Alien Domicile 
Atlantic Rim: Resurrection
Awaken the Shadowman 
Deep Blue Sea 2
District C-11 
Det var åtta månader sedan det begicks outlet-onsdag på sidan – tanken har varit att medvetet lägga kategorin på is ett tag (för tillfället har jag för mycket att göra för att studera skräp) men för att inte helt zona ut den så ska den få göra ett gästspel igen.
Jag kan ta tillfället i akt att påpeka att tanken med den här kategorin inte är att skratta åt dåliga filmer, även om det kan verka så. Vissa vill se dåliga filmer för att de vet att de är dåliga, så att de kan titta på dem och känna sig överlägsna. Sådant avskyr jag, och jag skulle aldrig skriva om en film med den ingången, men jag erkänner att det är en viss balansgång ibland. Perspektivet man inte ska glömma bort är helt enkelt det kreativa – de värsta filmerna är de som krängs cyniskt, utan någon synbar kreativ vilja. Det går inte att skratta åt så ondskefulla produkter – de är enbart döda ting. Det som lockar till skratt är tyvärr filmer där man kan se hur någon tänkt på ett visst sätt – men jag vill tro att jag inte hånar tanken, utan ser det positiva i ett misslyckande. Film är ju trots allt bara på låtsas.
Därutöver finns det mellangrader i helvetet, där filmer har idéer… eller något liknande. Entré Alien Domicile, uppenbart uppkastad på VOD-sidor så att folk ska få för sig att det är en Alien-film.
Det är det nu inte. Vad det istället är är en sådan där film där ingen riktigt kommit på vad filmen ska handla om, så filmen gör en massa ingenting hur mycket som helst. Filmen ”handlar”, då, om ett par figurer som vaknar i ett rum och försöker förstå vart de är – de vet ibland, ibland inte, att de är offer för ett experiment som pågår i Area 51. Hur de kan veta eller inte veta? Jo, det beror nämligen på att de vaknar flera gånger. Detta är ett praktiskt sätt för en filmskapare som inte har något vidare bra sinne för intrigbygge – så länge alla vaknar om och om igen så kan ju filmen hela tiden börja om, och på så sätt behövs ingen intrig.
Olika figurer har olika flashbacks – eller flash-somewheres – och flera av dem lunkar runt i korridorer där 20-talsmusik á la The Shining hörs plinka ”hotfullt” i någon gäckande närhet. Av någon anledning börjar filmen med ett citat från Darwins ”Om arternas uppkomst”. Slutet plagierar Christopher Nolans Interstellar helt utan förvarning.
Ja, nä, filmen verkar faktiskt hitta på vad den ska handla om medan den pågår – såvitt jag kan se, i alla fall. Kanske jag läst för lite sci-fi. Hur det nu än är så blir man inte klokare på något mer än att karaktärerna onekligen blir utsatta för något slags experiment, och att ett monster lurar… inte för att vi någonsin får se det. Nä, ett par figurer med skinande ögon i svarta kroppstrumpor mot slutet räknas inte.
Med tanke på budgeten – som verkligen är extremt låg, men det vet du redan – så har filmen lite tekniskt svett, och man märker att någon regisserat skådespelarna åt något håll, åtminstone lite grann… men vi tittar på folk som vaknar hela tiden, som om filmen har svårt att hålla sig själv vaken, och när de vaknat så tjafsar de med varandra, och när de inte tjafsar så hänger de omkring i Area 51 (som bara är en bunker) och har vi tur så attackerar kroppstrumpe-varelserna. Det är inte mycket vi faktiskt tittar på här.
Som sagt finns det dock lite filmskaparkärlek någonstans i Alien Domicile, och jag vet inte riktigt om samma sak kan sägas om Asylums Atlantic Rim: Resurrection. Ja, gamla goda Asylum, som är på en Marvel-nivå av trofasthet vad gäller deras förmåga att kränga ut precis samma typ av film om och om igen till en lojal fanbase – jo, det ökända skräpbolaget har faktiskt riktiga fans nuförtiden, och som jag förstår de har de liksom lagt ner ironin nu och accepterat skräp som legitimt kul. Dessa människor anser att vissa Asylum-filmer är bättre än andra. Det fascinerar mig.
Tragiskt nog har jag inte sett den första Atlantic Rim – som jag misstänker kom samtidigt som Pacific Rim, liksom denna kommer samtidigt som den filmens uppföljare. Jag kan alltså inte säga om detta är en, um, förbättring. (Som sagt, vem vet!) Vi får dock en generös flashback i början av filmen och såvitt jag kan se händer samma saker i tvåan som i ettan. Vi har någon slags tillbakalutad hackersnubbe med douche-chill-varningar som är ute och joggar när det ringer i hans mobil – sorry bro, men det har dykt upp ett nytt monster i stan, liksom. Han får militäreskort till ”basen” där han måste leda ett stridsgäng in i strid via stora robotdräkter – naturligtvis manifesterade i CGI som ser värre ut än något som gjordes för 25 år sedan. Världens räddning hänger på ett halvt dussin soldater, tydligen. I övrigt har han en kompis som spenderar hela filmen på en båt där han pratar i sin mobil. Han säger konstant att han är på väg in till land men han kommer aldrig fram.
Innan monsterbashen går av stapeln är det hackersnubbens skyldighet att tjurigt muppa runt och säga att ingen är redo för den stora fighten – även om soldaterna har snott all sin jargong från Aliens (1986). Sedan håller han på och tjafsar en massa om att ”koderna” är fel, och att systemet har ”lagg”… det här betyder egentligen ingenting alls för filmen, men något slags nånting måste ju stå på den där grejen man kallar för manus.
Du har rätt! Det finns absolut ingenting att säga om den här filmen – man får återvända till den kritiskt döda kommentaren: Det är vad det är, helt enkelt. Den låga ambitionsnivån kan beskrivas genom filmens sista repliker – spoiler alert! – där filmen avslöjar ”mysteriet” som är vad hans mellaninitial J står för. ”Jag berättar det för dig om jag klarar mig härifrån levande” har han lovat filmens G.I Jane-tjej, som pliktskyldigt påminner honom om saken innan eftertexterna. ”James” säger han då, innan hon påpekar att hon är glad att han inte är död.
James? Men… vart är skämtet? Jag vet att Atlantic Rim 2 inte behöver vara bra… men det är väl bara en mänsklig instinkt att vilja ha någonting.
Jag känner mig lite skyldig som slänger in Awaken the Shadowman i det här gänget – hade du sett filmen utan att se de andra så hade du visserligen tyckt att det var världens sämsta film, kanske, men den är faktiskt mycket bättre än de jag tidigare nämnt. Betyget här är lite godtyckligt – 1.5 stjärnor är egentligen alldeles för högt, men 1 är precis för hårt. I verkligheten borde den få 1.3 stjärnor… eller en stjärna och lite rymdstoft.
Med tanke på filmens budget, och faktumet att jag inte kan se någon anledning till varför de inblandade ens bemödat sig med att göra filmen, så är den inte helt sopig. Titeln hänvisar förstås till en ripoff av Slenderman – vem det är kan du googla – och det är ingen överraskning att resten av filmen är ett derivat, i det här fallet en Rosemary’s Baby-spinoff med inspiration från vad jag tror är TV-spelsserien ”Silent Hill”.
Storyn involverar två bröder som åker till en ruckelstad ute i ingenstans för att hitta sin försvunna mamma – de få människor de träffar är konstiga, och Du Kan Inte Tro Vad Som Händer Sedan… fast jo, om du gissar några gånger får du nog rätt. Det är å andra sidan svårt att gissa, för så värst mycket är det inte. Tänk övernaturligt väsen, tänk sekt, tänk Body Snatchers, och Bob är din farbror.
Medan Alien Domicile hade en story utan intrig så har denna film en intrig utan story – karaktärerna gör ditt och de gör datt och de pratar en del om vad för ditt och datt de gjort, men vad allt handlar om hänger och dinglar i osynliga trådar. På tal om trådar finns det ett par, och det verkar gång på gång som att karaktärerna ska komma till något slags storartat framsteg… men så lunkar filmen på med utfyllnadsdialoger och stendöd melodramatik från gamla TV-såpor.
Tekniskt sett är filmen dock inte helt opjåkig. Regin är relativt stark, fotot har några blygsamma kvalitéer och även om skådespeleriet är totalt amatörmässigt så har det hjärta – dessa saker ska inte tas för givet, och till en viss grad uppskattar jag att man åtminstone ansträngt sig lite för att saker ska se så snygga ut som möjligt. Tyvärr berättas ingen berättelse, och det finns ingen anledning att se filmen.
Då är det ju lättare att bara sno en annan film, som vi alla vet. Deep Blue Sea 2 är förstås ett praktexempel – den kommer direkt från Warners hemvideolinje (jo, en sådan verkar faktiskt finnas fortfarande) – och jag måste erkänna att jag tillät mig det idiotiska infallet att få förväntningar på filmen. Renny Harlins original är kanske inte ett mästerverk, men som jag tidigare nämnt så håller jag filmen högt som ett oskyldigt guilty pleasure.
Tyvärr är Deep Blue Sea 2 en till stendöd film som snor den första filmens intrig och gör en c-version av vad som redan från början i själ och hjärta var en b-film. Första scenen innefattar en duo sydafrikanska rovfiskare som skriker mycket – även innan de blir hajmat – som om ingen sagt bryt eller vet hur man klipper en scen. Därefter kommer hajarna i en konstig triangulär formation, ungefär som flyttfåglar under vattnet (man ser det på fenorna förstås) vilket jag tror är helt omöjligt, eftersom alla de där hajarna rimligen borde krocka i varandra. Är det väldigt, väldigt smala hajar?
Jo! Förtexterna är minnesvärda, det ska jag inte glömma. Här tror filmen att den plötsligt är en Bondfilm med en dramatisk titellåt och undervattensfoto med en simmande kvinnodykare, lite pittoreska maneter och rockor och förstås en och annan haj. Kul.
Resten av filmen är absolut trögast tänkbara katastroffilm med en generisk gung ho-hjälte, en forskare med storhetsvansinne och en kvinna som inte kan dra upp sin våtdräkt hela vägen eftersom hon måste lufta sin urringning.
Den kanske mest intressanta – och absolut sämsta – filmen vi har att avhandla här är District C-11, en vedervärdigt kass film som jag redan från början måste varna folk för. Jag menar på allvar. Tekniskt sett är filmen så amatörmässig att du skulle kunna göra en bättre film själv – ljudupptagningen är burkig som om allt var inspelat på 8mm, vid ett tillfälle kan man höra någon mumla utanför bild och (jag skojar inte!) vid ett tillfälle kommer en massa mobiltelefonbrus in på ljudspåret! Skådespeleriet är också något av det värsta jag sett i någon film någonstans – närapå alla inblandade verkar vara helt vanliga tjommar som gått med på att göra så gott de kan med repliker som åtminstone två personer läser innantill från manuset utanför bild.
Men! Under den totala anti-cinematiska dyngan som är filmen så har filmen en idé som är rätt smart – även om jag gissar att den kanske är snodd någonstans ifrån den också. Den utspelar sig hursomhelst i en framtidsvärld där korruption och maffiametoder tagit över världen; politiker är skurkar, bokstavligt talat, så de som vill göra karriär i politikens värld måste arbeta för direkt kriminella personer. I den bästa av världar hade detta kunnat leda till en intressant vision av en värld med helt upp- och nervända maktstrukturer.
Storymässigt finns det också någon slags hook – huvudpersonen är en polis vars blivande svåger jobbar för en skurk som äger hela stan, vilket eventuellt skulle kunna leda till någon slags dramatik medan polisen och hans partner ger sig på skurkarna. De här konflikterna sker runt det berömda 40-minutersstrecket då peripetin slår in – även i en film så usel som denna. För att förstå vad som händer en åskådare när den ser en sådan här film så måste man använda sig av Kübler-Ross’ berömda femstegsteori över sorgearbete. Man börjar alltid med att förneka att filmen har några som helst kvalitéer och häromkring börjar man istället förhandla med den – jo, men kanske det finns något här.
Sedan följer depressionen och vreden som på posten – för naturligtvis kan filmen inte sluta vara usel eller värdelöst gjord, det är ju helt enkelt vad den är. Allt och allt och ännu mera allt av filmen är amatörskräp – inklusive ett slut som försöker vara coolt men som går emot allt som hänt fram tills dess. Filmen är åtminstone slut sen och man kan nå acceptans – det vill säga, om man kan acceptera att en så här dålig film finns.
Filmen har dock som sagt en intressant lärdom: Att en film kan referera till sin samtid betyder absolut ingenting. Den här filmen har en borgmästare som är en mycket medvetet slemmig Donald Trump-figur som skäller på journalister och sprider fake news så titta där, den är ”medveten” om sin ”samtid”! Märkligt nog har jag en känsla av att District C-11 inte kommer att få något beröm för detta – faktum är att vem som helst istället skulle kalla det för ett billigt exploitationgrepp. Vilket det förstås är. Men ändå, det är märkligt hur de där sakerna fungerar.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Outlet-Onsdag#22”