Man kan förlåtas om man tror att Leatherface är en prequel om den storvuxne, klent begåvade, motorsågsmördaren i Tobe Hoopers klassiska Motorsågsmassakern (1974) (och, om man vill, dess knasiga uppföljare). Något annat vore väl konstigt. Ja, det är, eller ska vara det, rentav. Redan i första scenen får vi se en Hoopersk middag där gästen är den som är på tallriken. Tio år senare – hux flux – är vi på ett mentalsjukhus där Tonåringen Som Ska Bli Leatherface sitter inne. Vi ska gilla honom tror jag, för de galna läkarna håller på med lobotomi, och en okomplicerat överspelande Lili Taylor spelar hans skogstokiga mamma som går över lik för att hämta hem honom till gamla goa kannibalfamiljen igen.
De här första scenerna föreslår att filmen, högst naturligt, ska berätta om hur en liten kille kan växa upp och bli en mordisk, människoätande jätte – i en lång rad stölder (och den här filmen har skrattretande många) är denna idé snodd från Rob Zombies feltänkta Halloween-remake från 2007.
Det var en dålig film, men den var åtminstone något slags försök. Leatherface är något så deprimerande som en exploatering av exploitationgenren. Den berättar ingenting värt att veta om ungen, inget som på något sätt förklarar eller kontextualiserar karaktären. Istället får vi en ofattbart rutinartad och anonym… roadmovie!
Jo, ett gäng galna figurer kidnappar en sjuksköterska – ser ni – och sedan åker de iväg från mentalsjukhuset och åker på någon mordodyssé av en eller annan anledning. Pojken Som Ska Bli Leatherface är med i släptåget, men det är mer eller mindre en slump och den tilltänkta prequel-filmen drunknar snart i ett hav av generisk TV-serie-estetik, såväl på manusnivå som i det sövande rutinmässiga skådespeleriet.
Stilistiskt är filmens mest uppenbara brott, i relation till originalfilmen, det som de flesta Motorsågsmassaker-kloner gör – filmen misstar dess skräck-som-uttryck för skräck-som-fantasi. I Hoopers originalfilm verkade skräcken komma från en plats i honom själv, en han inte kunde förneka; han ville utsätta dig för en obehaglig upplevelse och han visste hur han skulle trycka på publikens knappar, men det fanns också en slags fasansfull oundviklighet i vad vi såg. Som Zizek-metaforen lyder så börjar toaletten plötsligt översvämmas och allt vi trott vi spolat ner kommer upp igen – det fyrar av fyrverkerier av diffusa tabun i våra huvuden. Filmen gjordes i en era då det fanns en känsla av att världen bar på ett mörker och att vi behövde gå in i det.
Leatherface, och filmer som den, har aldrig förstått det här. De bygger på ett missförstånd som etablerades redan från början, när Motorsågsmassakern blev en film som tonåringar såg i rituella sammanhang, där tanken skapades att filmen var en utmaning, något att utsätta sig för, en berg- och dalbana av våld och blod. Det sistnämnda har särskilt tydligt förts vidare, särskilt ironiskt då Hoopers originalfilm var relativt blod- och våldsfattig. Men heter filmen Motorsågsmassakern så är det som att den måste ha varit blodig och våldsam ändå. ”Visst var den! Va? Du har väl sett den…!” Och så vidare.
Därmed blir också våldet något attraktivt och därefter blir det attraktiva sexuellt. Leatherface går så långt att den till och med har en sexscen, gjord som gamla videor på MTV, med ett hånglande lik.
Den ointressanta intrigens roadtrip har också ekon från Natural Born Killers (1994) – en film som, behöver vi påminnas, var en satir över hela det här fenomenet – där servitriser avrättas efter att de sluter ögonen i slow-motion som om de gör sig redo för den tillfredsställande dödsstöten. Senare plagieras det vidriga mordet i American History X (1998) – alla som sett den filmen vet vad jag pratar om – så… coolt, va!
På tal om gamla filmer så får Stephen Dorff äran att ta på sig den Kill Bill-ikoniserade stetsonhatten i rollen som bitsk polis som är ute efter gänget – efter varje mordscen får vi en scen där han står vid mordplatsen, men mirakulöst nog hinner de inte ikapp varandra på en gång.
Det är förstås så för att filmen är ett slarvigt stycke skräp som det går att argumentera för att jag slösar tid genom att skriva på. Typiskt sett skulle jag kunna försvara mig med att sådana här filmer är populära, men det gäller inte ens här – Leatherface har varit en sällan sedd flopp och det kan noteras på IMDb att regissörerna inte regisserat filmen, de är bara ”anknutna” till den. Vilket, rent praktiskt, gör detta till en Alan Smithee-film.
Alan Smithee, för de som inte vet, är det alias som regissörer länge använde när de ville avvisa filmen de hade gjort. Filmbolagen har på senare tid gjort det otillåtet, för man måste ju få kränga skräp utan att det på en gång syns att det är skräp, så de stackare som gör en dålig film som Leatherface får helt enkelt leva med det.
FREDRIK FYHR
LEATHERFACE
2017 USA 90 min. färgfilm codex (DCP) 2.39:1. Regi: Alexandre Bustillo, Julien Maury. Manus: Seth M. Sherwood. Producent: Christa Campbell, Lati Grobman, Carl Mazzocone, Les Weldon. Huvudsakliga skådespelare: Stephen Dorff, Lili Taylor, Sam Strike, Vanessa Grasse, Finn Jones, Sam Coleman, Jessica Madsen, James Bloor, Christopher Adamson, Dimo Alexiev, Nathan Cooper, Dejan Angelov, Boris Kabakchiev, Lorina Kamburova, Hristo Milev, Foto: Antoine Sanier. Klippning: Sébastien de Sainte Croix, Josh Ethier. Musik: John Frizzell. Scenografi: Alain Bainée. Kostym: Ina Damianova. Produktionsbolag: Lionsgate, Millennium Films, Campbell Grobman Films, LF2 Productions, Mainline Pictures. Svensk distributör: Scanbox. Kategori: Nischad skräckfilm, franchisefilm, prequel, större produktionsbolag. Genre: Skräck, thriller, inslag av splatter, roadmovie, action, drama. Premiär: 25 augusti 2017 (Horror Channel FrightFest, Storbritannien). Svensk premiär: 5 februari 2018 (DVD/BR).
Omdöme: Helt godtycklig och anonym berättelse som inte har någon uppenbar anledning att placeras i föregångarnas tidslinje – totalt generiskt manus byggt helt på derivat från andra filmer, och opersonligt gjord tekniskt utan finess eller begåvade idéer. Dött, meningslöst filmskapande.