När Steven Spielberg gjorde Jakten på den försvunna skatten (1981) introducerade han en ny generation för något gammalt, eller rättare sagt klassiskt – Indiana Jones representerade ett helt nytt äventyr i ett gammalt, härligt nött format. Att föra berättelserna vidare genom generationerna, och att förstå de yngre, är ett uppdrag han tycks bära i själ och hjärta, men det är i Ready Player One han lyckas göra miraklet att få till just precis den där Jakten-fullträffen en gång till – fast den här gången är det ett gammalt äventyr i ett splitternytt format. I sina två främsta genrer – fantasy och äventyr – är det ett smärre mästerverk, och när 2010-talet går mot sitt slut symboliserar den vår tids mainstreamunderhållning på bio bättre än någon film jag sett. Det är, i brist på bättre adjektiv, en monumental film.
Det är också en film som det är lätt att, likt Spielberg själv, ta för givet. Jag antar att de som går efter ett presskit, eller lönlöst försöker tyda filmen med ett blött finger i luften, kommer att misstolka den. De yttre signalerna kan ju lätt katalogiseras – den är byggd på en populär Young Adult-bok, alltså inte så ”viktig”, liksom lite lågkastig. Den innehåller jättemycket specialeffekter, alltså är den väl inte så ”mänsklig” och liksom ”själlös” kanske (förresten är den gjord av Spielberg så den är säkert sentimental också). Den innehåller också en uppsjö av referenser till andra filmer, vilket gör den ”ytlig” förstås, som en popkulturell orm som meningslöst äter sig själv och kränger sin marknadsföring in absurdum. Att storyn och karaktärerna är ”tunna” går förstås att skriva på förhand. När som helst nu kommer det att bli inne att säga ”förresten så är Jurassic Park överskattad”.
Allt det där förutsätter att filmen inte får en chans till att börja med, och som alltid finns det trådar att tvinna ihop om man inte förmår tolka filmen som den är – en magisk maskin av kärlek, mening och intryck. Det är ett fenomenalt spektakel för ögonen och intrycken, en genuin och klassisk äventyrsfilm och en övertygande och genomtänkt fantasyfilm, berättad med skarpt, opretentiöst intellekt och djuprotad uppriktighet. Det är så mycket kärlek som får plats i en film, och ett kulminerande verk från Spielberg, filmen jag är säker på att han velat göra ända sedan The Lost World: Jurassic Park (1997) inte blev så bra, och ingen av hans efterföljande berg- och dalbanefilmer riktigt ville sig heller. Jag har själv sedan länge varit övertygad om att han inte hade det i sig. Men så går han och gör Ready Player One, som om tiden stått still. Ingen kan föreställa sig att det är en 71 år gammal man som gjort den här filmen. Den är chockerande pigg, alert, ungdomlig och modern. Jag vågar påstå att det är filmhistoriens mest paradoxala film, sett till regissörens ålder och filmens innehåll.
Den som väntar på en summering av intrigen kan sluta vänta – vi blir här hela dagen om jag försöker. Liksom i alla riktigt bra fantasyfilmer är omständigheterna komplexa, men framstår glasklart som rinnande vatten medan de pågår – för att vara säkra på att alla hänger med är filmen också dränkt i exposition (filmens enda avgjort svaga sida), som hade kunnat klippas bort i en Director’s Cut För De Som Inte Behöver Berättarröster (tänk Blade Runner). Jag kan säga att Tye Sheridan spelar Wade, en ung kille i en dystopisk framtidsvärld som lever ut sitt rätta jag i en virtuell värld där större delen av världens befolkning också spenderar sina dagar. Som avatar heter han Parzival, och är självsäker och våghalsig. I verkligheten är Wade blyg, skrämd, och påfallande lik den unge Spielberg. Allt hänger ihop, ser ni, när gammalt möter ungt.
Det går att skriva en inköpslista på saker vi känner igen från andra filmer – den dystopiska diktaturen med den enväldige, iskalla ledaren som har globalistisk expandering och världsherravälde på hjärnan; den givna motståndsrörelsen i det skrotiga, skitiga undre kvarteren; den coola-men-egentligen-skygga-och-sårbara unga kvinnan som hjälten ska bli kär i och vice versa; en skåpbil full av comic reliefs (bokstavligt talat); ett världshav av popkulturella referenser, inklusive 80-talsmusik på soundtracket och väl, väl, väl valda ”cameos” (Battletoads! Goro! Mechagodzilla! Hadouken!) – och skulle jag beskriva intrigen ändå så skulle jag till slut få fram en omständlig version av något du redan hade kunnat räkna ut på förhand.
Men det är, som bekant, inte vad en film handlar om som spelar roll, utan hur den handlar om det. Kvalitéerna i Ready Player One är organiserade lite grann som ett system – grunden är en äventyrsfilm i den tradition som Spielberg alltid varit gudfader till. Skurkar jagar hjältar, hjältar försöker överleva farliga fällor och hinder. Det är inte raketforskning – Indiana Jones var inte originell, inte heller Jurassic Park – men Spielbergs fingertoppskänsla är unik. Det finns actionscener i den här filmen som är bland de mest imponerande jag sett i någon film, någonsin. Intensiteten i kameran, även i helt digitala landskap, är vattentät. Tekniskt ser vi på en exakt uppgradering och förbättring av det Spielberg försökte göra i sin inte helt lysande Tintin-film för några år sedan. Ljud- och bildupplevelsen är enorm, men skärpan med vilken han fokuserar på spänningen i kaoset är också lika stor som i Rädda menige Ryan (1998) och lika ungdomlig som i hans senaste film, den tekniskt sett oväntat spralliga The Post.
Runtomkring äventyrsgrunden finns en fantasyvärld – fantasy handlar ju som bekant i nio fall av tio om världbygget – som inte bara är helt övertygande utan även impregnerad med lager på lager av meningsskapande och outtalade möjligheter. Liksom i Stjärnornas krig (1977) landar vi i en värld som är befolkad över bredden med varelser, och vi skopar bara upp ett näve av deras värld. Samtidigt är filmen ett förhållandevis rikt science-fiction-verk, med gott om öppna filosofiska frågeställningar som ligger där mitt i ljusan dager – tvärtemot vad man skulle kunna tro är detta ingen Guardians of the Galaxy-eskapistisk, ytlig hyllning till varor och varumärken, utan en påminnelse om att den (pop)kultur vi konsumerar inte är värd något om den inte hjälper oss själsligt, om den inte representerar vår tid på jorden som människor, om den inte har en högre mening, om den inte bidrar med hopp. Alla Spielbergs filmer handlar om vårt behov av fantasi, vårt behov av att drömma, och om möjligheten till godhet i en svår verklighet, och Ready Player One är eventuellt det mest konkreta exemplet hittills.
Här är filmen kanske som mest tillfredsställande – det är ett överväldigande spektakel för sinnena, visst, men det är också en film med ett ofantligt stort hjärta och ett mycket klart sinne. Spielberg vet hur man skapar mening i äventyrsfilmer – för det första skäms man inte för det roliga, man försöker inte smutsa ner det eller göra det mer högstämt och pretentiöst. För det andra så klargör man vad man vill ha sagt konkret och hellre övertydligt än för kryptiskt, istället för att dränka spektaklet i antydan om idéer, känslan av att något med det hela är ”djupt”, eller klena hänvisningar till bibliska karaktärer. De senaste femton åren har haft för många pretentiösa wannabe-tänkarstänkare utan stomme.
Så Ready Player One känns som en film som började runt 1999, när Spielberg kanske såg The Matrix och nickade för sig själv – den fortsatte genom Spider-Man (2002), V för Vendetta (2005), The Dark Knight (2008), Avatar (2009), The Avengers (2012) och nu senast Guardians of the Galaxy och Deadpool (via ”Stranger Things”). Under tiden försökte Spielberg sig på att köra på sin gamla motor – Världarnas krig (2005), Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008), Tintin (2011) och SVJ – utan att det riktigt ville sig. (Därutöver har han förstås producerat ett berg av titlar, och haft gott om tår doppade i TV-spelsvärlden).
Det är som att han nu, efter mycket om och men, sätter skåpet där det ska stå med ett ”var det en sådan här film ni försökte göra?”
Och wham, bam, sicket skåp.
FREDRIK FYHR
PS.
Angående filmens referenser, som det uppenbarligen blivit ett överdrivet stort fokus på. Jag reciterar kritikern Brian Tallerico som såg filmen på premiären på South by Southwest:
[Filmens referenser] är saker vi ser genom fönstret medan vi kör genom filmen. Nästa generation, som inte kommer att förstå 95% av referenserna första gången de ser den, kommer ändå att falla för berg- och dalbaneenergin i ’Ready Player One’ … Vissa kommer att luska rätt på alla påskägg i ’Ready Player One’ men de är, som en förbättring av boken, verkligen sekundära för vår upplevelse av filmen. För det första finns inte ens i närheten lika många. … [Wade kör DeLorean-bilen från ”Tillbaka till framtiden”] och Spielberg behandlar det så sakligt som vore det vilken bil i världen, istället för att älta i nostalgin. Han vet att de som fattar kommer tycka om det, och de som inte fattar kommer bara tycka det är en cool bil. Och filmen har inte tid att stanna upp för att förklara referensen.
READY PLAYER ONE
2018 USA 140 min. färgfilm 35mm, ARRIRAW 2.8K, digital 3D. 2.39:1. (70mm, DCP+3D). Regi: Steven Spielberg. Manus: Zak Penn, Ernest Cline efter boken av Ernest Cline. Producent: Donald De Line, Dan Farah, Kristie Macosko Krieger, Steven Spielberg. Huvudsakliga skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn, Lena Waithe, T.J. Miller, Simon Pegg, Mark Rylance, Philip Zhao, Win Morisaki, Hannah John-Kamen, Ralph Ineson, Susan Lynch, Clare Higgins, Laurence Spellman, Perdita Weeks. Foto: Janusz Kaminski. Klippning: Michael Kahn, Sarah Broshar. Musik: Alan Silvestri. Scenografi: Adam Stockhausen. Kostym: Kasia Walicka-Maimone. Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow, Reliance Entertainment, Amblin Entertainment, De Line Pictures, Farah Films & Management. Svensk distributör: Fox/Warner. Kategori: Studiofilm med involverade privatbolag. Genre: Fantasy, Science-Fiction, äventyr, action, Young Adult, tvärkorsning mellan fantasy och sci-fi med fokus på världbygge, idéstoff och Hero’s Journey-mall med flertalet set pieces och kulminerande storkonflikt, 3/5-aktstruktur med inslag av epos, krigsfilm, romantik, ungdomsmelodram, musikvideo, TV-spel, estetiskt starkt präglad av specialeffekter och heltäckande CGI, rappt, vagt kaotisk berättartempo med förkärlek för mediumnärbilder och stora, specialdesignade vyer, tonmässigt barrock och högljudd om än med en kontinuerligt lättsam verkan via innehållet. Premiär: 11 mars 2018 (South by Southwest), 19 mars 2018 (London). Svensk premiär: 28 mars 2018 (även Spanien, Finland, Frankrike, Storbritannien, Indonesien, Irland, Island, Italien, Sydkorea och Norge).
Omdöme: Nyanserad och originell tvärkorsning mellan fantasy och science-fiction – en igenkännbar Young Adult-story bombastiskt berättad med en excess av effekter, ett djuplodande världbygge, skarp och opretentiös humanfilosofisk kontext, ett våldsamt tempo och ett strikt fokus på karaktärernas konflikter; den kaotiska storyn berättas med total koncentration och närvaro, och binds ihop med klanderfritt gjorda actionscener som tangerar gränserna för mediet; ett stort tekniskt spektakel, likaså en rik metaforisk mytberättelse av klassisk art.
2 svar på ”Ready Player One”