<- Del 2.
Tonåringar var inte de enda i slutet av 70-talet som levde i en planlös existens. Bilden av ensamhet går som en röd tråd genom förvånansvärt många olika filmer från 1979 – ”i rymden kan ingen höra dig skrika” lät det i taglinen för Alien, där Ellen Ripley berömt blir ensam i en kall rymd. Inte konstigt att hon vill ha den där katten som sällskap.
Medan Ripley är ett väldigt konkret exempel på ensamhet så handlar mycket av ensamheten årgång 1979 om alienation och en planlös rörelse framåt i en osäker framtid – det var ingen nyhet att 60-talets sexuella revolution var död, men nu hade även det tidiga 70-talets vrål av frustration och misantropi tonat ut. Om New Hollywood avslutades året därpå i Martin Scorseses Tjuren från Bronx (1980) så var requiem-ceremonin helt klart Apocalypse Now 1979, filmen som i antiprofeten Kurtz (Marlon Brando) formulerade en värld som förlorat alla konturer – tillvaron saknar nu en given mening för Martin Sheens hårt ärrade militärman (eller, som Kurtz menar, militärens ”springpojke”).
Med facit i hand ser filmåret 1979 ut som ett metamorfosiskt ingenmansland mellan 70-talets krassa samhällsrealism och 80-talets glättiga kommersialism – franchises som idag tornar upp sig som institutioner (Star Wars, Star Trek, Alien) föds häromkring, medan principen om auteurfilmen glöder ner. På så sätt når 70-talets ”sökare” slutet på floden, och den kommersiella dystopin tar över – profetiskt formulerad i Blade Runner (1982); en dystopi vi i så fall fortfarande lever i. (Och som vi vet i vår tid så kan även Blade Runner få uppföljare).
Ensamhet, sökande och brist på mening är så genomgående teman under denna tid att man hittar dem praktiskt taget överallt. Ett klassiskt exempel från året är Andrej Tarkovskijs Stalker, det berömda och av många älskade sci-fi-mysteriet där ett par märkliga figurer guidas genom en zon som visar sig stå i kontakt med ens tankar och känslor – en plats där världen saknar sanning och bokstavligt talat vänder sig mot en själv.
Men även i populära filmer går ensamheten och sökandet igen – som jag nämnde i texten om de mest inkomstbringande filmerna från året så var även till synes enkla komedier som Supernollan med Steve Martin, och Blåst på konfekten med Blake Edwars, i grunden sökarfilmer, om män(niskor) på jakt efter en ny identitet och en ny mening i ett liv som inte längre är lika begriplig som den varit förut. Även Star Trek – och Disneyproducerade sci-fi-filmen The Black Hole – skildrar långväga expeditioner i rymden som i den här kontexten kan jämföras med flodfärden i Apocalypse Now.
Den ultimata metaforen för det här tillståndet finns i post-apokalyptiska genren, som har en viktig milstolpe år 1979 i George Millers Mad Max, den grovhuggna australiensiska b-filmen som lanserade Mel Gibson till världen. Skildringen av världen som en ödelagd ruin är idag en idé som går hem i varje slott och stuga via TV-serier som ”The Walking Dead” – men den började, förstås, som en underjordisk rörelse, i filmer som ansågs som allmänt skräp. Millers film kom att bli stilbildande, om än inte på en gång.
Det var inte den första postapokalyptiska visionen – George A. Romeros Dawn of the Dead (1978) är en oundviklig milstolpe – men den särskiljer sig genom sin personliga intrig. Mad Max handlar inte om en värld som går under, utan om en man (Gibson) som förlorar sin familj i vansinnesdåd utförda av laglösa skurkar i en laglös värld. Vigilantfilmen, en annan genre populariserad i Death Wish (1974) med Charles Bronson, går igenom Mad Max, där Max blir inte bara en antihjälte som vänder sig mot en värld som blivit rutten, utan som även finner en slags ny mening i tillvaron. Han blir en ”road warrior”, och så har westernfilmens ”mannen utan namn” återfötts för en ny era.
En annan variant återfinns i John Hustons Wise Blood, där Brad Dourif spelar en sorgsen liten man som puttrar fram i ödemarken i en fallfärdig bil, fast besluten att skapa en ny kyrka (en ”utan Kristus”), fast han egentligen bara är en jaglös neurotiker, driven av självhat som planterats av hans utnyttjande predikant-farfar (spelad i flashbacks av Huston själv). Filmen är en spretig och på något sätt ofärdig vision av postmodern symbolism – det är en film där en Pepsi-skylt används för ett visuellt skämt, och man får känslan av att det betyder lika mycket (eller lite) som vad som helst som händer i filmen. Men just därför fungerar också Wise Blood som ett utmärkt tillskott i det här kompendiet – Dourif gör ett fantastiskt karaktärsporträtt av en man som verkligen bara drivs av förvirring och nedbrutet självförakt. Att världen omkring honom är kaotisk och ogenomtränglig är egentligen inte konstigt.
Lika perfekt i sammanhanget passar Hal Ashbys Välkommen, Mr. Chance, där Peter Sellers spelar en trädgårdsmästare som kommer ut i världen, med TV som enda referens, efter att hans arbetsgivare sedan många år dör. Ashbys film är en satir med rötter i Dostojevskijs ”Idioten” – Sellers blir en Furst Mysjkin för det begynnande 80-talet, och hans naiva okunnighet gör att han snart blir ett mediefenomen – den ultimata symbolen för TV-tomheten; tittarna reagerar pavlovskt och hinner inte ens tänka över vad de ser. Plötsligt är Mr. Chance en perfekt symbol för… ja, någonting bara, någonting som till slut skulle kunna betyda något. Ashby kan inte låta bli att göra figuren till ett helgon, till och med ge honom en övernaturlig kontext till slut.
Närmare så kommer inte det sena 70-talet en Jesus-myt – även om det producerades en halvdokumentär Jesus-film 1979 (kort och gott kallad The Jesus Film) som i sin överförklarande torrhet bara sätter spiken i kistan för tanken att kristendomen år 1979 inte kan ge människan mycket den inte redan hört. Den självklara kontrasten finns i Life of Brian om vilken jag tidigare skrivit:
Andra [scener] är mer tematiskt begåvade, och har en Terry Gilliamsk flavör; som när Brian blir jagad av en, slags, mobb som tror han är Messias: Vad han än säger och gör tolkar de som ett tecken på att han är utvald från ovan att vara deras mästare. Det hela leder till att de hittar tecken i sina sandaler och när Brian säger “You are all individuals” ropar de unisont “Yes! We are all individuals!” Scenen, menar Gilliam, sammanfattar religionens historia på fem minuter och det ligger något i det.
Life of Brian är inte en film som är blasfemisk – inte ens utsagt ateistisk, trots att jag själv använt det ordet i denna text; Filmens första sekvens visar de tre vise männen följa en stjärna och det råder inget tvivel i filmen om att Jesus fanns och verkade. Life of Brian är kritisk till religionen som assimilerande samhällskraft, opium för folket för att uttrycka sig klassiskt; men även det politiska hyckleriet, dess handlingslösa feghet och den absurda dekadens som råder på de allra högsta maktpositionerna (“Wome… is your fwiend!”).
Och i slutändan är det också, menar jag, en existentiell film. En trösterik komedi om människans dödsångest och känslan av meningslöshet i tillvaron. Samma intrig skulle kunna ligga till grund för en helt och hållet seriös och ångestframkallande film. Det storartade i filmen är hur den väljer att vara en komedi. Och hur vi gillar Brian, inte som karikatyr utan som människa.
Jag saxar in dessa rader här eftersom de så perfekt passar ihop också på vad som pågår inuti Välkommen, Mr. Chance, även om Ashbys film i slutändan är mindre satirisk, och nästan fungerar som en prolog till New Age-rörelsen – som rent kategoriskt är en post-flower-power-rörelse; hoppet om att vi inte är ensamma i oss själva, utan att något i oss kan kopplas till något högre, om det så är naturen eller något gudomligt. Det nietzschianska löftet om att var och en ska vara sin egen gud infriat.
Fortsättningen på denna serie kommer att vända blicken till vår sida av jordklotet och börja se hur ensamhet och modern oro formulerades i europeisk film.
FREDRIK FYHR
1979: Ensam i en ensam värld (ett kompendium)
Alien
Apocalypse Now
The Black Hole
Blåst på konfekten (’10)
The Electric Horseman
The Jesus Film
Life of Brian
Mad Max
Stalker
Star Trek: The Motion Picture
Supernollan (The Jerk)
Välkommen Mr. Chance (Being There)
Wise Blood
Woyzeck
Ett svar på ”Filmåret 1979 (del 3)”