Jag såg Efter stormen sommaren 2017 men recenserade den aldrig, eftersom jag hade en slags semester vid tillfället. Det är lite irriterande, eftersom jag ju nyligen recenserat Hirozaku Kore-edas senaste film Tredje mordet och dessförinnan Systrarna, som han gjorde innan Efter stormen. I början av sin karriär var Kore-eda en djärv och väldigt överraskande regissör, med udda filmer som Efter livet (1998), som iscensätter väntrummet hos Sankte Per (typ), och Distance (2001), om anhöriga till offren av en självmordskult. De följdes av en serie fantastiska, Ozu-inspirerade melodramer – som Barnen som inte fanns (2004), Still Walking (2018) och Sådan far, sådan son (2013). Kore-edas senaste filmer är dock mindre ambitiösa och lite mer meckiga. Som jag skrev i min recension av Tredje mordet så verkar det som att han försöker få något gjort genom att använda sig av mer kommersiella pitchar och genrer. Redan Systrarna och Sådan far, sådan son är ganska skyldiga till detta – de har handlingar vars krux kan förklaras i en mening – men Efter stormen går det precis lite över gränsen.
Det är fortfarande, ska jag skynda att tillägga, en fantastisk liten film om man jämför med det mesta annat som görs idag – men när jag erinrar mig filmen, och ser över de anteckningar jag gjorde 2017, ser jag tydligare ett mönster som verkar föreslå att Kore-eda försöker leka med publikfrieri. Efter stormen handlar dels om en man som försöker samsas med sin ex-fru, medan han försöker få ihop pengarna till underhållet – mellan dem finns deras lille pojke, och de gör sitt bästa för att han ska ha det så bra som möjligt. Å ena sidan, i Kore-edas händer blir detta oundvikligen ett finstämt och nyanserat drama om vuxna människor med verkliga problem i den riktiga världen. Å andra sidan är det inte bara sentimentalt utan medvetet gullegulligt – dessutom är mannen en privatdetektiv, vilket gör att Kore-eda kan leka med en till populär genremiljö (även om filmen inte är en deckare så har huvudpersonen en luggsliten och till någon mån noir-besläktad underdogcharm).
Det följande är de anteckningar jag skrev jag när jag sett filmen:
Jag förstår att Kore-eda är den typ av filmskapare som gör en film och sedan en till och sedan en till… men jag hoppas att han inte når det Peter och vargen-läge som Woody Allen sedan länge varit i. Efter stormen är en fin film, och jag hade varit mycket imponerad om den kommit från en okänd eller yngre regissör, men allt som allt är det en ganska lättviktig och idealistisk film, nästan en feel-good, när den kanske borde vara mer realistisk eller autentisk.
Mot slutet hittar filmen ett sätt att föreslå, på ett mer subtilt sätt, vad den varit ute efter. Men man väntar hela filmen på att den sista noten ska slås, och tonen kommer inte förrän filmens allra sista ögonblick. Jag har inget emot att titta på vackra bildkompositioner och storartade skådespelare som framför en subtil melodram – det är väldigt stimulerande både för ögat och sinnet – men Kore-eda kan vara så mycket mer dynamisk i varje liten detalj av varje liten scen.
Jag tyckte att hans förra film, Systrarna, var ett steg neråt för honom men även om Efter stormen inte är mycket sämre rent tekniskt så är den mycket mindre ambitiös än ens den. Generellt sett är det också en mycket bredare och mindre skulpterad film än man någonsin hade kunnat tro att Kore-eda skulla tillåta sig själv att komma undan med.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Efter stormen”