The Florida Project är en film som hänger ihop i sina kontraster – den är liten, men skapar stora känslor, den är vacker fastän mycket vi ser är fult, och den berättar en fantastisk historia även om vi inte märker det förrän efteråt. Det är verklighetens berättelser, men det har något skinande romantiskt över sig. Det blir lätt så med barn.
Filmen utspelar sig i ett lågklassigt motell i Florida – inte långt ifrån Disney World, och samtidigt galaxer bort – och filmen berättas nästan helt utifrån perspektivet av ett par ungar. De är alla mellan sex och tio år och springer runt och gör hyss, medan deras föräldrar gör annat (vi vet inte alltid vad) och en härdad vaktmästare (utsökt spelad av Willem Dafoe) tappert försöker se över fastigheten.
Det låter inte som mycket till handling, och det är bra så. Liksom så vitt skilda filmer som M (1931), Do the Right Thing (1989) och Fucking Åmål (1998) faller The Florida Project under kategorin filmer som handlar om sina platser, platsernas inre världar och de människor som bebor dem. Det är en film där vi utforskar en plats genom att följa de vi ser i den, och ju längre vi är med dem, desto mer oundvikligt måste vi känna med och förstå dem.
Idealt sett, ska sägas. Jag kommer in sent i matchen på den här filmen, och ska erkänna att jag såg den med vetskapen om att många vittnat om att många amerikanska biobesökare lämnat salongen långt innan filmen tagit slut. Den innehåller saker som människor inte vill se. Den handlar om människor som vissa inte vill överväga.
Mer konkret är ungarna i filmen riktiga skitungar, kan tyckas, och deras föräldrar omogna utbölingar. Det är åtminstone facket filmen frestar oss med att vilja placera dem i när den börjar, då vi ser bästa kompisarna Moonee (Brooklynn Prince) och Scooty (Christopher Rivera) ha en spottlosketävling över en bil. När bilens ägare dyker upp och får skäll svarar de genom att kalla henne fula ord och springa därifrån. Jag kan se framför mig hur fanbärare av gamla tiders militärskola vill prygla dem till ordning – de springer hem till Moonees mamma Halley (Bria Vinaite) som oblygt ligger och röker hasch och glor på TV.
Medan filmen pågår inser vi mer och mer hur situationen ser ut – hur Halley befinner sig mer eller mindre helt utanför samhället, oförmögen att få ut socialpengar och desperat krängandes parfymer utanför lyxiga hotell. Vi ser bara glimtar av det, filmen är som sagt berättad främst ur barnens perspektiv, men bitarna bildar efterhand en helhet.
Mycket av filmen fungerar så – ungarna springer runt på sina äventyr, och vi upplever dem ungefär som man minns barndomsminnen efteråt; genom intryck, avsnitt. Detaljrikedomen som regissören och manusförfattaren Sean Baker använder sig av här är knivskarp och pricksäker och framför allt uppriktig. Barnen saknar allmän känsla för perspektiv och ansvar – de leker kurragömma, okej, de drar rövarhistorier för turister för att få pengar till glass… okej. De tänder eld på ett övergivet bostadshus… de tar sig in på obehöriga områden och stänger av strömmen i ett helt hyreshus… okej?
Mina tankar vandrar tillbaka till de där människorna som lämnade salongen. Jag kan bara föreställa mig tankarna som gått genom deras huvuden – Skitungar! Slödder! Jag orkar inte titta! – och inser samtidigt att det på många sätt är en naturlig reaktion att bli provocerad av barn, som med samma glada leende och maniska progression gör den ena förödande dumheten efter den andra. Felet ligger i att tro att det här beteendet kan stävjas. Plötsligt minns jag själv hur jag sprang runt med mina kvarterskompisar i barndomen – det tändes eld på soptunnor, lades ut glas på vägar, kutades runt i parkeringshus och lektes kurragömma i sopcontainrar. Jo, ungar gör dumheter – alla – och det är aldrig så rosigt som i Bullerbyn.
Vuxna kan ha glömt dessa äventyr, men särskilt den som växt upp i en citymiljö kommer här oundvikligen bli påmind om barndomens sporadiska eskapader, som också innefattade långväga färder till andra galaxer – det vill säga främmande hus några kvarter bort, på andra sidan de osynliga gränserna som ledde till ”för långt bort” – och alla vuxna som skrek åt en var dödsfiender per automatik. Vi ser filmen ur barnens perspektiv villkorslöst, även om de inte är med i exakt alla scener, och poängen är inte att de ska lära sig något eller att vi ska lära oss något om dem – vi bör bara uppmärksamma att barnens värld är verklig, att den pågår här och angränsar till vår, även när den (i filmens mest överraskande och hisnande ögonblick) blundar för de verkligheter som är för smärtsamma och flyr in i en skimrande typ av fantasi (låt säga en fantasi som uttrycker en sanning, en verklighet).
Medan filmen pågår arbetar den som vad Roger Ebert brukade kalla för en ”empatimaskin”. Filmen börjar med att etablera figurer som ”vi” vanligen inte vill gå för nära, kanske inte ens vill se, liksom det sunkiga motellet, som sjunker in i plast-Americana-bakgrunden av motorvägar, Wall Marts, minigolfbanor och vapenaffärer på väg till den dyra entrén vid Disney World. Det är en värld där de utstötta lever, utan utbildning, pengar eller större framtidsutsikter. De som inte vill se dessa människor stänger av, stänger dem ute, vill inte släppa in dem, vill fortsätta leva i en värld där ens egna problem är de viktiga. De som fortsätter titta på filmen inser att filmen frågar vad det tjänar till att döma ut dessa människor. Behöver barnen tas om hand av socialen? Okej, kanske, men de är fortfarande barn, de har fortfarande en mamma, och deras tankar och känslor är inte mindre värda än någon annans. De kommer inte försvinna. De är människor, inte ”problem” som kan ”lösas”.
Här tror jag att Willem Dafoes vaktmästare har en nyckelroll att spela. Detta är ingen kall och cynisk maskin-människa, även om han är tvungen att kasta ut de som inte kan betala hyran på gatan. Han är också den som kan se att ungarna kommer bli ett större problem om de gör för allvarliga hyss. Den vetskapen verkar han lagra i bakhuvudet, alltmedan han fortsätter sina vardagsbestyr – den där tanten som envisas med att sola topless vid den gemensamma poolen, den märkliga gubben som stryker omkring längs lekplatsen, det obebodda rummet fullt av vägglöss som ska fixas… det var mycket längesedan jag såg en så oansenlig roll gestaltas av en skådespelare med sådan perfekt genommänsklighet.
Det Dafoe gör här bör inte underskattas, särskilt inte eftersom det är via honom som vi kan förstå de andra karaktärerna, inte döma dem för snabbt eller för hårt, och inse det allmängiltiga i deras känslor och det tragiska i deras situation. Vaktmästaren har givna regler att leva efter, men det finns inte en stund i filmen då man inte tror att han saknar empati eller förståelse för människorna han har omkring sig. Han vet att det finns saker och ting som kan fixas och göras, omständigheter som kan se ut si eller så, resten är människor, och människan är oftast sina känslor mer än sina tankar.
FREDRIK FYHR
THE FLORIDA PROJECT
2017 USA 111 min. färgfilm 35mm, codex (ARRIRAW 2.8K), H.264 (2160p) (en scen) (35mm, DCP) 2.35:1. Regi: Sean Baker. Manus: Sean Baker, Chris Bergoch. Producent: Sean Baker, Chris Bergoch, Kevin Chinoy, Andrew Duncan, Alex Saks, Francesca Silvestri, Shih-Ching Tsou. Huvudsakliga skådespelare: Brooklynn Prince, Christopher Rivera, Bria Vinaite, Willem Dafoe, Aiden Malik, Josie Olivo, Valeria Cotto, Edward Pagan, Patti Wiley, Jasienia Ramos, Rosa Medina Perez, Mela Murder, Krystal Nicole Watts, Sandy Kane, Jim R. Coleman, Andrew Romano, Carolina Grabova, Terry Allen Jones, Karren Karagulian, Sabina Friedman-Seitz, Caleb Landry Jones, Carl Bradfield. Foto: Alexis Zabe. Klippning: Sean Baker. Musik: Lorne Balfe. Scenografi: Stephonik Youth. Kostym: Fernando Rodriguez. Produktionsbolag: Cre Film, Freestyle Picture Company, June Pictures, Sweet Tomato Films. Distribution: Scanbox. Kategori: Indie, samproduktionsbolag, auteurfilm. Genre: Drama, neo-neorealism, magisk realism, socialrealism, barndomsskildringar, inslag av panorama, slice-of-life, 3/5-aktstruktur med episodisk karaktär och något öppen struktur. Premiär: 22 maj 2017 (Cannes). Svensk premiär: 17 november 2017 (SIFF), 9 februari 2018.
Omdöme: Stil- och självsäker skildring av (främst) barn i en särskild plats, en tvärkorsning mellan nostalgisk romantik och bister socialrealism – lysande genomförd i episoder som gradvis och sublimt bildar en psykologisk och emotionell helhet åt karaktärerna, berättelsen, situationen och platsen; ett slående fokuserat och ändamålsenligt hantverk (visuellt lättfotad men estetiskt stringent, lekfullt men dynamiskt skådespeleri, inklusive perfekt personregi med barnskådespelarna) och diverse detaljrika val i berättandet leder till visa insikter i tematiken om hemlöshet och medmänsklighet.