme: Tonårsfilm i produktionsledsstuk – OK manus, hantverk och skådespeleri men ingetdera har mycket till karaktär – sinkas därefter på ett avgörande sätt av opersonlig regi.