Om Ingrid Bergman i Valborgsmässoafton sades det att hon går ”från klarhet till klarhet” – hon var fortfarande det halvt manifesterade stjärnskott som syntes i bakgrunden, liksom rörde sig i manegen utan att man kunde veta säkert vart man hade henne.
Valborgsmässoafton är ett särskilt tydligt exempel, eftersom hon här stod i skuggan av två män som gjorde jubilariska återkomster i svensk film – dels Lars Hanson, som var en internationell stumfilmsstjärna, och som här återvände till Sverige för sin första talroll. Dels Victor Sjöström, som redan på den här tiden var en helgonförklarad regissör och skådespelare, och som arbetat i USA sedan 1923.
Dessa herrar ger helt klart något nobelt och högnäst åt Valborgsmässoafton, som till större delen är en romantisk melodram utan större överraskningar. Tematiskt ville man doppa tårna i sin samtids samtalsämnen genom att göra en film som, till någon mån, handlade om den så kallade befolkningsfrågan. Alva och Gunnar Myrdal hade skapat stora diskussioner med sin bok ”Kris i befolkningsfrågan” (1934), där de argumenterade för reformer inom ”familjepolitiken” som skulle bidra till, tja, mer nupp. Det föddes för lite barn i Sverige, kort sagt, och man hade gott om idéer både vad gäller orsaken till detta och lösningen.
Tanken med Valborgsmässoafton måste därför ha varit att skapa en vårrusigt romantisk film, som skulle uppmuntra publiken till att gå hem och avla. 1930-talet var som det var.
Kritikerna ville tillmötesgå denna idé, och som så många gånger förr och senare så köpte de kon innan de fick mjölken. De flesta gav rosor till filmen och menade, utan att bli specifika, att det var en ”strålande erotisk komedi”, en ”fyllig och myllrande nutidsbild” och att den hade ”stark, vacker, ärlig känsla” – sistnämnda ludd kommer från signaturen Robin Hood, vars tyskvänliga nationalism gick att spåra i Kära släkten (1933). Valborgsmässoafton har enligt denne, tydligen, ”en ton av svensk hederlighet” och ”Sjöströms patos är äktsvenskt.” Hujedamej, vilket godtyckligt svammel, på ren svenska.
Valborgsmässoafton är tvärtom en väldigt stel historia, och påtagligt dåligt gjord rent tekniskt med oinspirerade visuella idéer, fyrkantig personregi och en och annan mikrofon i bild. Det ser ut som en film som hafsats ihop rätt okoncentrerat, och manuset är minst sagt torftigt.
Dramat är alltså, som man kan tänka sig, en ABC-intrig utan vidare krusiduller. Hanson spelar en moloken direktör som är fast i ett deppigt äktenskap – han vill ha barn men hans klagomur till hustru (Karin Kavli) ser sig som ung i själen och har ingen lust. De får en fnurra på tråden, varpå den gode direktörn kärar ner sig i sin sekreterare (Bergman) som haft en crush på honom sedan länge (vi får veta det i inledningen genom att hon skriver dagbok á la Fucking Åmål).
Valborgsmässoafton, alltså själva aftonen i sig, markerar förstås historien – direktörn och sekreteraren tar sig en dejt på nämnda kväll, nämligen, varpå de fotas av pressen. Detta leder till att filmens främsta sidointrig går igång – Sjöström spelar nämligen den tidningsredaktör som är fadern till Bergmans rollfigur, och när han får se bilden köper han den för att gömma den undan världen, och odla bittert hat över att han närt en slinka vid sin barm.
Mer än att vara något slags allmängiltigt drama är alltså Valborgsmässoafton en retroaktiv uppvisning av ett samhälle som lägger band på sina medborgare genom sociala regler och förpliktelser som vi idag ser på med mer eller mindre oförstånd och förskräckelse – inte bara är Bergmans sekreterare ett trist, underdånigt mähä som blir sluthsamad (av sin far, vem annars) så fort hon går ut med en man (som dessutom är gift), mannens egen hustru går till en abortläkare för att få bot på sin graviditet – det också en stor skam, vilket leder till en kriminalstory, eftersom abort ju är förbjudet och handlingen förkastlig.
Det finns knappt en enda intrigvändning i den här filmen som hade varit möjlig idag, och på så sätt är filmen på ett väldigt konkret sätt daterad (ett ord jag annars sällan använder). Samtidigt finns här ett sätt att ge filmen en nyläsning – man kan ju tänka sig att människor som var så bundna till skam och synd verkligen såg en romantisk ådra i den här filmen (som förstås i slutändan bara handlar om att man bör gifta sig och skaffa barn, kosta vad det kosta vill) och i retrospektiv kan man se det hela som en väldigt sorglig uppvisning.
Det är också detta urskiljbara vemod, som framförallt syns i skådespelarna – som i sin tur är det som den här filmen verkligen lever på – som Valborgsmässoafton övertygar till någon mån. Alla är verkligen på topp, de tar berättelsen på allvar och vet precis vilken typ av film de är med i. Även om man inte kan acceptera den underliggande ideologin, och även om man kan ha synpunkter på filmens tekniska bedrifter, så går det inte att förneka att skådespelarna har ett oerhört kommando över sina repliker. Särskilt Sjöström är fantastisk i varenda replik han levererar – detta var en av hans tidigaste talroller i svensk film och han kastar liksom en fiskelina in i framtiden, då Ingmar Bergman gav honom en svansång i Smultronstället (1957), ett val som inte hade varit möjligt om han inte såg Sjöström i filmer som Valborgsmässoafton, där han visade upp den sårbarhet (inte direkt ”patos”) som funnits i honom sedan stumfilmstiden, och som kom att cementeras i Bergmanklassikern.
Vad gäller Ingrid Bergman så spelar hon fortfarande en andrafiol här – starkt, tydligt, men otacksamt, i en roll som bara går ut på att vara kär, velig och viljelös.
FREDRIK FYHR
VALBORGSMÄSSOAFTON
1935 Sverige 82 min. svartvit film 35mm 1.37:1. Regi: Gustaf Edgren. Manus: Oscar Rydqvist, Gustaf Edgren. Producent: Stellan Claësson (produktionsledare). Huvudsakliga skådespelare: Lars Hanson, Victor Sjöström, Ingrid Bergman, Karin Kavli, Erik ”Bullen” Berglund, Sture Lagerwall, Marie-Louise Sorbon, Georg Rydeberg, Georg Blickingberg, Richard Lund, Linnéa Hillberg, Stig Järrel, Torsten Winge, Olof Widgren, Carl-Gunnar Wingård, Anders Henrikson, Gabriel Alw, Aino Taube, Allan Bohlin, Torsten Hillberg, Hjalmar Peters, Ivar Kåge, Carl Deurell, Folke Helleberg, Åke Uppström. Foto: Martin Bodin. Scenografi: Arne Åkermark (arkitekt). Musik: Eric Bengtson. Produktionsbolag: SF. Distribution: SF (35mm, 1935), SFI (DCP, 2015). Kategori: Modern romantisk melodram med kombinerad klassisk komedi- och tragedistruktur, inhemsk produktion. Genre: Drama, melodram, romantik, stil- och tonmässigt utan anmärkning, 3/5-aktstruktur, inslag av panorama, komedi. Premiär: 21 oktober 1935 (Helsingborg, Lund, Malmö, Norrköping, Uppsala, Örebro).
Omdöme: Romantisk melodram med en habil intrigstruktur utan vare sig större problem eller anmärkningsvärda attribut, förgylld av skådespelare som dominerar sina rollfigurer med utmärkt mjältsjuka – allmänt banal dialog dock, och tekniskt småslarvig, och därmed totalt pretentiös i sin tematik och allvarliga framtoning.
Ett svar på ”Valborgsmässoafton (1935)”