För den som inte läst filmvetenskap är Belägringen kanske en konstig film att ”fira” tjugoårsjubileum för – det är rimligt om få minns den, eller ens hört talas om den. När den kom, och gick, var den bara en dussinfilm i mängden. Så hade den förblivit hade det inte varit för attacken mot World Trade Center september 2001. Belägringen är nämligen en politisk thriller som handlar om islamistiska terrordåd mitt i New York – och även om det inte hörde till ovanligheterna att svartmålade araber fick agera skurkar i Hollywood-filmer så var Belägringen i många avseenden kusligt träffsäker. 1998 var det knappt någon som märkte av den, men tre år senare rusade den upp i videointäkter. Här hade vi en film som… visste vad den talade om? Eller som bara råkade sia sant?
Det har gått ungefär tio år sedan jag läste filmvetenskap, men filmen var åtminstone då poppis i akademiska kretsar, eftersom den var en utmärkt konversationsstartare på ämnet film och verklighet. Jag var inte säker på om jag skulle komma att skriva om filmen nu – för jag har aldrig erinrat mig den som speciellt bra – men jag såg om den för säkerhets skull och blev… ställd.
Det visar sig nämligen att Belägringen fortsätter att vara profetisk, och kanske den kommer att fortsätta vara det. Intrigen går nämligen inte bara ut på att FBI-agenten Denzel Washington jagar skurkar – filmen målar upp ett scenario där New York sätts under militärt styre, för att motverka terrorhotet, varpå en stoisk general (spelad av Bruce Willis) tycks få storhetsvansinne och överväger att bli enväldig ledare över hela staden. Visionen är den av New York som en bananrepublik, och den militära makten är ett lika stort hot som terroristerna. Det dröjer inte länge förrän militären begår humanitära övertramp, jagar ikapp alla muslimer i hela staden och placerar dem i karantän, inburade och frånskilda från sina familjer.
Vad ska man säga? Hade jag sett Belägringen för en månad sedan kanske inte haft samma reaktion, förvisso, men ändå… efter 9/11 var filmen en profetia om Afghanistan, Irak och Abu Ghurayb och Guantanamo. I Trump-eran står den som en deprimerande vision för hela den amerikanska statsapparaten – en där humanitära rättigheter slutar gälla, en där alla är Den Andre, en där slaveri och fångenskap tycks sitta i nationens blod. Idag är det flyktingar som skiljs från sina nära och kära – för några hundra år sedan var det afrikanska slavar, och i begynnelsen indianer. Det kan bli muslimer när som helst – ett faktum som denna märkliga film från 1998 inser.
Samtidigt är den, som man brukar säga, ”problematisk”. Dess bild av militären är lika onyanserad och ytlig som dess bild av muslimer och islamism (filmen identifierar aldrig skillnaden) och är på så sätt inte överraskande. Dess klumpiga försök att inte trampa någon på tårna matchas av hur klumpigt den tar sig igenom sin intrig, som är ett sådant där nät av omständigheter från Clancy/Le Carré-skolan. Vår hjälte, Anthony Hubbard (Washington) är mestadels allvarlig och sammanbiten medan han tar emot meddelanden och samtal som får honom att kuta mot någon viktig mötesplats, innan någon annan information vänder upp och ner på spelplanen igen.
I första delen av filmen jagar han den islamistiska cell som lägger bomber i bussar och kör in skåpvagnar i skyskrapor. Det var rätt svårsmält ”underhållning” redan 1998, efter Oklahomabombaren och den första World Trade Center-bomben 1993, men efter 2001 är ”spänningen” helt retroaktiv. Varje etableringsbild som visar de två tornen – och det finns flera stycken – påminner oss om terrorhotet på ett sätt som filmen tekniskt sett inte menade… samtidigt har historien gett filmens intrig den angelägenhet, liksom bevisat den.
Det är ingen slump att filmens idé kom från Lawrence Wright, som var med och skrev manuset; en journalist och författare som fick Pulitzerpriset år 2006 för sin fackbok ”The Looming Tower”, om Al-Qaedas väg till World Trade Center. Filmens stora konflikt ligger i hur den å ena sidan presenterar sig själv, och hur den å andra sidan bygger på Wrights expertis. Det finns en kännbarhet i Hubbards första insikter – när han tror att terroristerna går att förhandla med, i klassiskt Hollywood-stuk. När det visar sig att islamisterna inte vill ha pengar, utan enbart vill sprida död och förödelse, blir han på alerten på ett helt annat sätt.
Hans jakt på terrorcellerna – som kan vara hur många som helst – går via flera ledtrådar, SWAT-attacker, oproblematiskt (?) integritetskränkande högteknologisk övervakning och flera jakter mot klockan. Hans partner Frank spelas av Tony Shalhoub, som tilldelas den ärade platsen som ”den gode araben”, så att ingen ska tro att filmen är islamofobisk. Hans främsta hjälp kommer från Elise Kraft (Annette Bening), en spion med CIA-kopplingar som arbetat i Palestina under flera år, både professionellt och romantiskt (”they seduce you with their misery” konstaterar hon vid ett tillfälle). I en bättre film hade karaktärernas relationer varit lite mer dynamiska, men i händerna på hantverksmässige Edward Zwick blir de snäppet mer röriga än de skulle behöva vara, och man behöver ibland anstränga sig för att hänga med… och då inse att skådespelarna är bättre än karaktärerna de har att spela.
Redan innan premiären väckte Belägringen stort motstånd från muslimska rörelser i USA, vars protester blev ännu större när de sett filmen. Det ansågs att muslimsk kultur svartmålades som barbarisk och att fokuset på terrorism gjorde filmen fundamentalt islamofobisk. Zwick försvarade sig med att det just var sådana fördomar som filmen handlade om, och att även generaler och myndighetsmänniskor tillhörde filmens skurkar.
Tittar man på filmens handling så har han förstås rätt, men, som de säger i Star Wars, ”använd dina känslor, för det är något här som inte stämmer”. Bilder kan sällan översättas till logik, och vi reagerar på dem på ett sätt som går bortom förnuft och argumentation. Om jag säger till dig att ljuset är grönt, men visar dig en röd signal och ber dig skriva ”jag går över gatan” på ett papper skulle du tveka. Det vi ser i Belägringen är muslimer som förövare, krutögda galningar som äter pizza och tittar på TV när de inte mördar oskyldiga människor, eller muslimer som offer, torterade av militären på sätt som praktiskt taget ger oss ritningarna till till Abu Ghraib och Guantanamo. Till sist ser vi också muslimer som protestanter, arga män och kvinnor i protesttåg. Dessa bilder kan inte tvingas in i en viss kontext – de utstrålar negativitet, hot och turbulens, och den negativiteten är vad vi lämnas med. Den enda gång som en muslim filmas i ett ”positivt” ljus är när Elise ligger med sin informant Samir (Sami Bouajila) – då är han naken, nästan från topp till tå i bild, erotiserad och exotifierad som en lustpojke i Rommarriket.
Det är också på grund av bildernas potens över deras tilltänkta betydelser som Belägringen fortsätter att trigga beröringspunkter in i vår tid – jag tänker nu på sekvenserna där muslimer hålls fångna i stora burar, på order av Bruce Willis’ utspårade general (som, om filmen hade varit rättvis, hade speglats i ett ännu mer osympatiskt ljus). 1998 omnämnde kritiker dessa scener som en intressant ”fantasi”, men idag är de lika närvarande som allt annat i filmen. Handlingen matchar inte verkligheten, på samma sätt som inga terrorceller i New York någonsin kommit att sprida någon terrorvåg genom staden, men bilden är starkare än kontexten, bilden överskuggar tanken med den. Så fungerar alla bilder, och ser man Belägringen så måste man ljuga för sina synapser för att förneka det.
Å andra sidan kan jag inte säga att Belägringen är en film att rekommendera. Det är en dyster och olustig film som har en övertro på sin politiska och moraliska analys (som egentligen är ruskigt svag). Det är också ett exempel på den typ av ”underhållning” som gör misstaget att tro att verkligt allvarliga saker gör underhållningen viktigare – och då har jag inte ens nämnt alla klichéer, förutsägbara emotionella grepp och melodramatiska dialoger den lever på. Det som gör att den blir snäppet mer sevärd än medioker är just scenariot det målar upp – lika delar fantasirikt och verklighetstroget. För varje år som går – tyvärr och till min stora förvåning – tycks den bli mer fascinerande; en unik spegling av samtiden, dåtiden, framtiden. En vision av ett Amerika som nu och för alltid bara kan definieras av paranoia och våld – mot ”det egna folket” såväl som mot ”de andra”.
Kanske det är svårt att se skillnad i ett land där alla, trots allt, är immigranter. Man brukar säga att det är det okända man är rädd för – men det är inte det okända man hatar. Tvärtom – för att hata något måste man känna igen det man hatar, och de saker man känner igen är de saker som tillhör en själv. Precis som en bild så är den negativa känslan instinktiv, ologisk, direkt – det är något som ligger och gror där inuti en själv. Kanske det är känslan av att man inte riktigt är värd allt det man fått, eller att man borde fått mer. Och eftersom man inte vågar se sin skam i spegeln ser man den i någon annan istället, och pekar på den andre, anklagar den för det man själv känner, låter den andre bli ett offer för ens egen skräck. Även om Belägringen tekniskt sett saknar mycket för att bli en bra film på riktigt, så belyser den detta dödläge bättre än många filmer jag sett.
FREDRIK FYHR
Belägringen är del av 2018 års retrospektivserie.
BELÄGRINGEN
The Siege. 1998 USA 116 min. färgfilm 35mm 2.35:1. Regi: Edward Zwick. Manus: Lawrence Wright, Menno Meyjes, Edward Zwick. Producent: Lynda Obst, Edward Zwick. Huvudsakliga skådespelare: Denzel Washington, Annette Bening, Bruce Willis, Tony Shalhoub, Sami Bouajila, Ahmed Ben Larby, Mosleh Mohamed, Lianna Pai, Mark Valley, Jack Gwaltney, David Porval, Lance Reddick, Jeremy Knaster, William Hill, Aasif Mandvi, Frank DiElsi, Wood Harris, Ellen Bethea, David Costabile, Glenn Kessler, Jeffrey Waid, Joseph Hodge, Joey Naber, Said Faraj, Ali Afshar, Jacqueline Antaramian, Helmi Kassim, Ghoulam R. Rasoully, Chip Zien, Hany Kamal, Jimmie Ray Weeks, Will Lyman, Victor Slezak, Ray Godshall, Amro Salama. Foto: Roger Deakins. Klippning: Steven Rosenblum. Musik: Graeme Revell. Scenografi: Lilly Kilvert. Kostym: Ann Roth. Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Lynda Obst Productions, The Bedford Falls Company. Svensk distributör: AB Fox Film (35mm, 1998), SF (DVD, 2000). Kategori: Studioproduktion via privata produktionsbolag. Genre: Thriller, politisk thriller, inslag av krigsfilm, drama/melodram, action, toner av romantik, polisprocedur/deckare. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 6 november 1998 (USA). Svensk premiär: 15 januari 1999.
Omdöme: Hantverksmässig thriller som inte lyckas göra rättvisa av sina allvarliga ämnen eller sin relativt komplexa intrig, men tillräckligt välgjord för att skapa en flytande framåtrörelse; ett fascinerande scenario med många beröringspunkter, och hängivna skådespelare, hjälper också, även om filmen på det stora hela har en tom, uppblåst karaktär.