Fritz Langs Spionen är en viktig bit i thrillergenrens filmhistoriska pussel – för Langs del är det en lustig ”rastplats” i hans karriär; den var nästan tre timmar lång vid originalpremiären, men det var även filmen han gjorde innan dess, Metropolis (1927), och dessförinnan gjorde han helaftonsföreställningarna Dr. Mabuse (1922) och Nibelungen (1924) som var fyra timmar var. Där de filmerna på olika sätt var rätt tunga historier i patos, så var Spionen en betydligt mer lättsam och småknasig spionfilm. Efter att Metropolis var en flopp så var Spionen förmodligen ett försök att göra något mer kommersiellt och lättillgängligt.
I efterhand kan man dock konstatera att Spionen är mer än en lättglömd bagatell – ett år som 1928 var stumfilmskonsten visserligen på global zenit, men rent estetiskt är filmen fortfarande häpnadsväckande elegant. Dessutom, och desto viktigare, är det inflytelserika innehållet. Metropolis var den första riktigt inflytelserika science fiction-filmen, det vet de flesta, men det är mindre känt att Lang lade viktig grund också för fantasy-genren (Nibelungen), kriminalfilmen (Dr. Mabuse och senare M) och till slut även spionthrillern. Spionen innehåller flera saker som Hitchcock senare lade i sin verktygslåda, och vi ser i den också principerna för de framtida Bondfilmerna, och alla dess variationer. Agenter med nummer, storskurkar i hemliga kontor, högteknologiska och mindre trovärdiga manicker, romantiska dubbelspel, en mer eller mindre obegriplig intrig, dramatik på rusande tåg och folk som klär ut sig till clowner för att försöka komma undan – man kan inte överleva ett dryckesspel som går ut på att hitta referenser från framtiden här.
Å andra sidan har Spionen också något avgjort brittiskt över sig – Lang-forskare har dragit paralleller till brittiske spionförfattaren William Le Queux, för övrigt en föregångare till Ian Fleming, och hans böcker om en gentlemannamässig engelsk spionhjälte som löser meckiga spiongåtor genom att utforska andra kulturers hoi-polloi. I Spionen är de viktiga birollerna från Japan (som i Fleming-boken/Bondfilmen Man lever bara två gånger, till exempel). Huvudpersonen heter inte agent 007 utan det mindre klatschiga Nummer 326, men den tvålfagre hjälten (spelad av Willy Fritsch) jobbar fortfarande åt en inkognito-agentur som håller i rikets säkerhet á la MI6.
Den största stjärnan, som så ofta i Langs stumfilmer, är dock Rudolf Klein-Rogge som spelar den mycket Lenin-liknande storboven Haghi – en rollstolsburen bankir som bakom sitt sociala anseende är hjärnan bakom en stor terroristorganisation som (precis som SPECTRE) far runt och gör otyg i världen. Den minst sagt energiske Klein-Rogge är huvudattraktionen i de flesta Lang-filmer från 20-talet, och/men i princip gör han samma roll här som i Dr. Mabuse-filmerna, då han gestaltade den gäckande titelfiguren. Om Mabuse är ursprunget till alla mystiska skurkar i framtida thrillers så är Haghi det specifika steget som tas mot just Bondfilmernas Blofeldt.
Manuset utvecklades av Langs fru och partner-in-crime Thea von Harbou och som ofta i hennes berättelser så är intrigen en melodramatisk röra av långsökta och ofta smått obegripliga händelser. Dessutom är filmen berättad i sex akter som var och en har en egen intrigtråd – lite grann som framtidens TV-serier eller, mer specifikt, 1910-talets filmserier, särskilt Louis Feuillades inflytelserika Fantômas (1913-14), Les Vampires (1915-16) och Judex (1917). Lang var överhuvudtaget influerad av Feuillades krim-stories, där saker som hemliga kriminella sällskap, gäckande fiender, mystisk teknologi, hemliga dörrar, falluckor och dödsfällor var vardagsmat.
Spionen kan alltså lite löst förklaras som en serie hopklämd till tre timmar (drygt två och en halv på de flesta videoutgåvor) och även om den ofta är fasligt tjusig att se så gäller det att hänga med i svängarna om man vill förstå något av vad man tittar på. Huvudpersonen, vår käre Nummer 326, har en faslig talang för att klä ut sig – han blir alltifrån hemlös luffare till aristokratisk dandy (så släng in ”Mission: Impossible” på listan över framtida influenser också). Då är han dessutom intresserad av en dam vid namn Sonya (Gerda Maurus), som i sin tur visar sig vara rysk spion, som i sin tur jobbar som lakej åt Haghi, som i sin tur utpressar henne om information… Sonya gillar Nummer 326 för att han påminner henne om hennes bror (?), därutöver har hon redan en promiskuös relation med en helt annan person, en slemmig överste spelad av Langs go-to-skurk Fritz Rasp (som bland annat spelade ”den smale mannen” i Metropolis).
Mitt i alltihopa har Nummer 326 ett uppdrag också – det är något som har något eller annat att göra med ett viktigt dokument, ett signerat avtal mellan Weimarrepubliken och Japan som i fel händer kan orsaka krig. Haghi försöker stjäla dokumentet och våra hjältar försöker hindra honom från att lägga vantarna på det. Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad de håller på med (kan de inte bara skriva ett nytt fördrag?) men den ena sekvensen förlöser den andra, det är alltid någon som drar i en spak så att något oväntat händer, en och annan biljakt susar förbi i verkligt våghalsig fart, och just när man tycker att tempot börjar sagga lite i mitten så kommer en fantastisk sekvens på ett tåg och ett av filmhistoriens allra bästa slutscener. Ett riktigt pangslut, bokstavligt talat.
Förutom att vara en fantastisk kokong av framtida filmhistoriska influenser så är också Spionen del av en slags höjdpunkt i Langs karriär. Man kan nästan se den som en del i en teknologisk trilogi – en som börjar med Metropolis och slutar i den oerhört ambitiösa rymdresarfilmen Månraketen (1929), sammantaget tre filmer som mer än något budskap i berättelsen handlar om de idéer vi ser i bild; högteknologiska framsteg i den moderna världen, galet överdrivna kioskdeckarintriger gjorda i episk storlek med sublim noggrannhet, figurer inramade av stora fyrkantiga rum, under stora klockor eller andra symmetriska former, intriger berättade i montage i en närapå kubistisk stil.
Dessa tre filmer fungerar som konstinstallationer, eller går att se som musikvideor, och jag menar inte alls att förringa dem genom att säga det. Snarare talar de för att Lang häromkring hittat ett helt genuint språk, visuellt ner i roten (trots pladdriga och obegripliga intriger) och ett som bara kunde fungera på grund av att filmen var stum och uttryckte såväl sina effekter som poänger genom bilder.
FREDRIK FYHR
Spionen är del av 2018 års retrospektivserie.
SPIONEN
Spione. 1928 Tyskland 178 min. (16 fps, 1928) svartvit stumfilm 1.33:1. Regi: Fritz Lang. Manus: Thea von Harbou, Fritz Lang. Producent: Erich Pommer. Huvudsakliga skådespelare: Rudolf Klein-Rogge, Gerda Maurus, Willy Fritsch, Lien Deyers, Louis Ralph, Craighall Sherry, Paul Hörbiger, Hertha von Walther, Lupu Pick, Fritz Rasp. Foto: Fritz Arno Wagner. Scenografi: Otto Hunte, Karl Vollbrecht. Produktionsbolag: Fritz Lang-Film, UFA. Svensk distribution: UFA (35mm, 1928). Kategori: Bred galafilm (stumfilmsera). Genre: Thriller, spionfilm, action, äventyr, inslag av science fiction. Premiär: 22 mars 1928. Svensk premiär: Okänt.
Omdöme: Extremt välgjord och visuellt mångfasetterat spionäventyr med en bläckfiskarmad story som håller intrigen sysselsatt genom alla sex episoder – full av kreativa infall men tätt sammansatt genom hårda visuella auteur-principer i stilen och en tonträff mellan allvar och humor (ofta så att dramatiken får en humoristisk poäng eller komedin en syrlig underton av allvar). Flera höjdpunkter vad gäller set pieces o dyl.