Avengers: Infinity War känns som att titta på en demonstration av kapitalistisk gravitation – den lyfter så högt den kan, på jakt efter ärlig och kompromisslös dramatik, men till slut måste den dras ner på jorden igen, eftersom den är rädd för att skydda sina intressen. Redan från första början har Marvels cinematiska universum haft problemet att deras hjältar är osårbara varumärken som inte kan skadas på riktigt och verkligen inte dö. Infinity War visar att den regeln gäller även när den bryts. En MCU-film har ingen väg som leder ut, ut till ljuset under vilket riktiga filmer lever och har sig. Marvels hjältar är dömda att alltid finnas. Om hela Guardians of the Galaxy utplånades av en kosmisk laserstråle så skulle det bli väldigt tomt i nästa Guardians of the Galaxy-film.
I den nya Avengers-filmen står hela universum på spel – den här gången ”på riktigt”. Skurken är ett jättestort rymdtroll – igen – men den här gången ”på riktigt”. Han har krafter nu, det är ”på allvar”. Det som händer nu händer ”verkligen” (varför hände det inte från början?) Thanos, som det stora rymdtrollet heter, har en handske och på den kan han samla ihop diverse rymdstenar (återigen, det är McGuffins men ”på riktigt”… liksom Super-Mega-McGuffins!) och med dem kan han styra över universum med ett fingerknäpp – återigen, det är ”allvar” nu!
Naturligtvis består filmen till 80% av strider gjorda i 3D-anpassad rotoskop-stil – men det är ju ”på riktigt” nu, så… då är det… bättre? Eller ännu bättre än förra gången?
Liksom alla andra MCU-filmer, särskilt Avengers-filmerna, är det här förstås underhållande eller långtråkigt beroende på hur mycket man uppskattar CGI-strider. När folk säger att Star Wars egentligen bara handlar om rymdstrider – envist ovilliga att acceptera att de skulle innehålla någon djupare innebörd – så tänker de egentligen på Marvels filmer, som verkligen inte handlar om något annat än superhjältar som slåss. Ironiskt nog menar vissa att superhjälteberättelserna är vår tids grekiska myter!
Men för att bli myt behöver man ha äventyr, och för att ett äventyr ska finnas måste en berättelse finnas och Avengers-filmerna har inga berättelser att berätta. De finns för att publiken gillar figurerna – det räcker att bara se dem, så reagerar hjärnan positivt på det den känner igen. På så sätt är MCU-filmerna snarare moderna varianter av gamla filmserier från 40- och 50-talet – återigen, ironiskt nog vad George Lucas’ vision med Star Wars från början var (och kanske blir, nu när sommarens Solo-film ser svår ut att skilja från en Marvel-produktion). Vare sig det var Abbott och Costello eller Johnny Weismullers Tarzan så var de seriefilmerna billiga produktioner, ibland kom två om året. Idag är det märkligt nog så att de är tjugo gånger dyrare, och ännu fler kommer ut.
Den kravlösa, ytliga förutsägbarheten från gamla tiders matinéserier går igen i Marvel-filmerna – därför blir de också mer problematiska ju mer ”på riktigt” de försöker vara. De har bara pompa och oomph att komma med, och de måste använda dessa emotionalistiska verktyg för att skapa illusionen av tematik. Ett bra exempel är Thanos (via CGI spelad av Josh Brolin) som ju ska vara en skurk ”på riktigt” den här gången. Han vill utplåna 50% av universums befolkning.
”Folkmord!” utbrister Doctor Strange (Benedict Cumberbatch).
”Men rättvisare” svarar han, och menar att han ska döda folk slumpmässigt, oavsett klass, kön och så vidare. Men varför han vill utplåna 50% av världens befolkning framgår inte – det vore inga problem om han bara vore galen, men nu finns något här som vi förväntas ”förstå”. Överbefolkning är roten till allt ont för att…? Ja? Kom igen då Thanos, spänn hjärnmusklerna nu! Du borde veta varför du tycker som du gör.
Det räcker tyvärr inte med att se honom fälla en tår eller två, vid något tillfälle då filmen kan avvara en hundraåttionde explosion för en ”lugnare” stund. Vi tittar på bilder utan innehåll, uttryck utan rötter, idén om tematik förvandlad till oavvisliga effekter.
Med det sagt så hyser jag inget förakt mot de här filmerna – de gör mig grinig, trött, på lite dåligt humör, men det finns ljuspunkter. Det mest imponerande med Infinity War är hur ofantligt många karaktärer den innehåller utan att tappa greppet om dem. Kampen mot Thanos innebär att alla Marvelhjältar vi hittills sett är ute och far på var sitt håll. Det blir visserligen en extremt tungfotad intrig – vid det laget vi gått första laget runt mellan alla figurer känns det som att en timme gått – men ändå. Med tanke på att olika regissörer gjort de olika filmerna så får man ge bröderna bröderna Russo det att Infinity War ton- och stilmässigt hela tiden känns som en och samma film. Och till någon mån är det förstås kul att se skådespelare axla roller som de nu äger – vissa får enskilda stunder att skina på som är minnesvärda, även om bra saker, som alltid, sker i vakuum som inte känns speciellt relevanta till något annat som händer i filmen.
Det har att göra med de omöjliga insatserna som de här filmerna rör sig med – det är alltid Hela Universum som står på spel, alltid superkrafter som gör folk till gummimän, alltid samma själlösa, kalejdoskopiska actionscener som får publiken att stirra som hundar stirrar på akvarium. Särskilt Infinity War har plot points som alla tycks gravitera mot godtycklighet – med sin handske kan Thanos till exempel ändra på verkligheten omkring oss och vrida fram och tillbaka tiden. Inget spelar roll, allt spelar roll. Alla hjältar är beredda att offra sig, ingen tvekar, ingen har personlighet nog att formulera egna åsikter (så att, gud förbjude, något slags drama faktiskt skulle kunna finnas här). Vid ett tillfälle ser Doctor Strange in i framtiden och inser att hjältarnas väg mot seger är en chans på 14 miljoner (eller om det var miljarder) mot 1. Men ingenting som händer i filmen föreslår att så är fallet. Det är bara en replik som låter tung.
Liksom så många andra Hollywood-filmer i vår tid så kan Infinity War verkligen konsten att trolla – den har en intrig, men ingen berättelse. En berättelse har karaktärer med motivation, bakgrund, personlighet, och de har mål. Målen har att göra med deras bakgrund, motivation och personlighet. Det som händer i intrigen har därefter något att göra med deras mål. Men här finns inga mål, ingen motivation, inga personliga insatser. Karaktärer kan därför säga vad som helst, varpå vad som helst kan hända, och det finns inga samband däremellan. Om de lever eller dör spelar därför ingen roll. Det är aldrig någonsin på riktigt, för det finns inget där, i det, som skulle kunna vara det.
FREDRIK FYHR
AVENGERS: INFINITY WAR
2018 USA 149 min. färgfilm codex (ARRIRAW 6.5K) DI 4K (DCP). 2.39:1. (även uppblåst 70mm IMAX – 1.90:1). Regi: Anthony Russo, Joe Russo. Manus: Christopher Markus, Stephen McFeely. Producent: Kevin Feige. Huvudsakliga skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Don Cheadle, Benedict Cumberbatch, Josh Brolin, Tom Holland, Chadwick Boseman, Zoe Saldana, Karen Gillan, Tom Hiddleston, Paul Bettany, Elzabeth Olsen, Anthony Mackie, Sebastian Stan, Idris Elba, Danai Gurira, Peter Dinklage, Benedict Wong, Pom Klementieff, Dave Bautista, Vin Diesel, Bradley Cooper, Gwyneth Paltrow, Benicio Del Toro, Chris Pratt, Sean Gunn, William Hurt, Letitia Wright, Terry Notary, Tom Vaughan-Lawlor, Carrie Coon, Michael James Shaw, Stan Lee, Winston Duke, Florence Kasumba, Ariana Greenblatt, Ameenah Kaplan, Samuel L. Jackson (okrediterad), Cobie Smulders (okrediterad). Foto: Trent Opaloch. Klippning: Jeffrey Ford, Matthew Schmidt. Musik: Alan Silvestri. Scenografi: Charles Wood. Kostym: Judianna Makovsky. Produktionsbolag: Marvel Studios. Svensk distribution: Disney. Kategori: Bred franchisefilm, stor studioproduktion, uppföljare. Genre: Fantasy, äventyr, action, med inslag av krigsfilm, komedi, science-fiction och såpopera. Struktur: 3/5-aktstruktur, sammanflätat panorama, McGuffin-jakt och hjältar-upp-mot-skurkar-scenario. Stil: EMS med div effektscener (set pieces). Premiär: 23 april 2018 (Los Angeles). Svensk premiär: 25 april 2018.
Omdöme: Fantasykrigsspektakel med diverse påkostade actionscener, sammanbundna av en typisk intrigstruktur – understryker hela tiden ett pompöst allvar, men saknar helt inslag som skulle kunna formulera intrigens pott; tycks därmed vara en ursäkt för en massa action, med ett scenario istället för en berättelse, en intrig utan tematik (därför) och karaktärer utan personlig motivation (annat än en tom signifikant om uppoffringar). Pretentiöst effektsökeri, om än tillfredsställande för den som uppskattar effekterna.
6 svar på ”Avengers: Infinity War”