Brad’s Status är den typ av film som inte blir filmen den vill bli, bland annat för att den inte riktigt orkar. Den handlar om en uttråkad, medelålders man som inte har något att klaga på men som finner sig naggad av tanken på otillräcklighet ändå. Till saken hör att hans son ska börja på college, och att han vill hjälpa honom komma in på Harvard. Till saken hör även att han är den i det gamla gänget – ett slags Brat Pack som nu lever som enprocentare (i diverse cameos spelade av Michael Sheen, Jemaine Clement och Luke Wilson)… ja, alla utom Brad (Stiller) då, som bara har en stadig karriär och en trygg ekonomi. Men kanske att någon av hans gamla kompisar kan hjälpa sonen att komma in på Harvard (han hade fått en ansökan godkänd, men han missade datumet för intervjun, så, tja, alla regler är tillåtna).
Brads son (Austin Abrams) är lite lealös och verkar lika försvarslös som oförberedd på framtiden som är på väg för honom. Medan de turnerar runt på jakt efter en biljett till Harvard så faller filmen gärna ner i Stillers berättarröst, som med ludd i naveln ställer retoriska frågor om ”vart allt tog vägen” och ”tiden går så fort”, och liknande.
Många kommer oundvikligen uppfatta det här som smörigt och outhärdligt, men man får se filmen man har framför ögonen. Brad’s Status är en film som vågar vara vad den vill, och den har ingen smart ironi eller sociopolitisk medvetenhet att stoltsera med. Poängen med filmen är kanske just det att det inte finns någon topp att nå till, och att man måste vara nöjd i sig själv oavsett vem eller vart i livet man är, vad man har och inte har.
Problemet som inte riktigt kan önskas bort är berättigandet – det verkar som att Stiller tar sin huvudperson på mjältsjukt allvar, men för en åskådare är det svårt att veta till vilken grad man ska ömka för honom. Vid ett tillfälle påpekas det hur lite anledningar han har att gnälla över sitt liv, varpå han hundögt säger att det är ”mina känslor” (tydligen utan ironi). Han får svaret, också högst rimligt, att han inte kan förvänta sig att någon ska tycka synd om honom.
Frågan är ju då varför filmen ens gjorts. Stiller har tydligen inflytande nog att få filmen gjord, trots att ingen oetablerad indiefilmare någonsin skulle få en så här tunn film av banan – inte heller skulle de få för sig det heller, eftersom unga hungriga filmare tenderar att vilja spränga sig fram med filmer som verkligen angår dem, som har något att säga, som slår underifrån.
Stillers ”oberoende” film är motsatsen – en film som inte har något att ge oss, mer än den halvmanifesterade ångesten hos en person som egentligen har det bra. Det är inte en film som skulle kunna existera om den inte redan föregicks av tjugo andra, framgångsrika Stiller-komedier. Ingen skulle kunna förklara Brad’s Status, utan att förklara att Stiller har huvudrollen. Alla utom han känner att filmen inte har en anledning att finnas.
Det är därför den mest osympatiskt sympatiska film man kan tänka sig – den har hjärta och själ, och vågar visa sig själv som filmen den vill vara, men det är så lite att den ramlar rakt ner i ett ingenmansland av glömska för oss. Konstigt nog verkar det vara exakt där den vill vara.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Brad’s Status”