Allt som går att förstå i den Disneyproducerade Queen of Katwe går att förstå på en gång, på ytskiktet, och sedan tar det stopp. Varje scen berättar så att alla ska förstå inte bara vad som pågår i den – och inget mer eller mindre – utan även på ett ungefär vad som kommer att hända i nästa. Montage och sentimental musik förklarar därefter att nu kommer det, allt det där som filmen förklarat ska komma, och de förklarar samtidigt vad vi ska känna för det.
Berättelsen är sympatisk och upplyftande, och för en västvärldspublik ger den en bekväm inblick i Afrika som aldrig blir för dyster eller trovärdig. Huvudpersonen är en flicka i Uganda (spelad av Madina Nalwanga) vars fattiga familj kämpar för brödfödan – hennes väg ut till framgång går ut på att lära sig spela schack. Hon är såklart begåvad, och hennes framgångar i spelet tar henne framåt i flera turneringar över flera år. Hon måste tro på sig själv, och som tur är har hon en bra coach. Denne spelas av David Oyelowo, och hennes mamma spelas förresten av Lupita Nyong’o. Alla är utmärkta, och det går att tänka tanken att de tror på vad de gör.
Däremot går det inte att övertygas av att något i Queen of Katwe händer i någon form av verklighet, vilket går emot hela idén med filmen (som förstås är baserad på en verklig händelse). Många människor vill se precis så här sentimentala och förutsägbara filmer, och man får ofta höra att man”sett för många filmer” när man kritiserar dem.
Så är det inte. För mig var Disney, som för många andra, en introduktion till filmens värld – jag var sex år och såg Skönheten och odjuret på bio. Jag var, och är fortfarande, helt tagen av den filmen. När jag ser den går jag upp i den under 80 minuter och tror att allt jag ser, på någon nivå, händer i någon slags verklighet.
Den filmen hade, förstås, fördelen att redan vara en saga. Queen of Katwe är däremot en steril representation av verkligheten, dränkt i varma färger som matchar en Marabou-bricka eller ett Gott & Blandat-parasoll. Den försöker övertyga oss om att Allt Är Möjligt, men ingen pratar som människor gör i verkligheten – eller, för den delen, som bra filmkaraktärer brukar prata. De är glada och vinkar, eller så är de arga och frustar, eller så är de ledsna och gråter.
Alla som ser filmen vet från början vad de kommer att se, och som filmen är skriven och gjord tillåter den ingen kritik eller tolkning. Det är en saga i ett vakuum som berättar en vinnarhistoria som är närmast ourskiljbar från någon annan – därför blir den en praktiskt paketerad lögn, en kopia av en kopia av en kopia, som enkelt kan säljas.
”Ja” tänker kanske du nu, ”det var ju en jäkla massa gnäll!”
Såklart finns det en annan synvinkel att ha – kalla det perspektiv två. Ur den kan man nöja sig med att säga att filmen är hoppfull, skickar en positiv signal, och kan göra människor glada och hoppfulla. Perspektiv två är det enda positiva jag skulle kunna säga om filmen, men eftersom jag inte kände någonting av den kan jag inte gärna lobba för annat än perspektiv ett.
FREDRIK FYHR