Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Goon: Last of the Enforcers

Detta är en uppföljare på Goon, en hockeykomedi som jag hört ska vara bra – en person som tydligen tyckte det är jag själv, som recenserade den för fem-sex år sedan. Jag minns ingenting av den idag men tydligen tyckte jag att den var rolig. När jag läser min recension igen måste jag dock erkänna att jag ärligt talat inte låter så övertygande. Det låter som den där sällsynta Adam Sandler-liknande filmen som av någon anledning eller annan råkar bli bra – av slump, mer än beräkning.

Men om jag utgår ifrån att Goon var bra, på sitt sätt, så är det ett mirakel att vara ödmjuk över. Gör inte en uppföljare. Gör det bara inte. Vilket Las Vegas-syndrom. Snacka om att höja sina insatser till det orimligas land.

Och, ack, Goon 2 är inte bra – den är inte genomusel, för människorna i den första filmen har dykt upp igen och de verkar förstå vad som gjorde den första filmen bra, så jag antar att de tänker att de kan göra samma sak igen… väl? Men nej. Luften har gått ur bollen. Filmen riggar upp sig själv, siktar på sina måltavlor, följer receptet, men magin uteblir.

Så, vi har Seann William Scott här igen i huvudrollen. Han spelar Doug Glatt – på svengenska ett väldigt roligt namn – som är känd för att han A) spöar sina motståndare ute på isen, B) är en hyvens prick som liksom är älskvärd ändå.

Resten av galleriet, om jag förstått det rätt, är också här. Hans fru (Allison Pill) är nu gravid. Liev Schreiber spelar seniorproffs som glider runt någonstans i bakgrunden, i väntan på några scener senare i filmen som ska bära någon slags vikt. Kim Coates, lika igenkännbart okänd då som nu, är med på ett hörn också som den tuggummituggande coachen med stirrblicken.

Det känns lite grann som en högstadieförening. Det som råkade bli kul första gången råkade just bli kul – jag vägrar tro att någon inblandad trodde att filmen skulle bli så populär som (jag har förstått att) den blivit i vissa läger. Den här gången kommer de som på beställning, med vetskap om vad som förväntas av dem, och det blir stelt.

En sak som hade kunnat få filmen att stiga upp till sitt eget initiativ hade varit lite ambition, någon slags hyggligt originell spinn, men Last of the Enforcers har inte större vilja än att vara en av hundratals sportfilmer som snor intrigmallen från Rocky (eller mer specifikt Rocky II) för att komma igenom Dougs oro inför framtiden med hockeylaget eller frugan, våldsamheterna på isen eller framtiden som pappa, allt med en Mr.T-doftande nemesis (släng in Rocky III också, när vi är på gång) från ett rivaliserande hockeylag. Om vi kommer behöva ett montage? Typ tre. Jag kan gissa att den första filmen också hade ett tajtare berättande, fler lyckade improvisationer och en mer genuin ton av glädje och kärlek, ungefär som att det var en film man velat göra i all oansenlighet. Regissören här var med i första filmen, men det betyder inte att han vet vad han håller på med – tekniskt har filmen något stabbigt och själlöst över sig, ungefär som att den fotats och klippts ihop men inte direkt regisserats… eftersom den i grund och botten är en kommersiell aktion, snarare än ett genuint försök att skapa glädje åt en publik.

Jag kan visserligen inte säga säkert hur mycket sämre Last of the Enforcers är kontra den första filmen – jag minns den inte – men jag kan säga att det inte finns mycket här, att mycket lite i den fungerar, och att jag vet med mig att jag inte kunde låta bli att tycka om den första filmen. Jag såg denna från början till slut och upplevde ingenting.

FREDRIK FYHR


GOON: LAST OF THE ENFORCERS

2017 KANADA 101 min. färgfilm codex 2.39:1. Regi: Jay Baruchel. Manus: Jay Baruchel, Jesse Chabot. Producent: Jay Baruchel, David Gross, André Rouleau. Huvudsakliga skådespelare: Seann William Scott, Alison Pill, Marc-André Grondin, Liev Schreiber, Wyatt Russell, Kim Coates, Elisha Cuthbert, Jay Baruchel, Callum Keith Rennie, Jonathan Cherry, George Tchortov, Karl Graboshas, Trent Pardy, Richard Clarkin, Larry Woo, Jason Jones, Ellen David, Curt Keilback, T.J. Miller, James Duthie, Tessa Bonhomme, David Paetkau, Claire Stollery, Glen McDonald, Andrew Herr, Nathan Dales, Emma Hunter, Lane Manson, Boomer Phillips, Brandon Prust. Foto: Paul Sarossy. Klippning: Jason Eisener. Musik: Trevor Morris. Scenografi: Anthony A. Ianni. Kostym: Lea Carlson. Produktionsbolag: No Trace Camping, Caramel Film. Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD/BR). Kategori: Bred (låg) komedi, franchise, uppföljare. Genre: Komedi i low brow-traditionen med inslag av romantisk komedi, och action. Tekniskt konventionell, 3/5-aktstruktur etc. Premiär: 17 mars 2017 (Kanada). Svensk premiär: 19 februari 2018 (VOD), 5 mars 2018 (DVD/BR).

Omdöme: Opersonlig och rutinmässig uppföljare som följer absolut alla konventioner man kan tänka sig – skär sig i sin förutsägbarhet mot föregångarens genuina kvalitéer. Allmänt sämre regi och utförande (inkl improvisationer o dyl) kan också nämnas.

Ett svar på ”Goon: Last of the Enforcers

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *