Jag vet att jag inte är galen – en gång i tiden gjordes det filmer av det här slaget för att stimulera tankarna lite mer än känslorna. Det kan inte vara min inbillning. Det som hänt är helt enkelt att känslorna gått om tankarna på börsen. Om man sett på affischen till Annihilation med solgalsögonen från John Carpenters They Live (1988) på så tror jag man skulle se texten FEEL STIMULATED.
Att sälja känslor som tankar är väl bland det mest vulgära en filmskapare kan göra, kan jag tycka. Jag kände charlatanen smyga runt i buskarna på Ex Machina, Alex Garlands av många hyllade långfilmsdebut, men i hans nya film blir Oz-trollkarlens ridå så rappt neddragen att jag blir lite provocerad. Jag har sett filmen omnämnas som en mer lättsam version av Tarkovskijs Stalker (1979) – vilket kan sägas vara korrekt. Det är dock ungefär samma sak som att rekommendera Rambo som en lättsammare version av Shakespeare.
Filmen har en berättelse som är designad för att inte avslöja alltför mycket intrig och inte heller väcka alltför konkreta frågor. Garland känner till science fiction-genrens tankegods, och hänvisar till det, men det är därmed sagt också hela tiden någon annanstans – inte i själva filmen han gör. Garland har många chanser att presentera en poäng eller väva ett tematiskt mönster, men i scen efter scen tar han en brödkavel och plattar ut allt tills det inte går att säga vare sig det ena eller det andra.
Filmens tydligaste inslag är istället de snabba kickarna, sättet Annihilation mer än Tarkovskij påminner om enkel skräckaction i post-Hawks traditionen – tänk John McTiernans Rovdjuret (1987). Storyn om fyra vetenskapsmän (läs kvinnor) som ger sig in i en eventuellt övernaturlig ”zon” kallad ”the shimmer” handlar om faktumet att det är spännande att de gör det, att de svävar i livsfara, att läskiga monster finns där och att de själva kan bli galna innan de besegrat dem. Allt pretentiöst jox omkring denna angelägenhet är bara försök till att skaffa ett alibi när en monsterfilm känns för B.
På samma sätt verkar Garland arbeta för att undvika vad som skulle vara mer givna saker i en sådan film. Storyn inramas av att Lena (Natalie Portman), en av kvinnorna som går in i zonen, återberättar vad som hänt efteråt. Effektivt hugger Garland av all spänning här – vi vet inte bara att hon överlevt, utan även på ett ungefär vilka som dött – och han verkar göra det bara för att visa god smak. På samma sätt har hon ett förhållande med en man (Oscar Isaac) som tidigare varit i ”the shimmer”. Enstaka scener mellan dem klipps in här och där i filmen, men Garland ser till att hålla det stramt och underförklarat, så att vi inte ska gå och börja engagera oss emotionellt för ett kärlekspar, för det vore ju vulgärt.
Rastlöst vandrar den ambitiöse sci fi-ätaren över till den tematiska avdelningen, men hittar inte mycket där heller – Lena forskar i cancer, vilket verkar rimma med ”the shimmer”, vars area oförklarligt växer och växer likt en tumör. Inuti zonen verkar celldelning också ske på en uppseendeväckande nivå – ”it retracts everything!” sägs det, kort och gott, varpå vi har lärt oss… ingenting. I slutet av regnbågen finner Lena en verklig out-of-body-experience, men det har ingenting att göra med något annat än att det är ballt och i slutändan oförklarligt (eftersom Garland inte ger oss någon tematik rik nog att arbeta med).
Som jag ser det är Annihilation en uppvisning av gränstrakterna för Garlands vision och begåvning – det blir inte mer än så här.
Bekymrat försöker jag att inte se det dystopiskt, men det är svårt. Annihilation känns som den typ av film man får när både filmskapare och publik börjar tycka det är för jobbigt med intellektuella processer, samtidigt som de blivit vana vid omedelbar, emotionell tillfredsställelse – som om vi vill känna oss intelligenta även när vi inte är det, och upplysta fastän vi inte tar emot någon information. Många tycker också om sällheten i att se något som överensstämmer med ”god smak”, vilket i det här fallet bara innebär några noggrant övervägda undanmanövrar från alltför igenkännbara klichéer.
Utan vidare förvarning kommer en Nine Inch Nails-rad till mig – ”are you sure what side of the glass you’re on?” Annihilation visar de Trumpistiska impulser som en anti-Trump-värld inte vill erkänna – jag ser här hipstern (i brist på bättre ord) som pekar med sitt inbillat upplysta finger på infantil, blind självbekräftelse… och själv inte ser den ideologiska svaghet, och den intellektuella lathet, som gör hipstern precis lika ytlig och dum, på blind jakt efter nästa diffusa fix. Så länge det ”känns” rätt så spelar det ingen roll vad det faktiskt är – och så blir vi alla dummare.
FREDRIK FYHR
ANNIHILATION
2018 Storbritannien/USA 115 min. färgfilm codex (AXSM, Redcode RAW 6K, F65 RAW 4K). 2.39:1. Regi: Alex Garland. Manus: Alex Garland, efter en roman av Jeff VanderMeer. Producent: Eli Bush, Andrew Macdonald, Allon Reich, Scott Rudin. Huvudsakliga skådespelare: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Gina Rodriguez, Tessa Thompson, Tuva Novotny, Oscar Isaac, Benedict Wong, David Gyasi, Sonoya Mizuno, Sammy Hayman, Josh Danford, Kristen McGarrity. Foto: Rob Hardy. Klippning: Barney Pilling. Musik: Geoff Barrow, Ben Salisbury. Scenografi: Mark Digby. Kostym: Sammy Sheldon. Produktionsbolag: Paramount Pictures, Skydance Media, Scott Rudin Productions, DNA Films. Svensk distributör: Netflix. Kategori: Nischad genrefilm (science-fiction), auteurfilm, lokala filmbolag i samarbete med storstudio. Genre: Science-Fiction, derivat av flera givna traditioner (expedition/äventyrsfilm, virusthriller, filosofiskt orienterad ”hard sf”, skräck/monsterfilm), 3/5-aktstruktur med återberättande kronologi, inslag av melodram, visuellt traditionell i berättarstilen trots div scenografisk flärd, effekter osv. Premiär: 23 februari 2018 (USA, Kanada). Svensk premiär: 12 mars 2018 (VOD).
Omdöme: Tekniskt säker sci fi-thriller som lånar från genrens tankegods på eleganta sätt – dock helt och hållet en stilövning, vars allvarliga ton och intrig pretentiöst föreslår ett tematiskt mönster som aldrig bildas, och större frågor som aldrig ställs.
Ett svar på ”Annihilation”