Alla filmer som någonsin gjorts har varit del av sin samtid – en av konstens viktigaste uppgifter är därför att antingen möta eller fly den. Båda sakerna är lika viktiga, men jag vet inte vilket det är Jesper Ganslandt gör i Jimmie, som handlar om en far och son på flykt från ett Sverige i krigstillstånd. Jag tror det är båda. Det är en nervreaktion till film, och den illustrerar inte flyktingfrågor eller krig så mycket som den illustrerar rädslan för dessa saker, behovet att behöva utsätta sig för smärta och förtvivlan för att komma närmare ”den andre”. Det är, oväntat nog, inte alls politiskt korrekt – det går snarare att tolka som vit bekvämlighet, moraliskt övertramp, diffust effektsökeri. (Och jag sneglar över ett par tidiga recensioner och ser att det redan tolkats så av vissa).
Den som drar sin gräns vid en viss punkt – typ, ”Ganslandt får helt enkelt inte göra en sån här film” – kommer förstås dra den där. Jag hade haft lättare att ifrågasätta filmen om den inte, inom gränserna för sina medel, var så skickligt gjord, eller om den kommit med några som helst sociopolitiska anspråk, den bedyrade ”kontexten”, eller (ännu värre) om den släpat ett pretentiöst Viktigt Budskap efter sig som ett ankare. Nej, Jimmie är en naken och desperat film. Den låtsas inte som att den har ”något att säga”. Den är driven av blind empati – empati i sin renaste form; ”tänk om det var jag”.
Ganslandt drar det till sin yttersta spets. ”Jag”, i det här fallet, är den vite, unge välbärgade mannen (spelad av Ganslandt själv) och hans fyraårige son Jimmie (”spelad” av Ganslandts egen son Hunter). Vi kan förstå ”berättelsen” som en fiktion, men samtidigt inte – bland annat eftersom det strikt taget inte finns mycket till berättelse. Filmen är berättad ungefär i samma stil som Ganslandts omskakande Apan (2009) där en närgången kamera följde efter Olle Sarri, som tydligen själv inte visste vad som skulle hända i filmen. Här är kameran så närgången att vi bara kan se på brottstycken av bakgrunder att något slags krig drabbat Sverige, och vi inser att pappan beslutat att de måste fly. Det har funnits en mor, men hon har ”försvunnit”. Fyraåringen, Jimmie, är en fyraåring. Glad ibland, ledsen ibland, tar sin omgivning för givet.
Parallellt med fadern och sonens flykt ser vi Jimmie på en annan resa, med en annan man, i ett annat land. Vår visuella läsförmåga säger oss spontant att dessa scener utspelar sig senare, och handlar om att ett par andra svenska flyktingar letar efter pappan, som försvunnit i ”det nya landet”. Utan att avslöja något så kan jag säga att det finns en del överraskningar i den narrativa sorteringen, och kring sista akten leker Ganslandt på ett fasansfullt (och skickligt) sätt med hur vi tolkar händelseförlopp när vi vet, och när vi inte vet, och när vi återigen förstår, delar av vad som komma skall. Det är imponerande, särskilt med tanke på att filmen, rent krasst, bara handlar om människor som går.
Det finns en rad invändningar man skulle kunna ha mot filmen – medlen har uppenbarligen varit relativt magra; Ganslandts närbilder ger oss inte mycket information, vilket också betyder att ”krigstillståndet” tekniskt sett bara består av ett par skitiga tunnlar fulla av omkullkastat bråte. Berättelsen har som sagt inte heller någon intrig – vi följer figurerna, och har egentligen ingen aning om vad som hänt dem. Till stor del verkar filmen vara Ganslandts egen fantasi, och huvudpersonen har ett Terrence Malick-inspirerad röst på ljudspåret, vilket kan anses sentimentalt – att han använder sin egen son i filmen vet jag redan att vissa anser smaklöst. Eftersom filmen inte har en konkret intrig kan också mycket vi ser kännas som utdragna upprepningar. Till sist kan det även ses som en ironi att en ”svensk flyktingupplevelse” bara kan approximeras genom en postapokalyps, och att den inte bär på realistiska omständigheter men däremot har samma beröringspunkter som den direkta dramat i en TV-såpa á la ”The Walking Dead”.
Nu är det dock så att Jimmie är precis filmen den vill vara, och den ska inte jämföras med en film den aldrig haft på kartan att vara. Att idén med filmen är så enkel är egentligen filmens enda brist, inte för att den förtar Ganslandts talanger utan helt enkelt begränsar dem till ett projekt präglat av litenhet. Olika organisationer har gjorts flera reklamfilmer som placerar en svensk publik i flyktingars skor, och Jimmie är rent kategoriskt som en långfilmsversion av dem.
Men naturligtvis har Ganslandt all rätt i världen att göra sin version av den, på det här mycket personliga sättet, och medan han håller på konstruerar han imponerande och mångfasetterade scener (en omedelbar favorit för mig är en märklig flashbackscen till Jimmies första år). Jag misstänker att en närmare studie av närbildsfotot skulle avslöja ett högintelligent filmberättande, klippningen är som sagt briljant, och överhuvudtaget slår filmen hårt inte bara med sin närgångenhet, och sin fasansfulla realtidsrealism, utan även med sin råa vilja; vi lever helt enkelt i en tid då en regissör har ett behov av att göra en sådan här film. Det är, i mina ögon, mycket modigare, ärligare och mer dynamiskt än Ruben Östlunds självbelåtna wishy-washy-satir eller ett mer ”seriöst” och noggrant avvägt, men också mer korrupt flyktingdrama som Mediterranea.
Det finns många fler exempel på filmer som använder den goda viljan utan att kritiseras – Jimmie är den enda jag sett som visar upp sin egen skuld. Det är inte en skamlös film, utan den är tvärtom tung av skam och självmedvetenhet. Om den har en ytlig förståelse för flyktingkatastrofer så är det också en ytlighet som tillhör landet den gjorts i, och om den är effektsökande så finner effekterna ett hem i åtminstone mitt hjärta. Tack och lov är det problematiskt.
FREDRIK FYHR
JIMMIE
2018 Sverige. färgfilm/codex (DCP) 91 min. 2.39:1. Regi: Jesper Ganslandt. Manus: Jesper Ganslandt. Producent: Juan Pablo Libossart, Hedvig Lundgren, Jesper Ganslandt, Jesper Kurlandsky. Huvudsakliga skådespelare: Jesper Ganslandt, Hunter Ganslandt, Christopher Wagelin, Anna Littorin, Marita Fjeldheim Wierdal, Ella Wagelin, Adela Wagelin, Karin Hennie. Foto: Måns Månsson. Klippning: Magnus Svensson. Musik: Jon Ekstrand. Scenografi: Johan Broomé. Kostym: Denise Östholm. Produktionsbolag: FASAD, med stöd av SFI m.m. Distribution: TriArt. Kategori: Arthouse-indie, auteurfilm, fondstöd o dyl. Genre: Drama, krisfilm, hypotetisk verklighet, vandringsintrig; målorienterad narrativ med vagt uppluckrat perspektiv, typ av 3/5-struktur; kronologiskt uppdelad parallellintrig med peripeti som final; starkt präglad och beroende av särpräglad av mise-en-scene (neo-neoralistisk cinema varite-variant). Premiär: 24 januari 2018 (IFF Rotterdam). Svensk premiär: 13 april 2018.
Omdöme: En starkt personlig skildring av ett hypotetiskt krigs- och flyktingscenario, driven av en intensiv närgångenhet både i berättandet och i kontexten, med flera imponerande grepp på alla fronter. Begränsas av sin litenhet, särskilt i förhållande till intrig och spellängd, men inom sina ramar är den imponerande och på många plan effektfull.
Ett svar på ”Jimmie”