Den italienska neorealismen är omgiven av vissa missförstånd – ett har att göra med just begreppet ”realism”. Filmerna som gjordes i Italien efter andra världskriget, i ruiner och fattigdom och med icke-professionella skådespelare, var inte strikt taget realistiska. Även i mästerverk som Rom – öppen stad (1945) och Cykeltjuven (1948) påminner miljöerna en om att man tittar på fiktion, ett drama, inspelad på en verklig plats. Traditionen att använda icke-skådespelare ger också typiskt ojämna resultat – ofta är det bara vanliga människor som säger repliker utan vidare engagemang.
De neorealistiska filmerna handlade allt som oftast om ”riktiga” (läs fattiga) människor och deras vardagsproblem. Med det i åtanke blir stilen inte så mycket realism som den blir anti-fantasi. De neorealistiska filmerna har ingen påkostad scenografi och inga skådespelare som lyfter materialet till det romantiska – vanliga människors bristfällighet syns mitt i bild, i det bristfälliga skådespeleriet. Skönheten vi kan se i filmen är verklighetens skönhet. Denna brist på extra hjälp till fiktionen går ihop med berättelserna om bitter kamp och krass verklighet. De neorealistiska filmerna handlar i stort om att gå upp ur sängen och orka med en icke-önskvärd tillvaro. Filmerna hjälper varken sina karaktärer eller åskådarna på vägen. Du är i sängen, du måste upp. Det finns ett jobb att göra. Kanske du har ett hus. Kanske du har en familj. Det finns riktig mat som måste hamna på ett riktigt bord. Solen står mitt på himlen på eftermiddagen och går ner på kvällen. Istället för att fly denna ohjälpliga verklighet – som en typisk narrativ eskapstisk film gör – vill denna ”anti-fantastiska” film dra dig tillbaka till den, konkretisera den, tvinga dig att erkänna den.
Längsmed detta Sisyfos-ekorrhjul brukar de neorealistiska filmerna också präglas av en absolut pessimism, ett förnekande av all slags utveckling eller hopp. Fattiga människor sitter kvar i sin fattigdom, och den enda trösten finns i gruppens gemenskap.
Någonstans här kan man nämna Jorden skälver, Luchio Viscontis film som vann Guldlejonet i Venedig när det begav sig. Det är ett intressant exempel på genren eftersom Visconti inte är ett namn man nödvändigtvis kopplar ihop med neorealismen – även om han var en generationskamrat till De Sica och Rossellini kom Viscontis filmer att vara mycket mer romantiska och ibland dekadenta (Döden i Venedig kan nämnas) och även om hans genombrottsfilm Köttets lust (1943) var typiskt krass och skitig så var det också i grunden en operatisk melodram som hade en hel del gemensamt med amerikansk film-noir.
Jorden skälver kom ändå att bli Viscontis mest neorealistiska film – kanske för att den ursprungligen var tänkt att vara en propagandadokumentär för det italienska kommunistpartiet, som gett Visconti uppgiften att regissera filmen, som skulle handla om sicilianska fiskare. Visconti tog chansen och gjorde om projektet till en filmatisering av Giovanni Vergas roman ”I Malavoglia” från 1881. Tanken var att Jorden skälver skulle bli första delen i ett tredelat epos, men denna ”havets episod”, som undertiteln lyder, blev den enda av dem han gjorde.
Med den bakgrunden är det kanske inte konstigt att Jorden skälver påminner om en blandning av olika centrala idéer. Mycket av filmen handlar om att visa oss platsen – fiskeorten Aci Trezza i östra Sicilien – och fiskarmännen som far iväg till havs och återvänder med sin fångst. Det finns en hemsökande lyrism över dessa bilder, eftersom det som kameran fångar helt enkelt är vackert. Filmen har till och med en berättarröst, som om vi tittar på en journalfilm.
Sammanfört med dokumentären berättar Visconti en intrig om fiskaren Ntoni Valastro (Antonio Arcidiacono), som är en typisk neorealistisk protagonist: Han är en idealist som hopplöst försöker se utanför sin egen lott i livet, hans arbete ockras sönder av fiskarsäljarna och han har en familj som han har svårt att såväl försvara som ge mat på bordet till.
Filmen ramar in en slags krönika, en episod i hans liv. I början av filmen återvänder han från andra världskriget för att återgå till sin läst. Han är dock en förändrad man, och ställd inför de giriga mellanhänder, som roffar åt sig pengarna för hans fångst, försöker han att samla ihop fiskarna för att göra revolt genom att starta eget. Under tiden har han ett kärleksobjekt, Nedda (Rosa Costanzo), som förstås är dottern till en rik familj. Ntoni kan inte lova henne guld och gröna skogar – hans nya verksamhet innebär ännu mer fattigdom, och då är fiskarlivet fortfarande präglat av en futil kamp mot vädrets makter. När han misslyckas slår maktens hand tillbaka mot honom på ett skoningslöst och hånfullt skrattande sätt.
Med det sagt, och det sägs nog för sällan om neorealismen, så finns det inneboende begränsningar i att berätta en stor melodram på ett så småskaligt sätt. De mästerverk som gjorts i neorealismen hade berättelser som passade det magra uttrycket. Jorden skälver är på många sätt en svulstig film – dels är propagandadelen av filmen deterministisk och förklarande (”Fiskarnas liv är ett slaveri” konstaterar berättarrösten informativt) och samtidigt är berättelsen om Ntoni dramatisk på ett helt personligt plan. Filmens antagonister – de skrupelfria mellanhänderna – är hjärtlösa monster skildrade utan någon som helst mänsklig nyans, och slutet är så fatalistiskt att man kan tro att Visconti attraheras av tanken att situationen för arbetarna är hopplös, eftersom Ntonis elände har något kathartiskt över sig.
Denna brist är förmodligen lättare att rönja med facit i hand, då man kan jämföra filmen med masochismen i Viscontis senare (inte minst Döden i Venedig). Också den romantiska sidointrigen är klassisk romantik, på gränsen till banal erotik, och filmen dras också med en såpaliknande konflikt där Ntonis syster Lucia (Agnese Giammona) förförs av en lokal kommissarie (Rosario Galvagno) och blir en ”förtappad kvinna”.
Misär var det här, och det handlar mer om sentimentala effekter än vad det handlar om socio-politiska konflikter. Visconti använder också ett märkligt visuellt grepp i vissa av dialogscenerna, när han låter skådespelarna prata direkt in i kameran som om åskådaren befinner sig inuti huvudet på den andra personen. Detta grepp är ett av de mer aggressiva i filmkonstens visuella vokaulär, och det är svårt att säga om Visconti vill skapa realism eller abstraktion, närgångenhet eller självmedvetenhet.
På det stora hela är filmen respektabelt välgjord och sevärd, trots att den befinner sig i ett märkligt ingenmansland mellan neorealistisk verklighetsmanifestation och en glorifierad ösåpa. De olika ambitionerna kopplar inte helt självklart, men dramat är effektivt och inramningen av propaganda fascinerande. Frågan man kan ställa sig är hur mycket av en films brister och svagheter kan ignoreras på grund av en films historiska betydelse, eller den heligförklarade rörelsen som den är en del av. Särskilt neorealistiska filmer verkar allihop vara kanariefåglar i kolgruvan, som om vilken film som helst som gjordes i Italien på 40-talet per automatik är bra.
FREDRIK FYHR
Jorden skälver är del av 2018 års retrospektivserie.
JORDEN SKÄLVER
La terra trema. 1948 Italien svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Luchino Visconti. Manus: Antonio Pietrangeli, Luchino Visctoni efter romanen ”I Malavoglia” av Giovanni Verga. Producent: Salvo D’Angelo. Huvudsakliga skådespelare: Antonio Arcidiacono, Giuseppe Arcidiacono, Nicola Castorino, Rosa Catalno, Rosa Costanzo, Rosario Galvagno, Agnese Giammona, Nelluccia Giammona, Alfio Fichera, Carmela Fichera, Ignazio Maccarone, Antonio Micale, Maria Micael, Giovanni Maiorana, Amilcare Pettinelli (berättarröst), Antonio Pietrangeli (berättarröst), Luchino Visconti (berättarröst). Foto: G.R. Aldo. Klippning: Mario Serandrei. Produktionsbolag: Universalia Film, AR.TE.AS Film. Kategori: Socio-politisk arthouse, Lokala bolag, inhemsk produktion. Genre: Drama, romantik, klassisk tragedistruktur med metaforisk, politisk vinkel, inslag av dokumentär, propaganda, 3/5-aktstruktur med särskild femaktsindelning. Stil: Klassisk komposition med särskild bildkomposition, inslag av bokstavlig cinema varite och shot-reverse-shot-variant (POV) samt taktskapande övergångar. Premiär: 2 september 1948 (Venedig). Svensk premiär: 3 augusti 1964 (TV).
Omdöme: Klassiskt tragisk melodram driven både av romantiska och realistiska effekter, med en propagandaliknande dokumentär inramning. Saklig och effektiv både i regin, skådespeleriet och budskapsförmedlandet, även om helheten lider av en del överskott i båda ändar (dels emotionalistisk melodramatik och dels politisk instrumentalism).
4 svar på ”Jorden skälver (1948)”