<- 1921.
… i kombination med exotism kommer här en annan bortglömd stumfilmskvalitet – färg!
Liksom det mesta i filmväg hade man prövat färg (och ljud, för den delen) redan på 1800-talet, men ingen var egentligen jättesugen på att pyssla med det och för att tekniken skulle bli allmängiltig behövdes myrsteg.
Entré för Technicolor, närmare bestämt tvåfärgs-Technicolor, som var den tidigaste varianten – så benämnd eftersom den var begränsad till färgskalan röd och grön. Tekniken hade prövats i den nu förlorade filmen The Gulf Between redan 1917, men imponerade inte på filmbolagscheferna, bland annat eftersom tekniken krävde speciella projektorer.
Det dröjde några år innan man kom på en typ av råfilm som tillät färg, varpå färgfilm kunde projiceras i vanliga projektioner. Debuten för detta system kom 1922 i och med The Toll of the Sea (”Det stulna paradiset” i Sverige) som alltså var den praktiskt taget första långfilmen att visas i Technicolor.
Filmen är en romantisk melodram av snyftarslaget, och föga förvånande är den intresserad av romantiska bilder först och främst – inte minst ser vi här ett till exempel på hur titelkort kunde användas strategiskt, som den komponent som främst uttryckte berättelsens sinnesstämningar.
Intrigen i övrigt är dock mycket underutvecklad och standardartad, ungefär som att storyn är det sista man velat oroa sig för nu när så mycket tekniskt meck var med i bilden (bokstavligt talat). Filmen börjar med att en amerikan (Kenneth Harlan) spolas upp på en japansk ö efter ett skeppsbrott, varpå han blir kär i en ynklig kvinna (Anna May Wong).
Denna premiss är något av en kliché från eran – samma sak hände i The Wrath of the Gods, till exempel – så man kan inte säga att man ansträngt så mycket för originalitet. Därutöver har inte Det stulna paradiset någon större karaktärsutveckling – Wong är fin i en alltför otacksam roll, och titelkorten sköter som sagt det mesta av vad filmen försöker förmedla. Mest går hon omkring och är uppe i det blå över mannen, som snart övertygas till att dumpa henne – först tror vi att han gör det av grupptryck (för filmen är full av skvallrande antagonister som tycker att ”man ska hålla sig till en av sina egna”) men sedan blir han ihop med en jänkarjänta och då ska vi tydligen förstå att det här med kärlek mellan ”raserna” inte funkar.
Som om det inte var nog blir Wongs karaktär gravid, och lösningen på detta krux är riktigt nedvärderande och osympatiskt – (spoiler) – filmen slutar med att hon, för att säkra husefriden, ger sitt barn till jänkarjäntan och sedan går och dränker sig (!). För… japaner schmapaner, antar jag.
Det stulna paradiset ansågs förlorad fram till 1985 då man hittade en originalprint som innehöll hela filmen, sånär som den sista sekvensen – för att färdigställa filmen gjorde man det tvetydiga valet att spela in sekvensen igen! Man använde visserligen en gammal kamera, och filmade på tvåfärgs-Technicolor, men det ledde också till att den restaurerade filmen fick en modern färgfilmsmaster som inte överensstämde med kvalitén på originalet. Rätt ska vara rätt, men blir alltså ofta fel ändå…
-> 1923.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”År för år – 1922 – Det stulna paradiset”